Nu är vi hemma igen efter tre veckors resande.
Niagara fallen åkte vi till när vi ändå var i Toronto.
Inget ställe (tyckte vi) som man är på en hel dag men absolut värt att åka till någon timme om man ändå är i närheten. Häftig kraft vattenfallen har och man kan bara stå och titta på hur allt vatten kommer med en väldig kraft.
Man kan inte låta bli!
Niagara fallen ligger precis på gränsen mellan USA och Canada, vi står på Canada sidan, men bara rakt över ligger USA, häftigt ändå. Finast, säger dem flesta, att stå på Canada sidan.
På den här bilden syns det vilken kraft det är när vattenfallet slår ner i vattnet. Stod man närmare fick man ha paraply eller regnkappa på sig, annars blev man dyblöt.
Vår lilla familj
Vi hyrde bil den här dagen och körde från Toronto till Niagara fallen.
Snygg bil va!? Haha, vi skrattade åt den söta lilla röda faran 🙂
Bobby blev fem månader den 24e september och fick en ny keps med hans namn på
Cool kille
Det blev många bad när vi var borta, han gillar verkligen det
På restaurang
Downtown Toronto
Mycket folk i rörelse
Blå himmel och sol hade vi alla dagar utom en i Toronto
Nu ska jag sluta peppra er med bilder från resan.
Imorgon får ni läsa tidningen Metro!
Jag har skrivit en debattartikel som kommer i morgondagens tidning och på webben. Jag skriver om ett tabubelagt ämne och jag är glad att jag blev tillfrågad. Länkar till artikeln kommer imorgon 🙂
Bobby fick träffa Tomten Donald, skrev om det förut men den här bilden skickade Donald och hans fru Debbi till oss efter resan.
Tomtemor, tomtefar och Bobby
Morfar ♥
Full av humor, som på den här bilden när han tagit på sig sarong på semestern.
Nu har han somnat in efter en tids sängliggandes på äldreboendet i Bergshamra, han blev 85 år.
Han lämnar efter sig 4 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn och många andra som älskade honom. Jag fick veta att han somnat in när jag var bortrest, alla vi runtomkring honom visste att det bara var en tidsfråga men han har varit väldigt stark och låg länge innan han inte orkade längre. Usch vad hemskt det är att bli gammal, gör verkligen ont i hjärtat.
Kurt som ung. Han är så lik sin son Gregor tycker jag, när han var ung.
Det går inte förstå hur en person som känns så självklar inom vår familj, inte alltid ska finnas och leva. Och plötsligt är han inte i livet längre. Imorgon är det begravning i Länna kyrka, samma kyrka som min mamma och pappa gifte sig i, där jag och mina syskon är döpta och där mina skolavslutningar var när jag gick i Länna skola.
Det gör ont i mig att ta farväl, eller vad man vill kalla det för, imorgon. Jag gillar inte några slags avsked och verkligen inte begravningar. Det kommer bli många tårar imorgon och värst är att se så många ledsna personer som alla älskade Kurt, det är hjärtskärande. Att tänka att mamma och hennes syskon inte har deras pappa i livet längre känns också helt overkligt.
Morfar, du kommer alltid vara saknad men vi kommer aldrig glömma dig. Och vi ska minnas dem allra bästa stunderna som vi alla fick tillsammans med dig ♥