Bröllopsdag

Idag är det fem (!) år sedan jag och Jocke gifte oss. Den 16e juni 2012 gifte vi oss i Vaxholms kyrka
Det var verkligen en sån underbar dag! Om det inte var så dyrt att gifta sig skulle jag vilja göra det igen, helst varje år, haha! Det får bli giftermål igen på 10-års jubileet i så fall.

Så mycket känslor och allt var helt överväldigande hela dagen och kvällen

Bröllopsvalsen till låten ”Ta mig till havet”

Just nu är vi fortfarande i Spanien och Jocke åkte hem imorse för att jobba några dagar. Jag, Bobby, min mamma, min syster och hennes två barn stannar ytterligare fem dagar, sen ska även vi åka hem

Skulle kunna stanna kvar här, sol varje dag, härliga varma kvällar och allt blommar överallt och är så himla fint!

Hamnen i Puerto Banus


Vi tar det väldigt lugnt på dagarna. Det är väldigt varmt så vi gör det som känns bäst för dagen och ser till att Bobby har det bra

Så det blir mycket bad och lek

Nya matchande shorts – snygga killar!

Bobby badar hela tiden i en UV-dräkt och mössa, jag är så rädd att han ska bränna sig, vi smörjer honom hela tiden och sen är det skugga som gäller. Blev ett snabbdopp i nya badbrallorna i alla fall 🙂

Gudfar Oscar var här första veckan med oss, kul att han följde med. Här var vi på båttur mellan Puerto Banus och Marbella, en mysig ganska kort, men väldigt fin båttur

Sover gott på båten

Bobby sover fortfarande mycket, nästan alltid 12 timmar per natt och vaknar ibland och antingen bara tar nappen eller dricker välling och sen sover han oftast fortfarande två gånger per dag. Här somnar han gott i min famn efter allt badande. Men det här med mat, vet inte vad som är normalt för en ettåring, men han äter så himla mycket mat, han kanske fått att han älskar all mat efter mig och Jocke 🙂

Ute på båttur

Jag och lillasyster Becca

Härliga tjejer. Bästa vänner och dem har så himla kul ihop. Häftigt med tvillingar, dem bråkar inte alls som vanliga syskon verkar göra

Man kan aldrig klaga när man vaknar till det här

En utmaning är att ta foto med en ettåring

Men tillslut fick vi ett foto när en av oss kollade i kameran i alla fall.

Nu har det gått över tre månader sen vi fick veta att vi fick missfall, igen. Och jag har tänkt att det går rätt fort tills kroppen kommer tillbaks till allt igen och man kan försöka på nytt. Men nu har det alltså gått över tre månader och först nu är jag återställd, färdigbehandlad och äntligen är det slut på gynbesök och negativa besked att jag har inga rester kvar eller inte slutar blöda. Men nu är det inga rester kvar, så skönt! Det var mycket värre den här gången, men nu, äntligen, är jag på banan igen. Nu blickar vi framåt ♥

Känslosamt avsked

Igår var det avtackning, avsked eller om jag ska kalla det hyllning för min hockeykarriär. Det var i min hemmaarena, Ritorp. Stället som inte bara varit som mitt andra hem utan känts och känns fortfarande som mitt hem. Många tycker nog det är konstigt men jag älskar verkligen det där stället.

Men innan jag ska berätta om avtackningen var jag och klippte och slingade mitt hår i veckan, äntligen!


Det blev lite skridskoåkning med min syster och hennes tjejer i veckan också, Bobby var med och var lika intresserad som alltid


Vattenkammad kille


Jocke fyllde år i veckan och igår firade vi honom. Det blev lite mat med nära och kära och efterrätten blev en av mina favoriter, gör lite eget recept med maräng, glass, grädde och massa bär-tårta, en Pavlova. Glömde florsockret på, skulle sett bättre ut då 😉


Som sagt skulle jag hyllas igår innan nedsläpp, matchen var mellan mitt gamla lag AIK och Modo. Här var gårdagens klädsel, ny klänning från Massimo Dutti


Bobby och alla fyra kusinerna lekte tillsammans


Nära och kära på plats hemma hos oss


Tjejerna spelade hockey 🙂


Sedan var det dags att åka till Ritorp, dem har gjort en damhockey vägg i ishallen. Blir glad i hjärtat att jag får äran att sitta uppe där på väggen, båda bilderna är från två olika SM-guld.


Innan matchstart. Då var jag nervös, känslorna var utanpå kroppen kändes det som och jag kände en klump som började sätta sig i halsen och ögonen började nästan fyllas med tårar redan innan. Det kändes verkligen som om jag skulle säga adjö till hockeyn.


Killarna redo att titta på när jag skulle gå på isen


Alltså, vilken FANTASTISK hyllning jag fick!
Tjejerna klappade länge och högt med klubborna i isen, bara en sån liten sak betyder så mycket. Men jag började gråta redan innan det där.
Vår låt, eller AIKs låt som alltid spelas när vi går ut på isen är ”Åh vi e AIK” som börjar med Vi ser hur solen stiger över Råsunda… Redan vid den meningen rann tårarna nerför mina kinder. Innan jag ens hade gått in på isen.


Ordförande Håkan Svensson var på plats och gav mig blommor och en jättefin tavla.
Det kanske låter konstigt att jag blev så känslosam eftersom jag spelade min sista match för 1,5 år sedan, men nu blev det verkligt på riktigt, att jag skulle sluta spela hockey.
Men det finaste var efter själva avtackningen åkte tjejerna fram till mig, en efter en och klappade om mig och dem som jag spelat med sa lite olika, fina saker. SÅ FINT!!
Det blev jättefint alltihop och jag tillät mig själv att gråta, jag grät rätt mycket men kände att jag ville tillåta mig själv att känna det jag verkligen kände just där och då.


Här är tavlan jag fick, hoppas ni kan läsa texten, den är verkligen så fin och välskriven. Den texten läste dem upp medan jag var på isen och då grät jag mycket


Fina blommorna


När något som är så stor del av ens liv tar slut händer så mycket. Jag är klar med hockeyn men eftersom jag älskat och fortfarande älskar sporten så mycket är det svårt att förstå att det är slut. Men jag kommer fortfarande ha hockeyn i mitt liv så det försvinner inte helt, vilket är skönt. Det blev 14 säsonger, 4 SM-guld och 4 EM-guld totalt. Men det är inte bara medaljerna som varit det viktiga för mig, även fast jag ÄLSKAR att vinna. Vägen dit har varit minst lika viktig – alla minnen, med- och motgångar, mycket tårar, glädje, sinnessjukt jobbiga träningspass, massor av matcher och massa annat som jag tar med mig.

Att få stå med min son, Bobby, som jag älskar så galet mycket, var helt otroligt. Även om han inte förstår just nu så kommer det vara ett roligt minne att berätta för honom senare i livet. Jag är så otroligt tacksam över allt jag fått vara med om – fått träffa och lära känna alla fantastiska spelare, tränare, materialare, lagledare, supportrar, föräldrar, vänner och så många andra. Är så tacksam över hur min och Jockes familj alltid ställt upp och funnits där.
Men Jocke har såklart en helt egen kategori. Det han gjort för mig under alla år är helt ovärderligt. Han vet vad jag kämpat och slitit och har stöttat, tröstat, pushat, hjälpt och bara varit där för mig, alltid. Tack hockeyn för ALLT du givit mig, jag kommer alltid att älska dig.
Men nu är det dags att göra annat i livet och ge över nummer 27 till min son, för spela hockey tror jag att han kommer göra 🙂