Hur sätter man en rubrik på det här?

I förra inlägget skrev jag om mitt 2015, en liten sammanfattning med både roliga och mindre roliga saker som hänt. Jag skrev om en tråkig sak som jag inte gick in mer på. Jag tänkte ta upp det nu.

Det är ett ämne som jag tycker det tas upp för lite om och som är väldigt tabubelagt.
Missfall. Alla känner till det, men det pratas väldigt sällan om det.

Jag blev gravid våren 2015. Både jag och Jocke blev såklart jätteglada när vi gjorde graviditetstestet och det visade positivt! Jag har aldrig tagit för givet att vi ska kunna få barn. För hur ska man kunna veta att man ens kan bli gravid? Jag tänkte en del på att jag alltid tränat hårt och har hört att det kan vara lite svårare efter tränat på så hög nivå och plågat kroppen en hel del.
Av flera anledningar skulle vi göra ett tidigt ultraljud, för att se att allt var okej. Så pass tidigt att vi bara var i vecka 7 eller 8. Jag och Jocke hade pratat innan om att vi inte riktigt vågade vara så glada som vi ville, men samtidigt ville vi berätta nyheten för alla.

Den här dagen var en vanlig jobbdag för mig. Jag ville inte vara borta från jobbet så åkte till barnmorskan på lunchen. Jag och Jocke gick in tillsammans i rummet där ultraljudet skulle göras och direkt när vi kom in sa barnmorskan att vi skulle göra ultraljudet med en gång. Skönt, tänkte vi, så slapp man vänta.
När man gör ultraljud, som ni säkert vet, ser man fostret i magen på en skärm. Jag visste inte hur det skulle se ut men blev orolig när barnmorskan hade varit tyst – i vad som kändes som en hel evighet.
Sedan fortsatte vi titta på skärmen en stund till, då såg man något som såg ut som en liten ”påse”men den såg tom ut. Då kom dem första tankarna av att något inte stod rätt till. Panik inombords.
Sedan tog det ännu en stund innan barnmorskan sa ungefär såhär;
Som ni ser här” så pekade hon på skärmen ”här är fostersäcken…men som ni kan se är den tom.”
Varken jag eller Jocke sa någonting mer än ett svagt ”okej”, vi blev väl chockade båda två och vad säger man!? Vi förstod ju båda två att det inte var något positivt besked.
Barnmorskan sa sedan att vi skulle sätta oss ner framför hennes skrivbord så skulle hon förklara mer. Många olika känslor kom med en gång.
Ledsen?
Tomhet?
Förbannad?
Misslyckande?
Orättvisa?

Efter ultraljudet var vi båda i någon slags trans, jag var ju bara på sjukhuset under lunchen så jag åkte tillbaks till jobbet. Det var bara torka tårarna och gå dit som om ingenting hade hänt. Det blev en lång dag.

Det visade sig vara en ofostrig graviditet. Vi hade aldrig hört talas om det tidigare. Allt är precis som en vanlig graviditet, det finns en fosterhinna, organen har växt, vätska har samlats och kroppen är gravid. Men det finns inget foster. Det stöttes bort tidigt, någon gång innan ultraljudet. Däremot om jag hade gjort ett till graviditetstest hade det vistats positivt, så sjukt. Nu är vi glada att vi gjorde ett tidigt ultraljud, så vi fick veta så pass tidigt.
Vad tror ni vi gjorde när vi kom hem?
Googlade.
Inte bara en gång. Vi, eller framförallt jag plågade mig i hemska historier på nätet från andra som varit med om samma sak eller ännu värre. Många hade varit med om samma sak men det är ganska ovanligt att man drabbas av detta. Det var många som gjorde ultraljudet mycket senare, några i vecka 13 och några så sent som vecka 18! Och kroppen fortsätter som sagt tro att den är gravid, magen fortsätter växa och allt är precis som en vanlig graviditet. Så vidrigt!
Jag kände en skam eller en känsla av misslyckande att jag kanske borde känt det? Jag kände mig lurad eftersom min kropp fortsatte vara gravid. Nu hann inte min mage börja växa men jag mådde så sjukt illa och hade lite andra graviditetssymptom. Sedan fick vi vänta ytterligare en vecka för att kolla så det verkligen var tomt i magen, och det var det.

Barnmorskan tyckte att jag skulle låta kroppen stöta bort den tomma fostersäcken av sig självt. Däremot kunde det ta tid men det brukar gå av sig självt. Jag klarade inte av att fortsätta vara gravid en enda dag till än vad jag behövde. Det blev några jobbiga dagar då ingen kunde eller ville ta emot oss på sina gynmottagningar eller sjukhus. Ingen kunde hjälpa oss dem närmsta veckorna, så vi tog beslutet att gå till en privatklinik. Jag var tvungen att göra en såkallad skrapning, vilket innebär att man suger ut det som finns kvar i magen, exakt samma ingrepp som en abort. Jag blev sövd och det var ett kort ingrepp men det var i alla fall helt vidrigt både innan och efter men det var bara ta sig igenom det. Jocke var grym under hela den här tiden men det var lika jobbigt för det.

IMG_4861Så varför berättar jag det här? Jag förstår inte varför man inte får prata om missfall. Nästan 40 procent av alla graviditeter slutar i missfall, så varför ska man behöva gå och bära på det?

