Sista inlägget

Jag har bestämt mig för att det här blir mitt sista blogginlägg. Tror jag bloggat och skrivit i över tio år nu. Det var ett bra sätt för mig att avsluta saker och gå vidare när jag spelade hockey. Det var kul att så många har velat läsa om dels damhockey men också om min satsning både i klubblaget AIK och i landslaget. Det var också en sorts terapi att alltid kunna skriva av mig efter träningar, matcher och turneringar.

Men nu tänkte jag dela med mig av vår förlossning och första tiden hemma med två barn.
En förlossning blir sällan som man tänkt sig och jag har varit noga med att inte försöka planera eller tro att det ska bli på ett visst sätt. Jag har istället tänkt att vi ska släppa kontrollen och lyssna och ta instruktionerna från barnmorskorna för att allt ska bli så bra som möjligt. Sedan har det varit viktigt för mig att ladda ordentligt mentalt och ha en målbild klar. Men jag hade aldrig kunnat drömma om att den här förlossningen skulle bli som den blev.Bobbys förlossning.
Min förlossning gick ”fort” med Bobby för att vara förstagångsföderska. Vi åkte in till BB efter att gjort en stor del av värkarbetet hemma och Bobby är född sex timmar senare.
Vi hade allt under kontroll och jag tyckte det var okej under förlossningen, självklart gjorde det ont men jag kunde ändå hantera smärtan under hela förloppet genom att andas, ta lustgas och vara aktiv hela tiden. Tog även epiduralbedövning men som alla vet som fött barn känns det ändå. Sista kvarten var riktigt jobbig under krystvärkarna men jag överlevde ju.
Sov till och med en liten stund mellan värkarna
Och lyckan när Bobby var född!

Den här gången hade jag första känningen strax innan kl 16 fredagen den 24:e augusti. Då skulle Jocke precis åka på ett jobb på södra sidan stan och vi bor på norra sidan. Jag sa att det garanterat var starten på riktiga värkarna, det kände jag med en gång så först tänkte han stanna hemma. Men vi trodde båda två att det skulle ta ganska lång tid innan det drog igång ordentligt.
Han åker iväg, jag ville ju inte att han skulle ställa in ett ispass två timmar innan start (nu i efterhand är det ju rätt normalt att ställa in ett jobb pga att man ska få barn, haha) sedan går allt väldigt fort.
En halvtimme senare har jag ca 1 minuts långa värkar och ca 2 minuter mellan varje värk. Alltså var allt i full gång med regelbundna värkar och jag bad Marie-Louise, Jockes mamma (som TUR var hemma hos oss och kunde vara med Bobby) ringa till Jocke och be honom komma hem igen. Det rådet fick jag när jag ringde till förlossningen, annars hade jag väntat att ringa hem honom ännu längre.
Jocke vände såklart direkt men fastnade i fredagstrafiken som inte är rolig i Stockholm och det tog 45 min innan han kom hem, alltså var klockan strax efter 17. Nu hade jag ont men sprang och bytte om, packade det sista i förlossningsväskan och gjorde mig klar. Men det tog tid innan Jocke kom hem och jag ville inte stressa honom, utan hoppades bara att han skulle komma snart. Sedan börjar en bilfärd vi aldrig kommer glömma.

I bilen hade jag riktigt ont, jag hade bilrutan nere och andades ordentligt vid varje värk som fortfarande var ca 1 minut långa och ca 2 minuter mellan. Jocke förstår ju att jag har ont men inte att jag har ont. Jag fokuserar på att andas och försöka vara lugn och inte få panik, men skriker KÖÖÖR till Jocke vid varje trafikljus, trycket neråt var helt sjukt vid det här laget!
Kan tipsa alla som är gravida och ska föda barn att skaffa den här appen – ”Värkapp” då kan man hålla koll på längden på värkarna och hur långt det är mellan varje värk. Jättebra när man ska ringa till förlossningen och förklara hur värkarna är.
Såhär kan det se ut som på bilden, tiderna stämmer inte riktigt för jag hade så ont och fokuserade på Jockes bilkörning mer än appen, men perfekt att se när nästa värk beräknas komma så man är redo.

Vi åker i så full fart man kan från Sundbyberg till Danderyds sjukhus i fredagstrafiken som står i princip still. Vi kör mot rött vid varje trafikljus, kör i bussfil och tutar oss fram. Vad gör man inte för att köra mot rött och i bussfil!? 😀
Efter varje värk säger jag ”Så, nu kan du ta det lugnt” som om det INTE var bråttom längre, haha! Nu i efterhand hade jag velat haft den här hysteriska och stressiga bilfärden på film, hade varit hysteriskt roligt att se på äldre dagar.
Allting var helt galet och folk i bilarna blev irriterade när vi tutade och skulle fram och vissa bilar ställde sig och blockerade vägen.

