World girls ice hockey weekend

Michelle och Bobby sist när dem träffades. Läste hästtidning tillsammans, så söta!
img_2406
Bobby verkade tycka det var intressant

img_2411
Busiga tjejer 🙂

img_2413
Michan och Bobby myste i soffan

img_2454
Helt plötsligt blev han stora killen

img_2484
Innan vi åkte till Florida och Toronto var Bobby som en klocka. Alltid tre, max fyra timmar mellan amningen på dagarna och vi lade honom kl 20 på kvällarna (tog lite olika lång tid för honom att somna) sen vaknade han runt kl 05 och då ammade jag en kort stund, han somna om och vakna runt 8-8.30 på morgonen.
Dem där rutinerna är som bortblåsta nu sen vi kom hem, han är jetlaggad och kvällspigg. Svårt att tvinga en glad kille att sova när han är hur pigg som helst 🙂

img_2687
Roligt när man ser sig själv i spegeln, en favoritsysselsättning 🙂
Nu är det snart två veckor sen vi kom hem men nu är vi snart tillbaks till bra vanor och rutiner igen. Förhoppningsvis.

img_2528
Bobbys nya nappflaskor från Twistshake som han fått.
Gå in på http://www.twistshake.com för att läsa om varför dem är så bra och ange rabattkoden ”gizelaahlgrenbloom20” så får ni 20% rabatt i webshopen, även på redan rabatterade produkter.

img_2658
Ny favorit – kolla i böcker

fullsizerender-2
I veckan har vi hunnit träffa lite gamla kollegor på mitt jobb, som också fått barn, här är Tuva

img_2659
Vi kollade på mitt gamla lag, AIK när dem vann mot HV71 i onsdags med 3-0

img_2667
Bobby vaknade och fick se slutet av matchen

img_2674
Hittade den här killen i tidningen idag. Bobby har verkligen gener för att kunna få ett sånt här svall, haha!

img_2692
Igår var vi i Karlstad. Jocke skulle jobba och då passade vi på att kolla Färjestad-HV71 på kvällen också

img_2597
Bobby fick en tröja av min pappa med Magnus Nygrens autograf. Annars hade han aldrig fått ha den på sig 😉

img_2678
Så fick han träffa ”Nygga” också, mycket nöjd!

img_2694
Han sov större delen av matchen

img_2696
Och var vaken en liten stund också med morfar

img_2703
Vi sov kvar på hotell i Karlstad, fin morgonutsikt från rummet

img_2704
Som vanligt, det bästa med hotell – hotellfrukosten

fullsizerender-3
I helgen är det en helg för alla hockeytjejer!
Roligt att det uppmärksammas överallt den här helgen, jag kommer vara i Väsby och vara på is kl 11-12 och träffa massa hockeytjejer, ska bli roligt!

img_2707
Jag är tydligen i ”het” i dagens Metro fick jag veta 🙂

fullsizerender-4
Kunde inte låta bli, så söt och rolig på samma gång.
Hoppas ni får en trevlig helg!

TACK!

Efter min debattartikel publicerades i tidningen Metro i torsdags har jag fått så himla mycket fina kommentarer, sms och folk jag träffat har sagt att det var fint och bra skrivet. Tusen tack för alla fina ord, dem går rakt in i hjärtat!
gb

Det var några andra som varit med om missfall som delade med sig av sina historier förra veckan i Metro. Här är en av alla artiklar;
http://www.metro.se/nyheter/andreas-om-parets-sex-missfall-det-jobbigaste-ar-att-se-henne-ledsen/EVHpiA!57MfPFwMhmy06/

Paret har gått igenom massor men har lyckligtvis nu fått två barn. Här är Sandras youtube-kanal för att försöka tvätta bort tabun där hon öppet pratar om allt dem gått igenom.
https://www.youtube.com/c/missfallpamissfall

Nu ska vi ut och äta söndagsmiddag på Piatti, en Italiensk restaurang som ligger precis nedanför vår lägenhet på torget.
Imorgon börjar en ny vecka och jag har saker inplanerat nästan varje dag, känns kul att träffa lite kompisar, träna, se någon match i SDHL som det numera heter, gamla namnet Riksserien för damernas hockeyliga. Det kan även bli en sväng till Karlstad, för Jocke ska jobba där, och då kan vi passa på att träffa pappa och se Färjestad spela match också.

