Vecka 33

Midsommar.
Vi var ute på Jockes familjs landställe ute vid Nynäshamn. Som vanligt skulle det regna på midsommar sa alla väderrapporter. Vi hade nog tur för vi hade bara ett spöregn som kom under några minuter, resten av dagen var det molnigt men inte värre än så.
Fin midsommarkrans

Familjefoto
Även fast det inte regna så var det ganska blåsigt och kallt ute så vi bestämde oss för att äta inne
Sen skulle vi ut på en liten tur på sjön, kapten Bobby var redo
Allt började bra med ganska bra väder och full fart framåt

Det slutade med spöregn och en båt som stannade och som vi inte fick igång. Sjöräddningen fick komma och bogsera oss hem igen. Det blev i alla fall en resa att minnas, och man kan alltid skratta åt sånt här i efterhand 🙂
Den mindre båten fungerade i alla fall, Jocke och Elias åkte ut på en tur

Morgonen på landet, alltid lika vackert!
Magisk utsikt
Sedan var det dags för Jocke att åka till Toronto och jobba i tio dagar med JRM Skates and Skills. Det blev en lyckad resa men jag och Bobby saknade honom massor.

Älskar den här bilden, redo för bad ♥


Mini-kocken lagar lite brunch

Brunchdags


Sen kom äntligen pappa hem igen och det var en mycket glad kille!

S
Jocke köpte lite saker till både Bobby och bebisen. Bebiskläderna är så himla små och söta!


Ingen kan ha undgått att det är fotbolls-VM

Så himla kul att det går så bra för Sverige, kvartsfinal imorgon och spännande!

Gå in på Twisthake.com och beställ superfina och bra produkter, använd rabattkoden gizelaahlgrenbloom så sparar du 20% på den nya limiterade pärlemokollektionen och på pastellsortimentet. Koden ger även 60% rabatt på all neonutförsäljning!


Vecka 32

Och vecka 33.
Nu jobbar jag bara tre veckor till, sedan är det dags för mig att på föräldraledighet. Sedan är det bara en månad kvar tills det är beräknat förlossningsdatum 🙂

Snart halvvägs

Så har det varit påsk!
Vi målade ägg och pyntade lite hemma innan det var dags för Jocke att åka till Kina.
Bobby fick påskägg men utan godis, så glad över hästen från mormor
Påskharen hade varit hos farfar och farmor också

Nöjda kusiner och vi fick lite sol!

Eric och Bobby kollar in morfars/farfars hoj som dem ska åka i sommar

Vi åkte till Arlanda och sa hejdå till Jocke. Jag är superkänslig under den här graviditeten så det blev lite tårar som det blir rätt ofta just nu.

Minen när vi pratade om pappa medan han var borta. Han har pratat om pappa och att han flyger flygplan flera gånger om dagen, någon som kommer bli glad när han kommer hem igen. Vi har pratat på Face-Time så han kunnat se Jocke men han vill gärna båda pussa, krama och mata genom telefonen, svårt att förstå att vi är på olika sidor av jorden.

Vi har varit i badhuset och simmat

Spelat hockey hos sina stora kusiner
Vi har hunnit med att kolla på kusin Erics fotbollscup
Härligt vårväder, då är det skönt att kolla på fotboll

Nu är det dags att anmäla sig till sommarens Girls Camp!
Förra sommarens tjejcamp blev en succé så vi fortsätter även denna sommar, anmäl dig nu innan platserna tar slut.
In på hemsidan och anmäl er http://www.jrmskatesandskills.com
Har ni frågor eller funderingar, mejla mig på [email protected]

Så har vi passerat vecka 19 och bebisen rör sig för fullt nu.
Snart halvvägs ♥

Vår dröm blir till verklighet

Tillslut. Äntligen. Vår dröm blir till verklighet.
Vid det här laget vet vi att det inte finns några garantier, överhuvudtaget. Vi har tidigare gått igenom tre missfall och med den historiken kan man bli galen av oro. Men den är gången försöker vi bara ha glada tankar och positivt tänkande. Händer det något tar vi det då men just nu är vi bara vara glada över att vi äntligen ska få en bebis!
Ett syskon till Bobby. Han ska bli storebror och få en lillasyster eller lillebror i slutet av sommaren ♥

Jag kan fortfarande inte förstå att vi ska få en sån är liten igen. Dem är ju så små, luktar så underbart gott och man vill bara ha dem nära sig i famnen jämt.