Framme vid Danderyds sjukhus.
Jag visste att det skulle komma en värk när som helst, så vi springer in och ringer på dörren. Medan vi väntar kommer en värk och jag sätter mig ner på golvet och jag tror att jag kissar på mig. Men förstod snabbt att det var vattnet som gick. Bra entré ändå tycker jag 🙂
Då är kl 17:30.

Två barnmorskor kommer och möter oss, ena barnmorskan har med sig en rullstol som jag ska sätta mig i och den andra frågar om min legitimation.
Jag tyckte inte det var läge att sätta mig i någon rullstol utan frågar var rummet är – vill bara ha smärtlindring! Då säger Jocke mitt personnummer och då säger han ett helt annat personnummer! Haha, vad vi skrattar åt det här nu i efterhand. Så jag tog över och sa mitt personnummer och vi kommer äntligen in i rummet. Vi kom alltså in 17:30 och Belle är född 17:43 – 13 minuter senare!
HELT GALET!!
När vi kom in i rummet började dem koppla upp mig med utrustning och skulle kolla hjärtljudet på barnet. Jag upprepade att det känns som barnet kommer men barnmorskorna var fortfarande superlugna och sa att jag skulle andas och ta det lugnt. Efter ytterligare några värkar fick jag äntligen lustgasen och bara några värkar senare var hon född.
Jag kan fortfarande inte förstå att det gick så fort, det hade kunnat gå på 5 minuter men dem sa till mig på varje krystvärk att jag inte fick trycka på.
Och om någon undrar hur det kändes att föda endast med lustgas dem sista krystvärkarna, som smärtlindring!? Det kändes just där och då som att trycka ut en soffgrupp ungefär. Med andra ord – inga som helst konstigheter! 😀
Det blev en kort förklaring på förlossningsförloppet.
Vi hade inte tagit reda på innan om det var en kille eller tjej, så det blev en överraskning att det kom en liten tjej.
Efter förlossningen skämtade vi om det som hänt även fast det inte var så roligt just då, att nästan föda i bilen och fastna i trafiken när man absolut inte vill. Häftigt vad kroppen klarar av och att man kan hantera smärta bara för att man inte har något val. Personalen var superproffsiga och är så glad att allt gick bra.
En nyfödd Bobby Och en nyfödd Belle, i samma kläder som storebror

Min mamma har haft tre snabba förlossningar och dem hade sagt till mig att det kunde gå fort den här gången – men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle gå fort. Mycket tankar efteråt vad som kunde hänt men nu gick allt bra, så tacksam för allt!

Här är några foton på en nyfödd Belle.

Nu när vi fått två efterlängtade barn tänker jag på hur mycket vi kämpat. Först med Bobby, det kändes som om IVF-kliniken var vårt andra hem. Vi fick så proffsig hjälp av världens bästa personal på St Görans sjukhus! Det blev misslyckade IVF-försök, ett missfall, operation efter missfallet, överstimulering, massvis med sprutor, smärta, en massa tårar men även en del skratt – annars hade vi aldrig orkat.
Vi blev gravida spontant med Belle men efter två missfall, det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat och det blev många tårar igen. Därför är vi båda lite extra känsliga när det gäller Bobby och Belle och vi är så otroligt tacksamma att just ni blev våra tillslut!
Så till alla er som kämpar – ge aldrig upp. Det är värt precis allt det där jobbiga i slutändan.

Bobby har varit superstolt och snäll storebror sedan första dagen. Det kommer säkert förändras men är glad att vi fick en lugn och skön start med båda två. Belle sover nästan dygnet runt och när hon är vaken äter hon och somnar om, så vi kan ge Bobby mycket tid vilket känns bra nu i början. Vi har valt att ha honom hemma helt nu ett tag istället för på förskolan, tror det gör att han känner sig delaktig på ett annat sätt.
Det här blir mitt sista blogginlägg och jag vill tacka alla som följt min hockeyresa och/eller när vi blev en familj. För er som bara vill se bilder i fortsättningen finns jag på Instagram gizelaahlgrenbloom.
Ett tips är även för alla hockeyintresserade att följa Jocke och hans företag – jrm.skatesandskills.

Nu ska jag lägga all tid på min familj
– JAG ÄLSKAR ER! ♥

Vår dröm blir till verklighet

Tillslut. Äntligen. Vår dröm blir till verklighet.
Vid det här laget vet vi att det inte finns några garantier, överhuvudtaget. Vi har tidigare gått igenom tre missfall och med den historiken kan man bli galen av oro. Men den är gången försöker vi bara ha glada tankar och positivt tänkande. Händer det något tar vi det då men just nu är vi bara vara glada över att vi äntligen ska få en bebis!
Ett syskon till Bobby. Han ska bli storebror och få en lillasyster eller lillebror i slutet av sommaren ♥

Jag kan fortfarande inte förstå att vi ska få en sån är liten igen. Dem är ju så små, luktar så underbart gott och man vill bara ha dem nära sig i famnen jämt.