Gårdagen

Igår var en väldigt fin men jobbig dag. Vi tog ett sista farväl av morfar.img_2500 Mamma och hennes två systrar och bror hade gjort så himla fint med begravningen. Allt från blommor, prästens tal om morfar och musiken. Musiken var bla Evert Taubes Så länge skutan kan gå, passar så himla bra till morfar som alltid varit till sjöss.
Efteråt var det champagne och snittar, precis som morfar hade velat haft det – en ”fest”. Det rullade ett bildspel från morfars liv och det var så himla roligt och fint att se hans liv i bilder. Jag vet att han haft ett långt, roligt och innehållsrikt liv tillsammans med min mormor Eivor och deras fyra barn.

img_2564 Bobbys kläder gick i sjömanstema

img_2567 Morfar ville ha jordbegravning, väldigt fint men så jobbigt att gå fram och lägga ner en blomma i det stora hålet ner på kistan

img_2568 Väldigt fint på kyrkogården igår, verkligen höstväder – blåsigt och regnigt.
Jag tycker det var bra att Rebecca tog med sina döttrar på begravningen, även fast dem bara är fem år och kanske inte förstår allting. Men morfar, alltså deras gammelmorfar var en del av deras liv och varför inte låta dem följa med på begravningen. Frances sa så sött till mig ”Gizze, du har vatten på ögonen”

img_2579Vi var samlade efter begravningen hela vår familj. Det kan låta konstigt för vissa att vi gick och åt på restaurang men vi ville vara tillsammans, prata gamla minnen om morfar och ha en riktigt bra kväll tillsammans, och det hade vi.
En rolig historia om morfar var när han sa till min mormor (hans dåvarande fru) att han bara skulle ner till affären i byn och köpa tidning. (Det tar ca 10 min) Han kom hem tre dagar senare, hade åkt utomlands några dagar. Typsikt morfar, haha!

img_2592
Tjejgänget – Michelle, Lizzy, Holly, Rebecca och Frances

img_2570Jag åt det här goda

img_2571
Och Gino till efterrätt, Norrtäljes bästa restaurang, enligt mig – Ett glas

img_2561Den här debattartikeln skrev jag i tidningen Metro igår.
Här är länken om ni vill läsa;
http://www.metro.se/metro-debatt/vi-maste-vaga-prata-om-missfall/EVHpiv!BlNmrVNxaJAPM/

Hur sätter man en rubrik på det här?

I förra inlägget skrev jag om mitt 2015, en liten sammanfattning med både roliga och mindre roliga saker som hänt. Jag skrev om en tråkig sak som jag inte gick in mer på. Jag tänkte ta upp det nu.

Det är ett ämne som jag tycker det tas upp för lite om och som är väldigt tabubelagt.
Missfall. Alla känner till det, men det pratas väldigt sällan om det.

Jag blev gravid våren 2015. Både jag och Jocke blev såklart jätteglada när vi gjorde graviditetstestet och det visade positivt! Jag har aldrig tagit för givet att vi ska kunna få barn. För hur ska man kunna veta att man ens kan bli gravid? Jag tänkte en del på att jag alltid tränat hårt och har hört att det kan vara lite svårare efter tränat på så hög nivå och plågat kroppen en hel del.
Av flera anledningar skulle vi göra ett tidigt ultraljud, för att se att allt var okej. Så pass tidigt att vi bara var i vecka 7 eller 8. Jag och Jocke hade pratat innan om att vi inte riktigt vågade vara så glada som vi ville, men samtidigt ville vi berätta nyheten för alla.