Dem små, små fötterna och händerna

Det här myset är helt oslagbart. Vet inte hur många gånger jag och Jocke somnade såhär med Bobby i famnen i soffan

Vi har gjort tre ultraljud dem första 12 veckorna av graviditeten, för att försäkra oss om att allt är som det ska. Den här gången blev det en spontan/naturlig graviditet. För oss spelar det såklart ingen som helst roll om det är med IVF eller vanlig väg men vi fick gå igenom så mycket med IVF-behandlingar med Bobby så det kändes skönt att slippa det den här gången.
Sedan Bobby kom har vi gjort ett IVF-försök som slutade med missfall, en spontan graviditet som också slutade med missfall. Och sedan den här gången, som också är en spontan graviditet och nu är vi i vecka 17 så vägen har inte varit spikrak. Vi börjar bli vana men vi har inte gett upp och det är jag så glad över nu när jag börjat känna att den lilla rör sig i magen.

Samtidigt som vi är superglada över det här har jag mått fruktansvärt dåligt dem här fyra månaderna och jag undrar om det snart ska vända. Barnmorskorna säger att det brukar vända efter vecka 12 men nu såhär en månad senare undrar jag om det kommer vända.
Den här gången har jag haft ett konstant och hemskt illamående, som resulterat i att jag spytt en hel del, hatar att spy. Men vem gillar det egentligen!?
Jag har också haft en trötthet, den har varit som att vara jetleggad ooh tagit sömpiller på samma gång. Så nu längtar jag till att må som vanligt igen!
I helgen tatuerade Jocke in Bobby och hans födelsedatum i sin tatuering.

Det här trodde jag aldrig! Men till och med jag tog tag i att göra en tatuering jag funderat på länge.

Så nöjd! Jag är glad att jag alltid kommer ha Bobby på min handled för resten av livet!

Family goals 🙂
Vi längtar så efter att få en till liten familjemedlem!

Hur sätter man en rubrik på det här?

I förra inlägget skrev jag om mitt 2015, en liten sammanfattning med både roliga och mindre roliga saker som hänt. Jag skrev om en tråkig sak som jag inte gick in mer på. Jag tänkte ta upp det nu.

Det är ett ämne som jag tycker det tas upp för lite om och som är väldigt tabubelagt.
Missfall. Alla känner till det, men det pratas väldigt sällan om det.

Jag blev gravid våren 2015. Både jag och Jocke blev såklart jätteglada när vi gjorde graviditetstestet och det visade positivt! Jag har aldrig tagit för givet att vi ska kunna få barn. För hur ska man kunna veta att man ens kan bli gravid? Jag tänkte en del på att jag alltid tränat hårt och har hört att det kan vara lite svårare efter tränat på så hög nivå och plågat kroppen en hel del.
Av flera anledningar skulle vi göra ett tidigt ultraljud, för att se att allt var okej. Så pass tidigt att vi bara var i vecka 7 eller 8. Jag och Jocke hade pratat innan om att vi inte riktigt vågade vara så glada som vi ville, men samtidigt ville vi berätta nyheten för alla.

Den här dagen var en vanlig jobbdag för mig. Jag ville inte vara borta från jobbet så åkte till barnmorskan på lunchen. Jag och Jocke gick in tillsammans i rummet där ultraljudet skulle göras och direkt när vi kom in sa barnmorskan att vi skulle göra ultraljudet med en gång. Skönt, tänkte vi, så slapp man vänta.
När man gör ultraljud, som ni säkert vet, ser man fostret i magen på en skärm. Jag visste inte hur det skulle se ut men blev orolig när barnmorskan hade varit tyst – i vad som kändes som en hel evighet.
Sedan fortsatte vi titta på skärmen en stund till, då såg man något som såg ut som en liten ”påse”men den såg tom ut. Då kom dem första tankarna av att något inte stod rätt till. Panik inombords.
Sedan tog det ännu en stund innan barnmorskan sa ungefär såhär;
Som ni ser här” så pekade hon på skärmen ”här är fostersäcken…men som ni kan se är den tom.”
Varken jag eller Jocke sa någonting mer än ett svagt ”okej”, vi blev väl chockade båda två och vad säger man!? Vi förstod ju båda två att det inte var något positivt besked.
Barnmorskan sa sedan att vi skulle sätta oss ner framför hennes skrivbord så skulle hon förklara mer. Många olika känslor kom med en gång.
Ledsen?
Tomhet?
Förbannad?
Misslyckande?
Orättvisa?