Dem små, små fötterna och händerna

Det här myset är helt oslagbart. Vet inte hur många gånger jag och Jocke somnade såhär med Bobby i famnen i soffan

Vi har gjort tre ultraljud dem första 12 veckorna av graviditeten, för att försäkra oss om att allt är som det ska. Den här gången blev det en spontan/naturlig graviditet. För oss spelar det såklart ingen som helst roll om det är med IVF eller vanlig väg men vi fick gå igenom så mycket med IVF-behandlingar med Bobby så det kändes skönt att slippa det den här gången.
Sedan Bobby kom har vi gjort ett IVF-försök som slutade med missfall, en spontan graviditet som också slutade med missfall. Och sedan den här gången, som också är en spontan graviditet och nu är vi i vecka 17 så vägen har inte varit spikrak. Vi börjar bli vana men vi har inte gett upp och det är jag så glad över nu när jag börjat känna att den lilla rör sig i magen.

Samtidigt som vi är superglada över det här har jag mått fruktansvärt dåligt dem här fyra månaderna och jag undrar om det snart ska vända. Barnmorskorna säger att det brukar vända efter vecka 12 men nu såhär en månad senare undrar jag om det kommer vända.
Den här gången har jag haft ett konstant och hemskt illamående, som resulterat i att jag spytt en hel del, hatar att spy. Men vem gillar det egentligen!?
Jag har också haft en trötthet, den har varit som att vara jetleggad ooh tagit sömpiller på samma gång. Så nu längtar jag till att må som vanligt igen!
I helgen tatuerade Jocke in Bobby och hans födelsedatum i sin tatuering.

Det här trodde jag aldrig! Men till och med jag tog tag i att göra en tatuering jag funderat på länge.

Så nöjd! Jag är glad att jag alltid kommer ha Bobby på min handled för resten av livet!

Family goals 🙂
Vi längtar så efter att få en till liten familjemedlem!

Lyckad operation

Nu är operationen äntligen gjord och som vanligt tycker jag inte att det är kul att sövas och gå igenom hela den processen men skönt nu efteråt att fått det gjort.
Snygga strumpor får man alltid vid operation i alla fall 🙂
Det var inga konstigheter utan det var en lyckad operation, dem fick ut sista resterna efter missfallet. Däremot dem senaste gångerna efter jag opererats har jag mått väldigt dåligt direkt efteråt, mått väldigt illa och väldigt ont i magen efter. Men är det något jag lärt mig efter allt det här så är det att smärtan går över – är glad att jag mår bra nu igen.
Ett år sedan, förra hösten i oktober.
Då låg han såhär som ett litet knyte i vagnen, otroligt vad som händer på bara ett år
Redan då spelade han hockey 😉
Morgonmys för ett år sedan

Snart 1 1/2 år gammal ♥

Nu är vi klara med Babysim steg 4.
Steg 5 börjar snart och det blir Jocke som får gå själv med Bobby eftersom jag börjat jobba då, jag kanske följer med någon gång ibland bara. Det kan verka onödigt med babysim men man får verkligen massa bra tips, vattenvana och hur man får barnen att lära sig vara trygga i vattnet.

Höst-tips! Godaste kantarellmackan finns hos Mellqvist Café i Vasastan

Nu känns det som om hösten är här på riktigt, ett måste hemma hos oss är tända ljus på kvällarna. Blir så himla mycket mysigare då!
Även fast det känns helt okej att hösten är här så åker jag och Bobby bort 10 dagar till värmen, kommer sakna Jocke och det är tråkigt att han inte kan följa med den här gången. Det kommer gå bra ändå men vet inte hur jag ska lyckas hålla reda på bilbarnstol, resesäng, vagn, allt bagage och även hålla reda på Bobby på flygplatsen 🙂

Vår lägenhet är fortfarande till salu. Vi har fått några bud, tyvärr inte på den nivån vi har sagt. Vi har varit tydliga från början att vi inte säljer om vi inte får det vi vill ha och vi har inte satt ett orimligt högt pris utan det har inte varit såhär mycket lägenheter till salu i Stockholm sedan 2008. Därför kan det ta lite längre tid att sälja just nu. Vi har ingen brådska och har inte köpt något än så vi får se vad som händer närmsta tiden. Det jag kommer sakna mest är utsikten över Stockholm, så himla vackert!

Operation

Såhär ser det ofta ut hemma hos oss.
Det är säkert vanligt i många hem, att barnen vill hjälpa till. Bobby har velat vara med och hjälpa till i köket länge nu och nu når han upp till bänken när han står på stolen.

Vi gjorde en saffranspasta, den är så larvigt god!

