Det gör så vansinnigt ont

’Det kan inte vara sant. Låt mig vakna och låt allt bara vara en hemsk mardröm.’
Vi gjorde ett graviditetstest som visade positivt i juli månad. Vi var såklart jätteglada men både jag och Jocke var väldigt lugna, lite chockade och samtidigt fanns den där oron där med en gång. Tror inte någon av oss riktigt kunde ta in det. Speciellt inte eftersom Bobby är gjord med hjälp av IVF, provrörsbefruktning. Och den här gången var det en spontan/naturlig graviditet. Kanske blev vi extra glada för att det fungerade på naturlig väg men när man har en längtan till barn så spelar det ingen som helst roll hur det blir till, inte för oss i alla fall.
Vi gjorde ett tidigt ultraljud i graviditetsvecka 7 och fick se det pickande lilla hjärtat på skärmen. Ja, ni förstår, HELT omöjligt att inte gråta av lycka och känna en enorm glädje.
Det är helt omöjligt att inte bli glad för ett positivt graviditetstest eller ett litet pickande hjärta på skärmen på ett ultraljud. Omöjligt att inte föreställa sig den där lilla bebisen i sina armar. Omöjligt att inte fantisera om hur livet kommer bli med en till efterlängtad liten familjemedlem. Omöjligt att inte se framför sig hur Bobby skulle bli som storebror. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant att vi ännu en gång fått missfall. Visst att en sak sker en gång, kanske två gånger men TRE gånger! TRE missfall!?
Vi har inte haft tur när det gäller att skaffa barn, jag har verkligen accepterat det. Men jag tappar, (jag skulle vilja säga aldrig) hoppet. Både jag och Jocke är vana att kämpa tills vi uppnår det vi vill ha. När jag fortfarande spelade hockey hade jag alltid makt att påverka hur det gick för mig. Jag kunde alltid träna mer, träna hårdare, lägga om träningen eller göra något annorlunda. Nästan allt som hände kunde jag själv påverka på ett helt annat sätt. Men nu är vi totalt maktlösa, utlämnade och kan bara hoppas på det bästa.

För oss är det så otroligt viktigt att våga och vilja bli glada över saker som vi längtat efter. När första etappen av en dröm slår in, ska vi inte ens bli glada utifall att något hemskt kan hända? Livet skulle bli väldigt tråkigt om man inte tillät sig själv att bli glad när roliga saker händer, för att man ska ha i åtanke att något tråkigt kan hända. Det värsta som kan hända är att man blir glad i onödan och det kommer jag fortsätta bli. Jag kommer ändå bli ledsen i slutändan om det inte går vägen, då kan jag likagärna vara extra glad innan jag blir ledsen. Jag vet inte varför det kändes som det skulle gå vägen just den här gången. Antagligen för att vi hoppades så mycket. Vi ville så gärna ha den här bebisen i vårt liv. Det som känns jobbigt nu den närmsta tiden är att jag vet vad jag har framför mig rent kroppsligt. Nu har vi redan genomgått ultraljudet (för att konstatera att ett missfall skett, det var i vecka 9) som är så otroligt känsloladdat, man får se på skärmen att det inte finns något foster kvar. Då kommer en mängd hemska känslor som sköljer över en på ett väldigt obehagligt sätt.
Paniken. Tomheten. Sorgen. Besvikelsen. Smärtan.
Barnmorskan förklarar, hur mycket av fostret i millimeter format som är kvar i kroppen och hur mycket som ska fortsätta komma ut. Jag fick lite olika tabletter, en slags medicinsk behandling. Dem ska hjälpa mig att få ut allt av fostret, dem har jag redan tagit. Det är väldigt skönt att fått den delen avklarad. Jag får otroligt jobbiga biverkningar av tabletterna som gör att jag mår så fruktansvärt dåligt, vilket är påfrestande att veta innan. Nu får jag bara hoppas att allt kommer ut fort, jag vill få det avklarat så fort som möjligt. Sedan är det ultraljud igen om en vecka för att se att allt kommit ut. Vi tar en sak i taget, bockar av del för del, för att sedan kunna ta oss tillbaks till vanliga livet igen. Jag måste göra såhär för att orka, steg för steg, bocka av, gå vidare. Som en maskin. För att orka.

