Vår dröm blir till verklighet

Tillslut. Äntligen. Vår dröm blir till verklighet.
Vid det här laget vet vi att det inte finns några garantier, överhuvudtaget. Vi har tidigare gått igenom tre missfall och med den historiken kan man bli galen av oro. Men den är gången försöker vi bara ha glada tankar och positivt tänkande. Händer det något tar vi det då men just nu är vi bara vara glada över att vi äntligen ska få en bebis!
Ett syskon till Bobby. Han ska bli storebror och få en lillasyster eller lillebror i slutet av sommaren ♥

Jag kan fortfarande inte förstå att vi ska få en sån är liten igen. Dem är ju så små, luktar så underbart gott och man vill bara ha dem nära sig i famnen jämt.

Dem små, små fötterna och händerna

Det här myset är helt oslagbart. Vet inte hur många gånger jag och Jocke somnade såhär med Bobby i famnen i soffan

Vi har gjort tre ultraljud dem första 12 veckorna av graviditeten, för att försäkra oss om att allt är som det ska. Den här gången blev det en spontan/naturlig graviditet. För oss spelar det såklart ingen som helst roll om det är med IVF eller vanlig väg men vi fick gå igenom så mycket med IVF-behandlingar med Bobby så det kändes skönt att slippa det den här gången.
Sedan Bobby kom har vi gjort ett IVF-försök som slutade med missfall, en spontan graviditet som också slutade med missfall. Och sedan den här gången, som också är en spontan graviditet och nu är vi i vecka 17 så vägen har inte varit spikrak. Vi börjar bli vana men vi har inte gett upp och det är jag så glad över nu när jag börjat känna att den lilla rör sig i magen.

Samtidigt som vi är superglada över det här har jag mått fruktansvärt dåligt dem här fyra månaderna och jag undrar om det snart ska vända. Barnmorskorna säger att det brukar vända efter vecka 12 men nu såhär en månad senare undrar jag om det kommer vända.
Den här gången har jag haft ett konstant och hemskt illamående, som resulterat i att jag spytt en hel del, hatar att spy. Men vem gillar det egentligen!?
Jag har också haft en trötthet, den har varit som att vara jetleggad ooh tagit sömpiller på samma gång. Så nu längtar jag till att må som vanligt igen!
I helgen tatuerade Jocke in Bobby och hans födelsedatum i sin tatuering.

Det här trodde jag aldrig! Men till och med jag tog tag i att göra en tatuering jag funderat på länge.

Så nöjd! Jag är glad att jag alltid kommer ha Bobby på min handled för resten av livet!

Family goals 🙂
Vi längtar så efter att få en till liten familjemedlem!

Det gör så vansinnigt ont

’Det kan inte vara sant. Låt mig vakna och låt allt bara vara en hemsk mardröm.’
Vi gjorde ett graviditetstest som visade positivt i juli månad. Vi var såklart jätteglada men både jag och Jocke var väldigt lugna, lite chockade och samtidigt fanns den där oron där med en gång. Tror inte någon av oss riktigt kunde ta in det. Speciellt inte eftersom Bobby är gjord med hjälp av IVF, provrörsbefruktning. Och den här gången var det en spontan/naturlig graviditet. Kanske blev vi extra glada för att det fungerade på naturlig väg men när man har en längtan till barn så spelar det ingen som helst roll hur det blir till, inte för oss i alla fall.
Vi gjorde ett tidigt ultraljud i graviditetsvecka 7 och fick se det pickande lilla hjärtat på skärmen. Ja, ni förstår, HELT omöjligt att inte gråta av lycka och känna en enorm glädje.
Det är helt omöjligt att inte bli glad för ett positivt graviditetstest eller ett litet pickande hjärta på skärmen på ett ultraljud. Omöjligt att inte föreställa sig den där lilla bebisen i sina armar. Omöjligt att inte fantisera om hur livet kommer bli med en till efterlängtad liten familjemedlem. Omöjligt att inte se framför sig hur Bobby skulle bli som storebror. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant att vi ännu en gång fått missfall. Visst att en sak sker en gång, kanske två gånger men TRE gånger! TRE missfall!?
Vi har inte haft tur när det gäller att skaffa barn, jag har verkligen accepterat det. Men jag tappar, (jag skulle vilja säga aldrig) hoppet. Både jag och Jocke är vana att kämpa tills vi uppnår det vi vill ha. När jag fortfarande spelade hockey hade jag alltid makt att påverka hur det gick för mig. Jag kunde alltid träna mer, träna hårdare, lägga om träningen eller göra något annorlunda. Nästan allt som hände kunde jag själv påverka på ett helt annat sätt. Men nu är vi totalt maktlösa, utlämnade och kan bara hoppas på det bästa.