Någon som älskar att vara på is med pappa

Gillar tydligen mammas skor också 🙂

Vi sover nästan alltid till minst kl 8 på morgonen. Det har verkligen varit så lyxigt att kunna varit mammaledig i 1 1/2 år och inte behövt skynda eller stressa på morgonen. Jag brukar vakna först och jag förstår verkligen inte hur jag ska orka gå upp runt 6.30 tiden (eller ännu tidigare dem dagar jag ska träna) när jag börjar jobba. Vi har sluppit gå upp tidigt med Bobby, vet inte om det hade varit bra så jag hade varit van. Men snart är det tidigt varje morgon som gäller, jag börjar jobba igen den 6e november

Måste allt gå så himla fort!?
Vi läser bok innan Bobby ska sova på kvällarna, då ligger vi och läser tillsammans. Medan vi gör vällingen vill han ligga själv och ’läsa’

Fick en helrenovering av kroppen idag på Sturebadet, jag och Jocke var där och tog hand om kropparna. Så välbehövligt och så himla skönt att bara få gå runt i morgonrock och mysa
Jag åt en stadig brunch innan jag fick en helkroppsmassage. Jag tänker jämt att jag borde göra sånt här oftare, det är verkligen väl investerade pengar att ta hand om sig själv
Och det här med missfallet som vi fick i augusti är fortfarande inte klart än. Man kanske tror att man får ett missfall och sedan löser kroppen resten själv. Den turen hade inte jag den här gången. Inte den här gången heller. Jag fick en medicinsk behandling efter missfallet, då hoppas man att allt ska komma ut. Sedan får man vänta allt mellan ca 4-8 veckor på att mensen som ska komma, om alla rester efter fostret inte kommit ut brukar det komma ut av sig självt då, i samband med mensen.
Så jag gjorde min efterkoll när jag hade fått mensen. Jag var så himla säker på att kroppen hade skött det här och att jag skulle få beskedet att allt var borta och nu kan vi ÄNTLIGEN gå vidare. Har längtat efter att få höra det – NU kan ni blicka framåt.
Fick istället veta att jag ha rester kvar, vilket resulterar i en operation som ska ske imorgon. Jag vet inte om det är tur att jag genomgått 7 operationer tidigare pga hockeyskador (5 knäoperationer, 1 fot- och 1 axelskada). Jag har även gjort en operation – skrapning en gång tidigare efter vårt första missfall. Jag vet hur hela proceduren går till men det känns allt annat än roligt. Men vissa saker kan man inte påverka så det är bara gilla läget. Det blir fasta (kanske det jobbigaste för en hungrig person som mig 🙂 ), tvätt med Descutan tvål ikväll och även imorgon bitti, bort med nagellack, smycken, smink, på med rena kläder och sen infinna sig redo för operation imorgon bitti. Nu önskar jag bara att de blir ett lyckat ingrepp och att jag slipper må alltför dåligt efter att blivit sövd och slipper illamåendet efter morfinet.

Avslutar det här deppiga inlägget med lite humor, många mammor som säkert känner igen sig 🙂

Nu ser vi framåt, igen

Förra inlägget var väldigt jobbigt för mig att skriva. Men efteråt är det så himla skönt. Det är som terapi för mig. Så, ännu en gång ska vi försöka gå vidare. Fortsätta leva, ha roligt, göra allt vi vill göra, men tillåta oss vara ledsna när vi blir det.
Babysimmet på torsdagar fortsätter
Glad kille men numera är det svårare än när han var yngre. Nu vill han gärna bestämma själv vad han ska göra och inte göra
Om ni vill köpa hockeyutrustning, ta er till Stockholms bästa hockeybutik Hockeygear, som ligger i Solna. Numera finns det även en skottramp i butiken, där trivdes Bobby när vi var där

Min syster Rebecca, Frances och Michelle har åkt till Spanien igen. Dem ska gå ännu en termin i skolan där. Så jag fick ha dem hos oss innan dem åkte, så mysigt. Speciellt för Bobby, han gillar verkligen dem. Vi var med Jocke i ishallen när han jobbade en stund
Tre glada barn trots att vi inte har något badkar
Jag var mest morgonpigg i det här gänget
Älskar den här bilden.
När man ser det här behöver man ingenting annat, så mycket kärlek!

