Sista inlägget

Jag har bestämt mig för att det här blir mitt sista blogginlägg. Tror jag bloggat och skrivit i över tio år nu. Det var ett bra sätt för mig att avsluta saker och gå vidare när jag spelade hockey. Det var kul att så många har velat läsa om dels damhockey men också om min satsning både i klubblaget AIK och i landslaget. Det var också en sorts terapi att alltid kunna skriva av mig efter träningar, matcher och turneringar.

Men nu tänkte jag dela med mig av vår förlossning och första tiden hemma med två barn.
En förlossning blir sällan som man tänkt sig och jag har varit noga med att inte försöka planera eller tro att det ska bli på ett visst sätt. Jag har istället tänkt att vi ska släppa kontrollen och lyssna och ta instruktionerna från barnmorskorna för att allt ska bli så bra som möjligt. Sedan har det varit viktigt för mig att ladda ordentligt mentalt och ha en målbild klar. Men jag hade aldrig kunnat drömma om att den här förlossningen skulle bli som den blev.Bobbys förlossning.
Min förlossning gick ”fort” med Bobby för att vara förstagångsföderska. Vi åkte in till BB efter att gjort en stor del av värkarbetet hemma och Bobby är född sex timmar senare.
Vi hade allt under kontroll och jag tyckte det var okej under förlossningen, självklart gjorde det ont men jag kunde ändå hantera smärtan under hela förloppet genom att andas, ta lustgas och vara aktiv hela tiden. Tog även epiduralbedövning men som alla vet som fött barn känns det ändå. Sista kvarten var riktigt jobbig under krystvärkarna men jag överlevde ju.
Sov till och med en liten stund mellan värkarna
Och lyckan när Bobby var född!

Den här gången hade jag första känningen strax innan kl 16 fredagen den 24:e augusti. Då skulle Jocke precis åka på ett jobb på södra sidan stan och vi bor på norra sidan. Jag sa att det garanterat var starten på riktiga värkarna, det kände jag med en gång så först tänkte han stanna hemma. Men vi trodde båda två att det skulle ta ganska lång tid innan det drog igång ordentligt.
Han åker iväg, jag ville ju inte att han skulle ställa in ett ispass två timmar innan start (nu i efterhand är det ju rätt normalt att ställa in ett jobb pga att man ska få barn, haha) sedan går allt väldigt fort.
En halvtimme senare har jag ca 1 minuts långa värkar och ca 2 minuter mellan varje värk. Alltså var allt i full gång med regelbundna värkar och jag bad Marie-Louise, Jockes mamma (som TUR var hemma hos oss och kunde vara med Bobby) ringa till Jocke och be honom komma hem igen. Det rådet fick jag när jag ringde till förlossningen, annars hade jag väntat att ringa hem honom ännu längre.
Jocke vände såklart direkt men fastnade i fredagstrafiken som inte är rolig i Stockholm och det tog 45 min innan han kom hem, alltså var klockan strax efter 17. Nu hade jag ont men sprang och bytte om, packade det sista i förlossningsväskan och gjorde mig klar. Men det tog tid innan Jocke kom hem och jag ville inte stressa honom, utan hoppades bara att han skulle komma snart. Sedan börjar en bilfärd vi aldrig kommer glömma.

I bilen hade jag riktigt ont, jag hade bilrutan nere och andades ordentligt vid varje värk som fortfarande var ca 1 minut långa och ca 2 minuter mellan. Jocke förstår ju att jag har ont men inte att jag har ont. Jag fokuserar på att andas och försöka vara lugn och inte få panik, men skriker KÖÖÖR till Jocke vid varje trafikljus, trycket neråt var helt sjukt vid det här laget!
Kan tipsa alla som är gravida och ska föda barn att skaffa den här appen – ”Värkapp” då kan man hålla koll på längden på värkarna och hur långt det är mellan varje värk. Jättebra när man ska ringa till förlossningen och förklara hur värkarna är.
Såhär kan det se ut som på bilden, tiderna stämmer inte riktigt för jag hade så ont och fokuserade på Jockes bilkörning mer än appen, men perfekt att se när nästa värk beräknas komma så man är redo.

Vi åker i så full fart man kan från Sundbyberg till Danderyds sjukhus i fredagstrafiken som står i princip still. Vi kör mot rött vid varje trafikljus, kör i bussfil och tutar oss fram. Vad gör man inte för att köra mot rött och i bussfil!? 😀
Efter varje värk säger jag ”Så, nu kan du ta det lugnt” som om det INTE var bråttom längre, haha! Nu i efterhand hade jag velat haft den här hysteriska och stressiga bilfärden på film, hade varit hysteriskt roligt att se på äldre dagar.
Allting var helt galet och folk i bilarna blev irriterade när vi tutade och skulle fram och vissa bilar ställde sig och blockerade vägen.