För oss är det så otroligt viktigt att våga och vilja bli glada över saker som vi längtat efter. När första etappen av en dröm slår in, ska vi inte ens bli glada utifall att något hemskt kan hända? Livet skulle bli väldigt tråkigt om man inte tillät sig själv att bli glad när roliga saker händer, för att man ska ha i åtanke att något tråkigt kan hända. Det värsta som kan hända är att man blir glad i onödan och det kommer jag fortsätta bli. Jag kommer ändå bli ledsen i slutändan om det inte går vägen, då kan jag likagärna vara extra glad innan jag blir ledsen. Jag vet inte varför det kändes som det skulle gå vägen just den här gången. Antagligen för att vi hoppades så mycket. Vi ville så gärna ha den här bebisen i vårt liv. Det som känns jobbigt nu den närmsta tiden är att jag vet vad jag har framför mig rent kroppsligt. Nu har vi redan genomgått ultraljudet (för att konstatera att ett missfall skett, det var i vecka 9) som är så otroligt känsloladdat, man får se på skärmen att det inte finns något foster kvar. Då kommer en mängd hemska känslor som sköljer över en på ett väldigt obehagligt sätt.
Paniken. Tomheten. Sorgen. Besvikelsen. Smärtan.
Barnmorskan förklarar, hur mycket av fostret i millimeter format som är kvar i kroppen och hur mycket som ska fortsätta komma ut. Jag fick lite olika tabletter, en slags medicinsk behandling. Dem ska hjälpa mig att få ut allt av fostret, dem har jag redan tagit. Det är väldigt skönt att fått den delen avklarad. Jag får otroligt jobbiga biverkningar av tabletterna som gör att jag mår så fruktansvärt dåligt, vilket är påfrestande att veta innan. Nu får jag bara hoppas att allt kommer ut fort, jag vill få det avklarat så fort som möjligt. Sedan är det ultraljud igen om en vecka för att se att allt kommit ut. Vi tar en sak i taget, bockar av del för del, för att sedan kunna ta oss tillbaks till vanliga livet igen. Jag måste göra såhär för att orka, steg för steg, bocka av, gå vidare. Som en maskin. För att orka.

Jag vill även ta upp det här med skuld och missfall. Det är så himla vanligt att mamman känner skuld och tycker det är ’sitt’ fel, vilket det såklart inte är. Jag har läst så mycket om missfall vid det här laget och det finns INGET (förutom alkohol, droger eller tobak) som kan påverka kroppen och påbörja ett missfall. Jag vet alltså att det inte är mitt fel, jag kan inte göra någonting åt det och kan inte göra någonting annorlunda. Ändå tänker jag ’det måste vara något fel på mig’. Som om jag är skyldig till allt de här och känner mig misslyckad. Jag vet att det inte är mitt fel, att jag är totalt maktlös men ändå kommer dem här känslorna och tankarna.
För mig är det också viktigt att våga säga att det här hänt oss, för det finns så otroligt stort mörkertal av missfall. Människor vet oftast inte hur vanligt det är när ett missfall drabbar en, just för att ingen vill eller vågar prata om det. Jag blir glad om en enda människa kan läsa det här och kanske vågar prata med någon nära om sin upplevelse, för att slippa vara själv med skammen och skulden som man ofta känner.
Det är samma sak med IVF, det anses nästan vara tabu att prata om att man fått barn med hjälp av IVF. Varför är det så!? Om man kan få hjälp, är inte det helt fantastiskt? Det är så otroligt många som tar hjälp den vägen och faktiskt tillslut får sitt/sina efterlängtade barn. Men då ska man behöva skämmas för det! Hålla det hemligt och något man inte ska säga högt. Vad spelar det för roll hur det gick till? Så efterlängtad som Bobby var, eftersom det låg år av kämpande bakom, då spelar det i alla fall ingen som helst roll för oss att det var med hjälp av IVF. Jag är till och med (nu i efterhand) stolt över allt vi gått igenom med allt vad det innebär. Jag har under dem här åren fört anteckningar och det har blivit en hel del besök på olika kliniker, hos olika läkare, barnmorskor osv… Nu när jag läser allt förstår jag inte ens hur vi orkat. Efter allt slit har vi ju tillslut fått vår son och det betyder såklart allt i slutändan.En liten, liten del av alla anteckningar som finns sparade
Efter vi fick Bobby har tanken hela tiden varit att vi velat ha ett eller flera syskon. Men så smyger sig massa tankar på som ”det kanske inte är meningen att vi ska ha fler barn”. Och vi vill ju såklart aldrig tappa hoppet, men känner samtidigt att det här tär väldigt mycket på oss och man ställer sig frågan; hur många gånger ska vi orka ta oss igenom det här? Både fysiskt och psykiskt. Blir vi starkare av allt i slutändan eller håller det på att knäcka oss? Vi som par har blivit starkare, efter allt det här tror jag att vi kommer kunna gå igenom vad som helst tillsammans. Jag däremot, är extremt känslig i perioder och jag kan fortfarande inte hantera det på ett bra sätt. Viktigt att säga är att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig eller oss, det är inte mer synd om oss än någon annan. Men vi tycker det är viktigt att våga prata om det.
Vi håller alltid ihop och vi bråkar aldrig om frågan gällande barn. Det har vi aldrig gjort. Däremot tröstar vi varandra och finns där för varann lite extra.
Det viktigaste i allt det här är att både jag och Jocke tillåter oss själva att vara ledsna, det är så vi orkar ta oss vidare. Efter vårt första missfall åkte jag tillbaks till jobbet som om ingenting hade hänt, vi gjorde ultraljudet på lunchen som visade att ett missfall hade skett. Så vill jag aldrig göra igen. Jag tror att sorgen och tårarna måste få ta plats och ge så mycket tid som behövs.
Vi fortsätter i alla fall just nu att ha en målbild klar framför oss. En liten bebis till familjen. Om, när eller hur det blir, det vet vi inte. Men så länge drömmen lever, så ska vi ta vara på tiden och varandra. Vi har vår Bobby som vi älskar så galet mycket och han påminner oss varje dag om att livet är rätt bra ändå. Men som vi längtar efter en till! ♥