Vi åkte en dag och hälsade på Jockes farmor, 92 år i Nyköping och hon är verkligen hur pigg och glad som helst
Supermysig dag och hoppas att vi kan träffas snart igen
Bobbys kusin Eric fyllde 8 år, så söta kusiner
En av kusin Elias gamla jackor som Bobby ska få ärva. Så snygg och cool, liten jacka!
När jobbiga saker händer gäller det att ta vara på dagarna och verkligen göra det bästa av tiden, här är en mysig mini-kräftskiva vi hade häromkvällen hemma
Så gott, prova om ni inte provat!
Dumplingskväll hos oss med några vänner. Kolla in Beijing8 
En dag på landet
Bobby provar farfars nya båt
Jocke, Bobby och Jockes pappa Janne
Kapten Bobby
Skärgårdslivet är allt bra mysigt även en sensommardag ♥
Preciiis när vi ska lägga till och svänga in till bryggan hemma stannade motorn. Det visade sig att vi fick sopatorsk, haha! Så grabbarna fick ro sista biten och vilken tur vi hade att vi var så nära när det hände. Sopamätaren fungerade inte, därav den lilla missen 🙂
Gudfar Oscar, som Bobby verkligen gillar så mycket har fyllt år så vi har även firat honom
Bobby har fått uppleva regn på riktigt, så nöjd!
Lycka kan tydligen vara lite regn
Men vad gör lite regn när vi åker till solen om några dagar. Någon som är taggad i alla fall 🙂

Vi har försökt göra ganska mycket saker sen missfallet trots att det varit jobbigt, det är skönt att ha saker att göra och annat att tänka på. Jag har fått så himla fina hälsingar, meddelanden och allt möjligt efter förra inlägget om missfallet, tusen tack alla ni. All kärlek till er – alltihop går rakt in i mitt hjärta ♥

Det gör så vansinnigt ont

’Det kan inte vara sant. Låt mig vakna och låt allt bara vara en hemsk mardröm.’
Vi gjorde ett graviditetstest som visade positivt i juli månad. Vi var såklart jätteglada men både jag och Jocke var väldigt lugna, lite chockade och samtidigt fanns den där oron där med en gång. Tror inte någon av oss riktigt kunde ta in det. Speciellt inte eftersom Bobby är gjord med hjälp av IVF, provrörsbefruktning. Och den här gången var det en spontan/naturlig graviditet. Kanske blev vi extra glada för att det fungerade på naturlig väg men när man har en längtan till barn så spelar det ingen som helst roll hur det blir till, inte för oss i alla fall.
Vi gjorde ett tidigt ultraljud i graviditetsvecka 7 och fick se det pickande lilla hjärtat på skärmen. Ja, ni förstår, HELT omöjligt att inte gråta av lycka och känna en enorm glädje.
Det är helt omöjligt att inte bli glad för ett positivt graviditetstest eller ett litet pickande hjärta på skärmen på ett ultraljud. Omöjligt att inte föreställa sig den där lilla bebisen i sina armar. Omöjligt att inte fantisera om hur livet kommer bli med en till efterlängtad liten familjemedlem. Omöjligt att inte se framför sig hur Bobby skulle bli som storebror. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant att vi ännu en gång fått missfall. Visst att en sak sker en gång, kanske två gånger men TRE gånger! TRE missfall!?
Vi har inte haft tur när det gäller att skaffa barn, jag har verkligen accepterat det. Men jag tappar, (jag skulle vilja säga aldrig) hoppet. Både jag och Jocke är vana att kämpa tills vi uppnår det vi vill ha. När jag fortfarande spelade hockey hade jag alltid makt att påverka hur det gick för mig. Jag kunde alltid träna mer, träna hårdare, lägga om träningen eller göra något annorlunda. Nästan allt som hände kunde jag själv påverka på ett helt annat sätt. Men nu är vi totalt maktlösa, utlämnade och kan bara hoppas på det bästa.

För oss är det så otroligt viktigt att våga och vilja bli glada över saker som vi längtat efter. När första etappen av en dröm slår in, ska vi inte ens bli glada utifall att något hemskt kan hända? Livet skulle bli väldigt tråkigt om man inte tillät sig själv att bli glad när roliga saker händer, för att man ska ha i åtanke att något tråkigt kan hända. Det värsta som kan hända är att man blir glad i onödan och det kommer jag fortsätta bli. Jag kommer ändå bli ledsen i slutändan om det inte går vägen, då kan jag likagärna vara extra glad innan jag blir ledsen. Jag vet inte varför det kändes som det skulle gå vägen just den här gången. Antagligen för att vi hoppades så mycket. Vi ville så gärna ha den här bebisen i vårt liv. Det som känns jobbigt nu den närmsta tiden är att jag vet vad jag har framför mig rent kroppsligt. Nu har vi redan genomgått ultraljudet (för att konstatera att ett missfall skett, det var i vecka 9) som är så otroligt känsloladdat, man får se på skärmen att det inte finns något foster kvar. Då kommer en mängd hemska känslor som sköljer över en på ett väldigt obehagligt sätt.
Paniken. Tomheten. Sorgen. Besvikelsen. Smärtan.
Barnmorskan förklarar, hur mycket av fostret i millimeter format som är kvar i kroppen och hur mycket som ska fortsätta komma ut. Jag fick lite olika tabletter, en slags medicinsk behandling. Dem ska hjälpa mig att få ut allt av fostret, dem har jag redan tagit. Det är väldigt skönt att fått den delen avklarad. Jag får otroligt jobbiga biverkningar av tabletterna som gör att jag mår så fruktansvärt dåligt, vilket är påfrestande att veta innan. Nu får jag bara hoppas att allt kommer ut fort, jag vill få det avklarat så fort som möjligt. Sedan är det ultraljud igen om en vecka för att se att allt kommit ut. Vi tar en sak i taget, bockar av del för del, för att sedan kunna ta oss tillbaks till vanliga livet igen. Jag måste göra såhär för att orka, steg för steg, bocka av, gå vidare. Som en maskin. För att orka.