Jag vill även ta upp det här med skuld och missfall. Det är så himla vanligt att mamman känner skuld och tycker det är ’sitt’ fel, vilket det såklart inte är. Jag har läst så mycket om missfall vid det här laget och det finns INGET (förutom alkohol, droger eller tobak) som kan påverka kroppen och påbörja ett missfall. Jag vet alltså att det inte är mitt fel, jag kan inte göra någonting åt det och kan inte göra någonting annorlunda. Ändå tänker jag ’det måste vara något fel på mig’. Som om jag är skyldig till allt de här och känner mig misslyckad. Jag vet att det inte är mitt fel, att jag är totalt maktlös men ändå kommer dem här känslorna och tankarna.
För mig är det också viktigt att våga säga att det här hänt oss, för det finns så otroligt stort mörkertal av missfall. Människor vet oftast inte hur vanligt det är när ett missfall drabbar en, just för att ingen vill eller vågar prata om det. Jag blir glad om en enda människa kan läsa det här och kanske vågar prata med någon nära om sin upplevelse, för att slippa vara själv med skammen och skulden som man ofta känner.
Det är samma sak med IVF, det anses nästan vara tabu att prata om att man fått barn med hjälp av IVF. Varför är det så!? Om man kan få hjälp, är inte det helt fantastiskt? Det är så otroligt många som tar hjälp den vägen och faktiskt tillslut får sitt/sina efterlängtade barn. Men då ska man behöva skämmas för det! Hålla det hemligt och något man inte ska säga högt. Vad spelar det för roll hur det gick till? Så efterlängtad som Bobby var, eftersom det låg år av kämpande bakom, då spelar det i alla fall ingen som helst roll för oss att det var med hjälp av IVF. Jag är till och med (nu i efterhand) stolt över allt vi gått igenom med allt vad det innebär. Jag har under dem här åren fört anteckningar och det har blivit en hel del besök på olika kliniker, hos olika läkare, barnmorskor osv… Nu när jag läser allt förstår jag inte ens hur vi orkat. Efter allt slit har vi ju tillslut fått vår son och det betyder såklart allt i slutändan.En liten, liten del av alla anteckningar som finns sparade
Efter vi fick Bobby har tanken hela tiden varit att vi velat ha ett eller flera syskon. Men så smyger sig massa tankar på som ”det kanske inte är meningen att vi ska ha fler barn”. Och vi vill ju såklart aldrig tappa hoppet, men känner samtidigt att det här tär väldigt mycket på oss och man ställer sig frågan; hur många gånger ska vi orka ta oss igenom det här? Både fysiskt och psykiskt. Blir vi starkare av allt i slutändan eller håller det på att knäcka oss? Vi som par har blivit starkare, efter allt det här tror jag att vi kommer kunna gå igenom vad som helst tillsammans. Jag däremot, är extremt känslig i perioder och jag kan fortfarande inte hantera det på ett bra sätt. Viktigt att säga är att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig eller oss, det är inte mer synd om oss än någon annan. Men vi tycker det är viktigt att våga prata om det.
Vi håller alltid ihop och vi bråkar aldrig om frågan gällande barn. Det har vi aldrig gjort. Däremot tröstar vi varandra och finns där för varann lite extra.
Det viktigaste i allt det här är att både jag och Jocke tillåter oss själva att vara ledsna, det är så vi orkar ta oss vidare. Efter vårt första missfall åkte jag tillbaks till jobbet som om ingenting hade hänt, vi gjorde ultraljudet på lunchen som visade att ett missfall hade skett. Så vill jag aldrig göra igen. Jag tror att sorgen och tårarna måste få ta plats och ge så mycket tid som behövs.
Vi fortsätter i alla fall just nu att ha en målbild klar framför oss. En liten bebis till familjen. Om, när eller hur det blir, det vet vi inte. Men så länge drömmen lever, så ska vi ta vara på tiden och varandra. Vi har vår Bobby som vi älskar så galet mycket och han påminner oss varje dag om att livet är rätt bra ändå. Men som vi längtar efter en till! ♥

Vackra kvällar

img_1781Vi är fortfarande i Fort Myers, Florida, och Bobby njuter av semestern 🙂

img_1796
Jocke leker lite i poolen hemma vid huset som vi bor i

img_1819
Glada och fina killar redo för middag

img_1827
Stilig kille

fullsizerender
Vi äter god mat på kvällarna när vi går ut och äter på restaurang. Vi har provat en hel del olika ställen och igår provade vi ett nytt ställe och det var gott!
img_1874
Ikväll var vi på ett ställe som hade stora portioner mat. Jag åt ribs och man kunde beställa en hel- eller halv. Servitören skratta åt mig när jag sa att jag ville ha en hel och han sa då att det var en hel del mat. Jag orkade såklart allting och han var så imponerad, haha! Men han skrattade när jag skojade och frågade om dessert menyn 🙂

fullsizerender-2
Bobby har börjat prova äta lite olika saker, bara små smakportioner. Det är kul att se hur han reagerar på olika saker. Melon är en favorit och tycker han så mycket om så han äter alldeles själv

img_1879
Fint ställe nere vid vattnet

img_1854
Glad kille nere på stranden vid solnedgången

img_1864
Så vackert

img_1889
Att en så liten människa kan ge en så mycket kärlek

img_1902
Dessa varma och sköna kvällar, kan man verkligen ledsna på dem!?