Inte igen.

Så är vi hemma från Spanien igen. En underbar månad på många sätt.

Det bästa som finns, familjen. Så roligt att kunna umgås fyra generationer tillsammans.

När jag tittar på den här bilden blir jag såklart väldigt glad. Väldigt glad över att jag har två killar som jag älskar så himla mycket och att jag haft turen som fått en så fin son tillsammans med Jocke. Men jag tänkte också att vi kommer vara fyra stycken innan 2017 är slut, istället för tre, när jag ser bilden.
På alla hjärtans dag fick vi veta att vi skulle få en bebis! Vi blev så fantastiskt glada. I oktober skulle Bobby bli storebror! Som vanligt när vi får veta glada nyheter vill vi berätta för precis ALLA! Det gjorde vi inte men vi tänkte, vad är det värsta som kan hända!? Att vi blir glada i onödan. Och dem vi berättar för, vill vi ändå berätta för sedan om det inte går vägen.

Missfall. Igen.
Vi fick det glädjande beskedet i mitten på februari att jag var gravid och vi skulle göra ett tidigt ultraljud i vecka 9, vi har ju fått missfall förut så det kändes skönt att kolla tidigt i graviditeten även denna gång, om det inte skulle gå vägen. Men när hjärnan tänker, för jag vill alltid försöka tänka positivt, att det är klart det går vägen! Varför skulle vi ha sån otur att vi får missfall igen!?
Det blev verkligen en exakt repris av gången innan vi fick Bobby. Men det gjorde, om möjligt ännu ondare den här gången, kanske just för att vi visste vad vi gick miste om. Jag jämförde också med hur jag mådde den här graviditeten, precis lika dåligt som med Bobby, kanske till och med ännu värre, det måste ju ändå vara ett gott tecken!
Barnmorskan startade ultraljudet och vi såg den lilla ”säcken” på skärmen där fostret ska ligga i och den var tom. Det enda vi ville se på skärmen, var det där pickande lilla hjärtat. Vi kunde inte tro att det var sant, hon kollade om och om igen för att säkerställa men vi visste redan vad hon skulle säga. Det fanns inget foster och paniken, tårarna och känslorna som kom förra gången kom nu med besked. Sedan dess har tankarna snurrat dygnet runt. Varför? Varför? Varför? Varför kan vi inte bara ha pyttelite tur, när det gäller det här med att skaffa barn. Det här kanske gör oss starkare tillslut men just nu undrar jag hur lågt vi ska behöva sjunka, för vi ska ju orka ta oss upp igen. Det är så otroligt mycket känslor när man gått igenom upprepade IVF-försök, det är svårt att förklara men det är som att alla känslor är utanpå kroppen och varje gång man ska göra någon undersökning, graviditetstest eller ultraljud väntar man på ett negativt besked.

Det är ingen tröst att det är vanligt med missfall, att vi har Bobby eller att det bara är att försöka igen. För det gör precis lika fruktansvärt ont ändå.

Varken jag eller Jocke ger upp i första taget och jag ser framför mig, för målbilder är det bästa som finns, att jag får sitta såhär någon dag igen.
Just nu försöker vi vara glada över att vi är friska, vi har en son som vi älskar över allt annat och vi har världens bästa nära och kära som finns för oss, alltid. Men vi tillåter oss att vara precis så ledsna vi är just nu i stunden tills det vänder igen, för det vet vi att det gör.