Framme vid Danderyds sjukhus.
Jag visste att det skulle komma en värk när som helst, så vi springer in och ringer på dörren. Medan vi väntar kommer en värk och jag sätter mig ner på golvet och jag tror att jag kissar på mig. Men förstod snabbt att det var vattnet som gick. Bra entré ändå tycker jag 🙂
Då är kl 17:30.

Två barnmorskor kommer och möter oss, ena barnmorskan har med sig en rullstol som jag ska sätta mig i och den andra frågar om min legitimation.
Jag tyckte inte det var läge att sätta mig i någon rullstol utan frågar var rummet är – vill bara ha smärtlindring! Då säger Jocke mitt personnummer och då säger han ett helt annat personnummer! Haha, vad vi skrattar åt det här nu i efterhand. Så jag tog över och sa mitt personnummer och vi kommer äntligen in i rummet. Vi kom alltså in 17:30 och Belle är född 17:43 – 13 minuter senare!
HELT GALET!!
När vi kom in i rummet började dem koppla upp mig med utrustning och skulle kolla hjärtljudet på barnet. Jag upprepade att det känns som barnet kommer men barnmorskorna var fortfarande superlugna och sa att jag skulle andas och ta det lugnt. Efter ytterligare några värkar fick jag äntligen lustgasen och bara några värkar senare var hon född.
Jag kan fortfarande inte förstå att det gick så fort, det hade kunnat gå på 5 minuter men dem sa till mig på varje krystvärk att jag inte fick trycka på.
Och om någon undrar hur det kändes att föda endast med lustgas dem sista krystvärkarna, som smärtlindring!? Det kändes just där och då som att trycka ut en soffgrupp ungefär. Med andra ord – inga som helst konstigheter! 😀
Det blev en kort förklaring på förlossningsförloppet.
Vi hade inte tagit reda på innan om det var en kille eller tjej, så det blev en överraskning att det kom en liten tjej.
Efter förlossningen skämtade vi om det som hänt även fast det inte var så roligt just då, att nästan föda i bilen och fastna i trafiken när man absolut inte vill. Häftigt vad kroppen klarar av och att man kan hantera smärta bara för att man inte har något val. Personalen var superproffsiga och är så glad att allt gick bra.
En nyfödd Bobby Och en nyfödd Belle, i samma kläder som storebror

Min mamma har haft tre snabba förlossningar och dem hade sagt till mig att det kunde gå fort den här gången – men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle gå fort. Mycket tankar efteråt vad som kunde hänt men nu gick allt bra, så tacksam för allt!

Här är några foton på en nyfödd Belle.

Nu när vi fått två efterlängtade barn tänker jag på hur mycket vi kämpat. Först med Bobby, det kändes som om IVF-kliniken var vårt andra hem. Vi fick så proffsig hjälp av världens bästa personal på St Görans sjukhus! Det blev misslyckade IVF-försök, ett missfall, operation efter missfallet, överstimulering, massvis med sprutor, smärta, en massa tårar men även en del skratt – annars hade vi aldrig orkat.
Vi blev gravida spontant med Belle men efter två missfall, det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat och det blev många tårar igen. Därför är vi båda lite extra känsliga när det gäller Bobby och Belle och vi är så otroligt tacksamma att just ni blev våra tillslut!
Så till alla er som kämpar – ge aldrig upp. Det är värt precis allt det där jobbiga i slutändan.

Bobby har varit superstolt och snäll storebror sedan första dagen. Det kommer säkert förändras men är glad att vi fick en lugn och skön start med båda två. Belle sover nästan dygnet runt och när hon är vaken äter hon och somnar om, så vi kan ge Bobby mycket tid vilket känns bra nu i början. Vi har valt att ha honom hemma helt nu ett tag istället för på förskolan, tror det gör att han känner sig delaktig på ett annat sätt.
Det här blir mitt sista blogginlägg och jag vill tacka alla som följt min hockeyresa och/eller när vi blev en familj. För er som bara vill se bilder i fortsättningen finns jag på Instagram gizelaahlgrenbloom.
Ett tips är även för alla hockeyintresserade att följa Jocke och hans företag – jrm.skatesandskills.

Nu ska jag lägga all tid på min familj
– JAG ÄLSKAR ER! ♥

När två blir tre

För att kunna förstå på riktigt vad som egentligen hänt och för att bearbeta alla tusentals känslor som snurrar runt just nu är det skönt att skriva om vad som hänt.
image1Vecka 38 och det blev den sista graviditetsveckan, jag trodde jag skulle gå över tiden men så blev det inte.
image2 kopiaSista månaden hade vi pratat om att börja förbereda allting, men ville ändå vänta så man såg att allting skulle gå vägen. Förlossningsväskan var fortfarande inte packad när värkarna började, typiskt mig att skjuta på vissa saker fast jag vet att det borde göras.
Sängen däremot hann vi bädda och fixa två dagar innan.
IMG_7242Här var jag inte så kaxig även om det ser så ut. Sista magbilden och här hade jag värkar i över en minut och mindre än tre minuter mellan. Jag ville hålla ut så länge som möjligt hemma eftersom det ofta tar många timmar med första barnet och ville inte bli hemskickad. När vi sedan ringde till förlossningen sa dem ”då är det dags att komma in nu”.
IMG_7243På väg hemifrån till förlossningen.