img_1843
Så glad att jag har dem här två i mitt liv

img_1882
Känns alltid som man är född i fel land när man får uppleva dem här kvällarna

img_1905
Fint med upplysta palmer på kvällarna

img_1901
Nu har vi helgen kvar sen åker vi vidare till Toronto på måndag. Det är fortfarande varmt där men inte alls lika varmt som här. På söndag morgon lämnar vi huset vi hyrt i Fort Myers och åker mot Miami, där ska vi hitta något hotell vi kan bo på sista natten.

Klockan är snart 22 här, vi är kvällströtta så nu är det läggdags!

Bobbys dop 28/8

Igår var det dop för Bobby. Det blev SÅ lyckat och jag är verkligen jätteglad över allting.
IMG_1186
Vi laddade upp med att fixa och ordna i församlingsgården på söndagsmorgonen så släkt och vänner kunde umgås, efter ceremonin i kyrkan i Vaxholm. Samma kyrka som vi gifte oss i för fyra år sedan.

IMG_1200
Jag gjorde en oreo-cheesecake som verkade vara populär. Ska ge receptet på den sen. Syns det att jag varit kreativ och skrivit Bobby med kexen!?

IMG_1202Min fina syster Rebecca, gudmor till Bobby

IMG_1209
Oscar, stilig som få – gudfadern 🙂

IMG_1204
Lokalen fixad, jag och Rebecca redo för dopet

IMG_1214
Jag skrattade så mycket när jag såg det här fotot. Jag visste inte att Jocke hade lindat in Bobby i sin klänning. Jag märkte det efter vi tagit en del foton. Frågan är hur han tänkte när klänningen är som ett litet knyte!? Haha 🙂

IMG_1268
Det blev lite finare när klänningen såg ut såhär

IMG_1269Dem här fotona är tagna med telefon, ska lägga upp några senare som är tagna av Eveline som fotograferade dopet åt oss. Det är lite skillnad på dem fotona.

IMG_1222
Frances och Michelle, Rebecca, jag, Jocke, Bobby och Oscar

IMG_1272Bobby somnade precis innan dopet började och sov under hela dopet. Han vaknade efteråt och var med och var vaken på fikat efteråt istället. Jag tycker inte det gjorde någonting, det var fint oavsett.

IMG_1262
Trötta när vi kom hem igår kväll efter en lång dag. Klackarna var utbytta mot gympaskor och mycket saker som skulle med hem.

IMG_1265
Presentöppningen blev hemma på kvällen

IMG_1266Bobby blev mycket nöjd över att äntligen få ett babygym

IMG_1271Stiliga! Jocke och Tord

FullSizeRender 2Jag och vår lilla sjöman

FullSizeRender
Faster Sofia med Bobby

FullSizeRender 3
Bobby fick massor med fina saker och vi är evigt tacksamma för allting! Så glad att alla kom och gjorde vår dag så fin och bra tillsammans med Bobby.

IMG_1276
Så fin lampa, från min syster Becca och hennes familj. Han fick även en superfin tavla och barnkammarboken av dem. Och massor av fina teckningar såklart av Frances och Michelle.

IMG_1285
Från våra vänner Rickard och Linnéa, dem är riktiga AIK:are, märks det!?

IMG_1290
Från min vän Hannah och hennes familj. Så fin gåvagn

IMG_1296
Ett mini-golfset från Jockes kusin Jeppe med familj

IMG_1300
Ett så fint guldhalsband, en guldtacka från mormor

IMG_1298
Och ett annat fint halsband från morfar.

Som sagt, massor med fina saker. Han fick bland annat massor med böcker, sparbössor, pengar, fondsparande, gosedjur, leksaker, avgjutning hand- och fotavtryck, tavlor, snygga små nike skor, bestick, ryggsäck, födelsedagståg, svensk flagga mm och det blev verkligen en lyckad dag!

Det var mycket känslor som alltid och vi kommer alltid minnas den här dagen ♥