Det är tur att Bobby skiner upp vardagen, för oss är han det absolut bästa som finns.
Så länge fortsätter vi tänka på hur underbart det skulle vara med en bebis i familjen ♥

Slutet av vecka 37

Nu börjar det bli ordning och reda här hemma. Jag jobbade min sista arbetsdag i tisdags så har haft tid att fixa lite hemma i veckan. IMG_7174Nu är bebiskläderna tvättade och ihopvikta. Vi har inte packat förlossningsväskan än, så det ska vi göra i veckan som kommer.

blogger-image-1751539380Vi beställde det här superfina babynestet häromdagen, här är länken till tjejen som syr och gör dem helt själv. Det kan vara bra att ha ett sånt så bebisen kan ligga mellan oss i sängen eller bara att bära en sovande bebis i när man är hemma.
http://tanthemmakar.blogspot.se/search/label/Babynest

IMG_7143Jag och Jocke hämtade våra gudbarn Michelle och Frances på dagis i fredags. Vi blev varmt välkomnade när båda tjejerna kom springandes och hoppade upp i famnen på oss. Då blir man glad i hjärtat!
IMG_7131Det är lite tidigt för att äta jordgubbar egentligen men vi köpte i veckan och det var ju såå gott!

IMG_7133Vi bjöd Jockes mamma och pappa på middag i veckan då Jockes pappa fyllde år. Det blev en god efterrätt.
IMG_7140Jag lyxade till det med godmiddag mitt i veckan med min kompis Tiina på The Public i Sundbyberg.
IMG_7166Igår var mamma hos oss och sov över. Då blev det middag på Bra mat, en fisk- och skaldjursrestaurang som också ligger i Sundbyberg.
Jocke tog en ”liten räkmacka”. IMG_7168 Jag och mamma åt hummer och det var supergott alltihop!

Imorgon är det ny vecka och på tisdag går vi in i vecka 38, vilket betyder att det inte är så långt kvar till beräknad förlossning. Vi har en liten att göra lista att ta tag i innan det blir soffläge. På tisdag ska vi på förlossningskurs, spännande vad som sägs där. Sedan ska vi på nästsista barnmorskebesöket på torsdag. Det blir nog en bra vecka 🙂

Grundkurs

Söndag och snart dags för ny vecka igen.
FullSizeRenderDet här hade inte varit dumt alls just nu, ser så gott ut!

Den här veckan blir lite speciell för min del, jag ska bara jobba måndag och tisdag, sen går jag på mammaledighet 🙂
Känns jättekonstigt men ska bli så skönt att få lite mer än tre veckor innan beräknad förlossning och hinna varva ner lite. Vi har inte hämtat barnvagn, bilbarnstol och spjälsängen än som är beställda. Vi ska även passa på att köpa lite saker som kan vara skönt att ha hemma när man kommer hem efter förlossningen.
Vi ska skriva förlossningsbrev, vad vi nu ska skriva i det.
Vi ska packa en förlossningsväska så den är klar.
Vi ska på två barnmorskebesök och en kurs om förlossningen.
Sedan ska vi även försöka fixa klart lite saker här hemma som inte blivit gjort sedan vi flyttade hit.

IMG_7054I helgen var jag tillbaks i skolbänken igen. Tanken är att jag ska börja gå tränarutbildningar i ishockey, det här var den första grundkursen. som svenska ishockeyförbundet håller i. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra men tycker det är både roligt och intressant så varför inte bli lite mer påläst och få en bra utbildning.

IMG_7063Men vi satt inte bara i skolbänken utan det var även totalt tre timmar praktisk träning på is. Jocke höll i den delen och gjorde det med bravur!
Det är så kul att alla tror att det ska vara som det alltid varit på dem här kurserna, att man ska gå ut och glida lite på isen och göra lite bubblor- och köttbulleövningar. Därför är det jättekul att Jocke får hålla i de här ispassen och visa lite nytt inom skridskoåkning/klubbteknik och hur man kan utbilda barn/ungdomar på bästa sätt. Det är vad den här grundkursen handlade om, hur man utbildar yngre barn, sedan kan man gå vidare med fler utbildningar. Jocke körde på med alla tränarna ordentligt så det var många trötta kroppar efteråt.

IMG_7062Lite frågor efter ispassen som Jocke fick svara på, gick bra även det.

FullSizeRender kopiaNästa vecka går vi in i vecka 37. Mindre än en månad kvar nu, jag räknar ner nu för vill bara att den här magen ska försvinna och att vi får en bebis istället.

IMG_7067Jag tycker i och för sig att den lika bra kan komma ut nu, den väger tillräckligt för att den skulle må bra även om den föds nu. Det känns som det börjar bli trångt inne i magen nu, för dem sparkarna jag får på revbenen nu är inte roliga.

IMG_7066Men det kanske är det här man längtar till!? 🙂