IMG_2263Jag var så fokuserad från första stund, hade målbilden klar framför mig och hur jag skulle kunna ta värkarna och smärtan. Även fast jag inte hade någon aning om någonting egentligen, hade inte gått någon kurs eller lärt mig andas. Men man kommer långt med lite jävlaranamma och fokus.
En parantes är att vi fick samma förlossningsrum som prinsen föddes i veckan innan, så det kanske var lite magi i väggarna trots allt 🙂

IMG_2266Jocke var helt outstanding och utan honom hade jag varken skrattat mellan värkarna eller orkat mig igenom allting.

IMG_7246Vi försökte ha roligt mitt i alltihop och det funkade 🙂

IMG_7248Det var SM-final i ishockey mellan Frölunda-Skellefteå den dagen. Jag hade skrattattacker mellan värkarna av lustgasen, när jag råkade suga i mig för mycket. Sedan efter slutsignalen när Frölunda vann grät jag som aldrig förr! Jag vet inte varför, men vi skrattade gott åt det efter jag gråtit klart alla krokodiltårar. Det var så otroligt mycket känslor och så tänkte jag tillbaks på våra SM-guld med AIK. Barnmorskorna roade jag också när jag pendlade mellan skratt och gråt.

IMG_2272Jag skulle byta ställningar och inte ligga ner under förlossningen, då skulle det ta kortare tid sa barnmorskorna. Så det blev min plan, var tjugonde minut oavsett smärta bytte jag position, provade till och med djupa utfall – tydligen väldigt effektivt för att få barnet att komma neråt. Men tydligen blev jag väldigt trött emellanåt, haha!
Förstagångsföderskor brukar få gå genom tre skift med olika personal, är glad att jag hann med att ha samma barnmorskor under hela förlossningen och dem var så glada att få vara med ända till slutet.

IMG_2280Belöningen efteråt. Aldrig har en smörgås smakat så gott!
Första känningen av att något var på gång var hemma på natten, 24 april kl 02. Vågade inte tro att det var dags (eftersom det var två veckor tidigare än beräknat) så väntade till 05.30 med att väcka Jocke, då var värkarna i full gång men inte regelbundna än. Vi jobbade på med värkarna hemma till kl 14 och Bobby kom ut kl 20.09. Så jag hade gjort mycket av jobbet hemma vilket jag tyckte var skönt.

IMG_7261Enligt barnmorskorna var jag som gjord för att föda barn, så kändes det INTE! Krystvärkarna höll på i ca 20 minuter sedan var han ute. Men Bobby hade navelsträngen runt halsen (det här uppfattade aldrig jag som var helt borta av smärta, adrenalin och så spydde jag för fullt). Det enda jag hörde, som i ett töcken var att barnmorskorna upprepade ”han måste ut NU!!!” Så dem puschade mig till något som egentligen kändes helt omöjligt att göra på så kort tid. Tyvärr blev det sugklocka i slutet eftersom hans puls var så låg och han var tvungen att komma ut snabbt. Men jag är supernöjd med barnmorskornas otroliga jobb.
Han skrek inte när han kom ut, vilket man vet att dem ska göra. Jocke fick inte klippa navelsträngen utan dem tog Bobby, Jocke följde efter med en läkare och barnmorskorna. Sedan försökte dem få liv i honom.
Jag låg kvar med en hemsk känsla och inte visste om han levde eller inte. Långa, fruktansvärda minuter följde tills dem kom in med honom. Och den lyckan och lättnaden var såklart otrolig!

IMG_7262Stolt och lycklig pappa

IMG_7292När två blir tre – och vi blev en familj ♥

IMG_7294Sedan var det besök hela dagen därpå. Här med stolta kusinerna Frances och Michelle.
Sedan kom mormor, morfar, farmor, farfar, syskon, barn och några vänner. Så roligt!

IMG_7313Hemfärd utan ett ljud i bilen

IMG_7347Och nu har han såklart tagit oss med storm. Det är så otroligt mycket känslor och nu undrar man hur man kunnat leva utan den här lilla skatten.
De tre första dagarna har han knappt gjort ett ljud ifrån sig, han sover, äter och ligger och tittar. Vi väntar på att skriken och de sömnlösa nätterna ska komma. Men det gör inget om han fortsätter såhär 🙂

IMG_7315Det var inte min grej att vara gravid kanske, mådde aldrig riktigt bra under 9 månader men det var såklart värt det.

Nu börjar en ny resa i livet tillsammans med två killar som jag älskar så otroligt mycket.
Och Bobby – vi älskar dig ♥