Jag vill även ta upp det här med skuld och missfall. Det är så himla vanligt att mamman känner skuld och tycker det är ’sitt’ fel, vilket det såklart inte är. Jag har läst så mycket om missfall vid det här laget och det finns INGET (förutom alkohol, droger eller tobak) som kan påverka kroppen och påbörja ett missfall. Jag vet alltså att det inte är mitt fel, jag kan inte göra någonting åt det och kan inte göra någonting annorlunda. Ändå tänker jag ’det måste vara något fel på mig’. Som om jag är skyldig till allt de här och känner mig misslyckad. Jag vet att det inte är mitt fel, att jag är totalt maktlös men ändå kommer dem här känslorna och tankarna.
För mig är det också viktigt att våga säga att det här hänt oss, för det finns så otroligt stort mörkertal av missfall. Människor vet oftast inte hur vanligt det är när ett missfall drabbar en, just för att ingen vill eller vågar prata om det. Jag blir glad om en enda människa kan läsa det här och kanske vågar prata med någon nära om sin upplevelse, för att slippa vara själv med skammen och skulden som man ofta känner.
Det är samma sak med IVF, det anses nästan vara tabu att prata om att man fått barn med hjälp av IVF. Varför är det så!? Om man kan få hjälp, är inte det helt fantastiskt? Det är så otroligt många som tar hjälp den vägen och faktiskt tillslut får sitt/sina efterlängtade barn. Men då ska man behöva skämmas för det! Hålla det hemligt och något man inte ska säga högt. Vad spelar det för roll hur det gick till? Så efterlängtad som Bobby var, eftersom det låg år av kämpande bakom, då spelar det i alla fall ingen som helst roll för oss att det var med hjälp av IVF. Jag är till och med (nu i efterhand) stolt över allt vi gått igenom med allt vad det innebär. Jag har under dem här åren fört anteckningar och det har blivit en hel del besök på olika kliniker, hos olika läkare, barnmorskor osv… Nu när jag läser allt förstår jag inte ens hur vi orkat. Efter allt slit har vi ju tillslut fått vår son och det betyder såklart allt i slutändan.En liten, liten del av alla anteckningar som finns sparade
Efter vi fick Bobby har tanken hela tiden varit att vi velat ha ett eller flera syskon. Men så smyger sig massa tankar på som ”det kanske inte är meningen att vi ska ha fler barn”. Och vi vill ju såklart aldrig tappa hoppet, men känner samtidigt att det här tär väldigt mycket på oss och man ställer sig frågan; hur många gånger ska vi orka ta oss igenom det här? Både fysiskt och psykiskt. Blir vi starkare av allt i slutändan eller håller det på att knäcka oss? Vi som par har blivit starkare, efter allt det här tror jag att vi kommer kunna gå igenom vad som helst tillsammans. Jag däremot, är extremt känslig i perioder och jag kan fortfarande inte hantera det på ett bra sätt. Viktigt att säga är att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig eller oss, det är inte mer synd om oss än någon annan. Men vi tycker det är viktigt att våga prata om det.
Vi håller alltid ihop och vi bråkar aldrig om frågan gällande barn. Det har vi aldrig gjort. Däremot tröstar vi varandra och finns där för varann lite extra.
Det viktigaste i allt det här är att både jag och Jocke tillåter oss själva att vara ledsna, det är så vi orkar ta oss vidare. Efter vårt första missfall åkte jag tillbaks till jobbet som om ingenting hade hänt, vi gjorde ultraljudet på lunchen som visade att ett missfall hade skett. Så vill jag aldrig göra igen. Jag tror att sorgen och tårarna måste få ta plats och ge så mycket tid som behövs.
Vi fortsätter i alla fall just nu att ha en målbild klar framför oss. En liten bebis till familjen. Om, när eller hur det blir, det vet vi inte. Men så länge drömmen lever, så ska vi ta vara på tiden och varandra. Vi har vår Bobby som vi älskar så galet mycket och han påminner oss varje dag om att livet är rätt bra ändå. Men som vi längtar efter en till! ♥

Bröllopsdag

Idag är det fem (!) år sedan jag och Jocke gifte oss. Den 16e juni 2012 gifte vi oss i Vaxholms kyrka
Det var verkligen en sån underbar dag! Om det inte var så dyrt att gifta sig skulle jag vilja göra det igen, helst varje år, haha! Det får bli giftermål igen på 10-års jubileet i så fall.