Har hört från så många att man ska vänta minst tolv veckor innan man ska berätta nyheten. Efter tolv veckors graviditet, står det i en av mödravårdens texter, ”kanske vill man berätta för de allra närmaste”.
Men då är min fråga, de allra närmaste? Varför är det så? Varför ska man inte få skrika ut till hela världen en så glad nyhet att man ska få barn och bli förälder!? Om man vill såklart. Var kommer den usla traditionen ifrån egentligen?

Vi valde att berätta tidigt om graviditeten för våra familjer, men ingen annan. Egentligen hade jag velat berätta för både min familj och mina vänner, för vi var ju superglada och vem vill inte berätta en glad nyhet för dem man älskar!?
Jag kommer bara fram till en sak, att varför vi kände en sådan skam och misslyckande, och så många andra som fått missfall känner så. Det måste vara för att det är sådant SJUKT hyschande om att man ABSOLUT INTE får berätta för någon. Vilket innebär att man ska stå där helt själva med den här sorgen, för det är faktiskt en slags sorg man känner. Så varför kan vi inte berätta när man själv känner för det, att man är gravida? Och är det så att det inte går vägen får man stöttning men framförallt ta sorgen om den skulle komma. Tillsammans kan man istället ta sorgen, istället för att stoppa undan känslorna och stå där helt själva.
Det är extremt många som är med om samma sak, så jag tänker i alla fall vara glad med en gång och inte gå efter någon gammal tradition att hålla tyst för att det är så det ska vara.
För när jag tänker på det, vad är det värsta som kan hända – att man råkar bli glad i onödan?

FullSizeRenderNu är vi i alla fall superglada att vi har en liten som växer i magen just nu ♥

Tack för att ni tog er tid att läsa, kram till er!

Resumé 2015

Idag tänkte jag sammanfatta år 2015. Det är två veckor kvar av året och jag vet att dem sista veckorna när det är jul och massa annat mysigt, kommer bli super.

Men jag börjar med vad som hänt i helgen.

image1Julbak. Här är Jocke med Frances, Holly och Michelle

image2Tjejerna dekorerade och pysslade och det blev massa fina pepparkakor tillslut

image3Det blev även goda saffransbullar.

Under ett år händer det oftast både lite roliga saker men också mindre roliga saker. Jag brukar sammanfatta, eller på något sätt tänka efter och reflektera lite vad som hänt under året. Det kan annars lätt bli att åren bara rullar på men man gör inget åt vissa saker som man kanske vill ha en förändring på.
I stora drag kommer här en liten sammanfattning, vad som hände under mitt 2015. Jag tänkte att, efter 2014, som var ett riktigt jobbigt år för min del och jag undrade vad jag hade gjort för att förtjäna allt jobbigt som hände. Det var bara som en enda stor motgång och det kändes som om min kropp som varit mitt starkaste vapen i så många år började strejka totalt och gå sönder, kroppsdel efter kroppsdel. Under 2014 missade jag OS som var en av mina största drömmar, sticker fortfarande till i hjärtat när jag tänker på det. Men som jag sa, min kropp sade ifrån helt, jag opererade mitt knä i mars och min axel i augusti. Axeloperationen gjordes på min födelsedag. Ja, ni förstår ju. Jag kunde inte ens få en bra födelsedag det året. Men såhär i efterhand är det alltid lättare att se på saker med lite perspektiv.
Om vi går över till 2015 så börjar jag med de lite tråkigare sakerna som hänt under året.
− Jag fick äran att spela ännu en SM-final med AIK. Tyvärr blev det inget lyckligt slut men det året tillsammans med alla tjejer och det laget skulle jag aldrig byta ut mot någonting annat.
− Jag tog beslutet att sluta med hockeyn, svårt beslut men min kropp visade tydligt att den inte orkade mer. Inte just nu i alla fall.
− Jag blev sjuk. Två månader av sängliggandes, sjukhusbesök, sprutor, smärta mm. Inget roligt alls men så skönt att jag tog mig igenom det och ännu bättre nu när jag nästan mår helt bra igen.
− Det hände även en tråkig grej till, men det spar jag till nästa inlägg. Blir ett inlägg om bara det, det är jobbigt för mig att ta upp men tycker det är viktigt att fler vågar prata och ta upp det till ytan.
Avslutar med det roliga som hände under året 2015.
− 
Fick uppleva en till NHL-draft på plats i Florida. Mäktig och häftig upplevelse.
− Såg Stanley-Cup finalen live på plats i Florida när Tampa mötte Chicago. Vilken fest och så mycket känslor! Jocke fick senare detta året även chansen att jobba med Chicago Blackhawks under en vecka, jättekul!
− Reste till Florida under tre veckor. Älskar Florida på så många sätt, njöt av fantastiskt klimat, god mat, delfiner och umgås med dem man älskar, receptet på en bra resa tycker jag.
− Började jobba på riktigt efter att bara spelat hockey under några år. Stor omställning men superkul att få ett bra och roligt jobb och alla har varit super mot mig.
− Vi har flyttat från Solna till Sundbyberg, så glad och nöjd att vi tog det beslutet. Älskar vår nya lägenhet!

image4

Avslutar med att berätta den roligaste nyheten år 2015.
Jag och Jocke ska få en bebis! 🙂
Det är halvvägs nu och vi har inte tagit reda på om det är en kille eller tjej, det får bli en överraskning. Hon eller han är beräknad att komma den 9e maj 2016. Verkar vara en riktig vilde med tanke på att den spelar hockey eller något annat livligt i magen redan nu.
Vi längtar efter den lille såklart ♥