Efter ultraljudet var vi båda i någon slags trans, jag var ju bara på sjukhuset under lunchen så jag åkte tillbaks till jobbet. Det var bara torka tårarna och gå dit som om ingenting hade hänt. Det blev en lång dag.

Det visade sig vara en ofostrig graviditet. Vi hade aldrig hört talas om det tidigare. Allt är precis som en vanlig graviditet, det finns en fosterhinna, organen har växt, vätska har samlats och kroppen är gravid. Men det finns inget foster. Det stöttes bort tidigt, någon gång innan ultraljudet. Däremot om jag hade gjort ett till graviditetstest hade det vistats positivt, så sjukt. Nu är vi glada att vi gjorde ett tidigt ultraljud, så vi fick veta så pass tidigt.
Vad tror ni vi gjorde när vi kom hem?
Googlade.
Inte bara en gång. Vi, eller framförallt jag plågade mig i hemska historier på nätet från andra som varit med om samma sak eller ännu värre. Många hade varit med om samma sak men det är ganska ovanligt att man drabbas av detta. Det var många som gjorde ultraljudet mycket senare, några i vecka 13 och några så sent som vecka 18! Och kroppen fortsätter som sagt tro att den är gravid, magen fortsätter växa och allt är precis som en vanlig graviditet. Så vidrigt!
Jag kände en skam eller en känsla av misslyckande att jag kanske borde känt det? Jag kände mig lurad eftersom min kropp fortsatte vara gravid. Nu hann inte min mage börja växa men jag mådde så sjukt illa och hade lite andra graviditetssymptom. Sedan fick vi vänta ytterligare en vecka för att kolla så det verkligen var tomt i magen, och det var det.

Barnmorskan tyckte att jag skulle låta kroppen stöta bort den tomma fostersäcken av sig självt. Däremot kunde det ta tid men det brukar gå av sig självt. Jag klarade inte av att fortsätta vara gravid en enda dag till än vad jag behövde. Det blev några jobbiga dagar då ingen kunde eller ville ta emot oss på sina gynmottagningar eller sjukhus. Ingen kunde hjälpa oss dem närmsta veckorna, så vi tog beslutet att gå till en privatklinik. Jag var tvungen att göra en såkallad skrapning, vilket innebär att man suger ut det som finns kvar i magen, exakt samma ingrepp som en abort. Jag blev sövd och det var ett kort ingrepp men det var i alla fall helt vidrigt både innan och efter men det var bara ta sig igenom det. Jocke var grym under hela den här tiden men det var lika jobbigt för det.

IMG_4861Så varför berättar jag det här? Jag förstår inte varför man inte får prata om missfall. Nästan 40 procent av alla graviditeter slutar i missfall, så varför ska man behöva gå och bära på det?

Har hört från så många att man ska vänta minst tolv veckor innan man ska berätta nyheten. Efter tolv veckors graviditet, står det i en av mödravårdens texter, ”kanske vill man berätta för de allra närmaste”.
Men då är min fråga, de allra närmaste? Varför är det så? Varför ska man inte få skrika ut till hela världen en så glad nyhet att man ska få barn och bli förälder!? Om man vill såklart. Var kommer den usla traditionen ifrån egentligen?

Vi valde att berätta tidigt om graviditeten för våra familjer, men ingen annan. Egentligen hade jag velat berätta för både min familj och mina vänner, för vi var ju superglada och vem vill inte berätta en glad nyhet för dem man älskar!?
Jag kommer bara fram till en sak, att varför vi kände en sådan skam och misslyckande, och så många andra som fått missfall känner så. Det måste vara för att det är sådant SJUKT hyschande om att man ABSOLUT INTE får berätta för någon. Vilket innebär att man ska stå där helt själva med den här sorgen, för det är faktiskt en slags sorg man känner. Så varför kan vi inte berätta när man själv känner för det, att man är gravida? Och är det så att det inte går vägen får man stöttning men framförallt ta sorgen om den skulle komma. Tillsammans kan man istället ta sorgen, istället för att stoppa undan känslorna och stå där helt själva.
Det är extremt många som är med om samma sak, så jag tänker i alla fall vara glad med en gång och inte gå efter någon gammal tradition att hålla tyst för att det är så det ska vara.
För när jag tänker på det, vad är det värsta som kan hända – att man råkar bli glad i onödan?

FullSizeRenderNu är vi i alla fall superglada att vi har en liten som växer i magen just nu ♥

Tack för att ni tog er tid att läsa, kram till er!