Så mycket känslor och allt var helt överväldigande hela dagen och kvällen

Bröllopsvalsen till låten ”Ta mig till havet”

Just nu är vi fortfarande i Spanien och Jocke åkte hem imorse för att jobba några dagar. Jag, Bobby, min mamma, min syster och hennes två barn stannar ytterligare fem dagar, sen ska även vi åka hem

Skulle kunna stanna kvar här, sol varje dag, härliga varma kvällar och allt blommar överallt och är så himla fint!

Hamnen i Puerto Banus


Vi tar det väldigt lugnt på dagarna. Det är väldigt varmt så vi gör det som känns bäst för dagen och ser till att Bobby har det bra

Så det blir mycket bad och lek

Nya matchande shorts – snygga killar!

Bobby badar hela tiden i en UV-dräkt och mössa, jag är så rädd att han ska bränna sig, vi smörjer honom hela tiden och sen är det skugga som gäller. Blev ett snabbdopp i nya badbrallorna i alla fall 🙂

Gudfar Oscar var här första veckan med oss, kul att han följde med. Här var vi på båttur mellan Puerto Banus och Marbella, en mysig ganska kort, men väldigt fin båttur

Sover gott på båten

Bobby sover fortfarande mycket, nästan alltid 12 timmar per natt och vaknar ibland och antingen bara tar nappen eller dricker välling och sen sover han oftast fortfarande två gånger per dag. Här somnar han gott i min famn efter allt badande. Men det här med mat, vet inte vad som är normalt för en ettåring, men han äter så himla mycket mat, han kanske fått att han älskar all mat efter mig och Jocke 🙂

Ute på båttur

Jag och lillasyster Becca

Härliga tjejer. Bästa vänner och dem har så himla kul ihop. Häftigt med tvillingar, dem bråkar inte alls som vanliga syskon verkar göra

Man kan aldrig klaga när man vaknar till det här

En utmaning är att ta foto med en ettåring

Men tillslut fick vi ett foto när en av oss kollade i kameran i alla fall.

Nu har det gått över tre månader sen vi fick veta att vi fick missfall, igen. Och jag har tänkt att det går rätt fort tills kroppen kommer tillbaks till allt igen och man kan försöka på nytt. Men nu har det alltså gått över tre månader och först nu är jag återställd, färdigbehandlad och äntligen är det slut på gynbesök och negativa besked att jag har inga rester kvar eller inte slutar blöda. Men nu är det inga rester kvar, så skönt! Det var mycket värre den här gången, men nu, äntligen, är jag på banan igen. Nu blickar vi framåt ♥

Återbesök

Jag spenderar nästan ingen tid på Facebook, tycker det bara visas mest skräp och massa klipp som jag inte har tid att sitta och titta på. Däremot påminner den om roliga minnen, det gillar jag!
Här är ett minne för 8(!) år sen med mina syskon. Gud vad tiden gått när man ser sånt här 🙂 ♥

Busungen som brottas med pappa

Idag var jag på återbesök på Danderyds sjukhus, återkommer till hur det gick där.
Sedan var vi i Täby centrum på Apple butiken. Min dator har gått sönder, min Macbook Air som jag gillat så mycket, det fick bli en ny likadan. Så det är den jag skriver på nu, så nöjd!

Bobby har växt en hel del, det blev en ny pyjamas från Newbie

Han är alltid så varm så letade efter en med korta armar och ben och hittade en tillslut

Nya datorn, ska försöka vara rädd om den nu!

Hur gick det på återbesöket?
Det gick väl inte som vi hade hoppats. Men just nu är jag inställd på det värsta hela tiden för jag orkar inte bli besviken eller ledsen. Jag gjorde ett ultraljud för att se om allt var borta efter den första medicinska behandlingen efter missfallet, och allt var inte borta. Så imorgon ska jag, ännu en gång, genomgå en ny behandling, men ska göra det hemma. Och med all säkerhet ska det vara sista gången. Många piller blir det och att det kommer vara smärtsamt, jag kommer må illa, ha frossa och allt det där, men det känns som en enkel match just nu. Målet är bara att ta mig igenom dagen. Bring it on!

Nu blickar vi framåt

Förra inlägget var ingen glädjespridare och det är precis så livet är. Allt är inte perfekt och roligt jämt. Men nu är det som varit mest jobbigt äntligen avklarat och nu ska vi snart blicka framåt →

Det är skönt att spendera dagarna med Bobby, vi har roligt ihop tillsammans med Jocke och det är full fart hela tiden

Helnöjd i vagnen med solbrillorna på 🙂

Även solbrillorna på inomhus när det är soligt ute

Nöjd och glad kille, snart 11 månader gammal

Det är inte ofta Bobby vill ligga såhär på mitt eller Jockes bröst längre, men när han gör det. Finns inget som slår det ♥Något roligt som hände häromdagen. Jag intervjuades av Ronnie, en hockeyjournalist som håller på att göra en bok ”Old school hockey” om olika AIK profiler. Jag är verkligen så stolt och hedrad över att bli tillfrågad. Roligt att det ska förevigas i en bok!

Lite foton togs efter intervjun

Jocke och Bobby kom förbi efter intervjun var klar. Min fina lilla familj

Och igår var det en jobbig dag som det bara var att ta sig igenom. Vi var på Danderyds sjukhus nästan hela dagen. Jag gjorde en medicinsk behandling efter missfallet för att få bort om det fanns något kvar, för att hjälpa kroppen att stöta bort det. Det är individuellt hur man mår och jag mådde väldigt dåligt och det är inget jag vill göra om igen. Biverkningarna av alla piller jag tog var; illamående, frossa, smärta i magen, trött och att man blöder mycket. Men vi tog oss igenom det tillsammans och jag är glad att Jocke var med mig hela dagen på sjukhuset och Bobby var i goda händer med farmor. Så nu är det egentligen bara en vecka till nästa koll, då gör man ett ultraljud, för att se att allt verkligen försvunnit. Och när det är gjort – då blickar vi ÄNTLIGEN framåt! 🙂

Inte igen.

Så är vi hemma från Spanien igen. En underbar månad på många sätt.

Det bästa som finns, familjen. Så roligt att kunna umgås fyra generationer tillsammans.

När jag tittar på den här bilden blir jag såklart väldigt glad. Väldigt glad över att jag har två killar som jag älskar så himla mycket och att jag haft turen som fått en så fin son tillsammans med Jocke. Men jag tänkte också att vi kommer vara fyra stycken innan 2017 är slut, istället för tre, när jag ser bilden.
På alla hjärtans dag fick vi veta att vi skulle få en bebis! Vi blev så fantastiskt glada. I oktober skulle Bobby bli storebror! Som vanligt när vi får veta glada nyheter vill vi berätta för precis ALLA! Det gjorde vi inte men vi tänkte, vad är det värsta som kan hända!? Att vi blir glada i onödan. Och dem vi berättar för, vill vi ändå berätta för sedan om det inte går vägen.

Missfall. Igen.
Vi fick det glädjande beskedet i mitten på februari att jag var gravid och vi skulle göra ett tidigt ultraljud i vecka 9, vi har ju fått missfall förut så det kändes skönt att kolla tidigt i graviditeten även denna gång, om det inte skulle gå vägen. Men när hjärnan tänker, för jag vill alltid försöka tänka positivt, att det är klart det går vägen! Varför skulle vi ha sån otur att vi får missfall igen!?
Det blev verkligen en exakt repris av gången innan vi fick Bobby. Men det gjorde, om möjligt ännu ondare den här gången, kanske just för att vi visste vad vi gick miste om. Jag jämförde också med hur jag mådde den här graviditeten, precis lika dåligt som med Bobby, kanske till och med ännu värre, det måste ju ändå vara ett gott tecken!
Barnmorskan startade ultraljudet och vi såg den lilla ”säcken” på skärmen där fostret ska ligga i och den var tom. Det enda vi ville se på skärmen, var det där pickande lilla hjärtat. Vi kunde inte tro att det var sant, hon kollade om och om igen för att säkerställa men vi visste redan vad hon skulle säga. Det fanns inget foster och paniken, tårarna och känslorna som kom förra gången kom nu med besked. Sedan dess har tankarna snurrat dygnet runt. Varför? Varför? Varför? Varför kan vi inte bara ha pyttelite tur, när det gäller det här med att skaffa barn. Det här kanske gör oss starkare tillslut men just nu undrar jag hur lågt vi ska behöva sjunka, för vi ska ju orka ta oss upp igen. Det är så otroligt mycket känslor när man gått igenom upprepade IVF-försök, det är svårt att förklara men det är som att alla känslor är utanpå kroppen och varje gång man ska göra någon undersökning, graviditetstest eller ultraljud väntar man på ett negativt besked.

Det är ingen tröst att det är vanligt med missfall, att vi har Bobby eller att det bara är att försöka igen. För det gör precis lika fruktansvärt ont ändå.

Varken jag eller Jocke ger upp i första taget och jag ser framför mig, för målbilder är det bästa som finns, att jag får sitta såhär någon dag igen.
Just nu försöker vi vara glada över att vi är friska, vi har en son som vi älskar över allt annat och vi har världens bästa nära och kära som finns för oss, alltid. Men vi tillåter oss att vara precis så ledsna vi är just nu i stunden tills det vänder igen, för det vet vi att det gör.

Det är tur att Bobby skiner upp vardagen, för oss är han det absolut bästa som finns.
Så länge fortsätter vi tänka på hur underbart det skulle vara med en bebis i familjen ♥