Den här dagen var en vanlig jobbdag för mig. Jag ville inte vara borta från jobbet så åkte till barnmorskan på lunchen. Jag och Jocke gick in tillsammans i rummet där ultraljudet skulle göras och direkt när vi kom in sa barnmorskan att vi skulle göra ultraljudet med en gång. Skönt, tänkte vi, så slapp man vänta.
När man gör ultraljud, som ni säkert vet, ser man fostret i magen på en skärm. Jag visste inte hur det skulle se ut men blev orolig när barnmorskan hade varit tyst – i vad som kändes som en hel evighet.
Sedan fortsatte vi titta på skärmen en stund till, då såg man något som såg ut som en liten ”påse”men den såg tom ut. Då kom dem första tankarna av att något inte stod rätt till. Panik inombords.
Sedan tog det ännu en stund innan barnmorskan sa ungefär såhär;
Som ni ser här” så pekade hon på skärmen ”här är fostersäcken…men som ni kan se är den tom.”
Varken jag eller Jocke sa någonting mer än ett svagt ”okej”, vi blev väl chockade båda två och vad säger man!? Vi förstod ju båda två att det inte var något positivt besked.
Barnmorskan sa sedan att vi skulle sätta oss ner framför hennes skrivbord så skulle hon förklara mer. Många olika känslor kom med en gång.
Ledsen?
Tomhet?
Förbannad?
Misslyckande?
Orättvisa?

Efter ultraljudet var vi båda i någon slags trans, jag var ju bara på sjukhuset under lunchen så jag åkte tillbaks till jobbet. Det var bara torka tårarna och gå dit som om ingenting hade hänt. Det blev en lång dag.

Det visade sig vara en ofostrig graviditet. Vi hade aldrig hört talas om det tidigare. Allt är precis som en vanlig graviditet, det finns en fosterhinna, organen har växt, vätska har samlats och kroppen är gravid. Men det finns inget foster. Det stöttes bort tidigt, någon gång innan ultraljudet. Däremot om jag hade gjort ett till graviditetstest hade det vistats positivt, så sjukt. Nu är vi glada att vi gjorde ett tidigt ultraljud, så vi fick veta så pass tidigt.
Vad tror ni vi gjorde när vi kom hem?
Googlade.
Inte bara en gång. Vi, eller framförallt jag plågade mig i hemska historier på nätet från andra som varit med om samma sak eller ännu värre. Många hade varit med om samma sak men det är ganska ovanligt att man drabbas av detta. Det var många som gjorde ultraljudet mycket senare, några i vecka 13 och några så sent som vecka 18! Och kroppen fortsätter som sagt tro att den är gravid, magen fortsätter växa och allt är precis som en vanlig graviditet. Så vidrigt!
Jag kände en skam eller en känsla av misslyckande att jag kanske borde känt det? Jag kände mig lurad eftersom min kropp fortsatte vara gravid. Nu hann inte min mage börja växa men jag mådde så sjukt illa och hade lite andra graviditetssymptom. Sedan fick vi vänta ytterligare en vecka för att kolla så det verkligen var tomt i magen, och det var det.

Barnmorskan tyckte att jag skulle låta kroppen stöta bort den tomma fostersäcken av sig självt. Däremot kunde det ta tid men det brukar gå av sig självt. Jag klarade inte av att fortsätta vara gravid en enda dag till än vad jag behövde. Det blev några jobbiga dagar då ingen kunde eller ville ta emot oss på sina gynmottagningar eller sjukhus. Ingen kunde hjälpa oss dem närmsta veckorna, så vi tog beslutet att gå till en privatklinik. Jag var tvungen att göra en såkallad skrapning, vilket innebär att man suger ut det som finns kvar i magen, exakt samma ingrepp som en abort. Jag blev sövd och det var ett kort ingrepp men det var i alla fall helt vidrigt både innan och efter men det var bara ta sig igenom det. Jocke var grym under hela den här tiden men det var lika jobbigt för det.

IMG_4861Så varför berättar jag det här? Jag förstår inte varför man inte får prata om missfall. Nästan 40 procent av alla graviditeter slutar i missfall, så varför ska man behöva gå och bära på det?

Har hört från så många att man ska vänta minst tolv veckor innan man ska berätta nyheten. Efter tolv veckors graviditet, står det i en av mödravårdens texter, ”kanske vill man berätta för de allra närmaste”.
Men då är min fråga, de allra närmaste? Varför är det så? Varför ska man inte få skrika ut till hela världen en så glad nyhet att man ska få barn och bli förälder!? Om man vill såklart. Var kommer den usla traditionen ifrån egentligen?

Vi valde att berätta tidigt om graviditeten för våra familjer, men ingen annan. Egentligen hade jag velat berätta för både min familj och mina vänner, för vi var ju superglada och vem vill inte berätta en glad nyhet för dem man älskar!?
Jag kommer bara fram till en sak, att varför vi kände en sådan skam och misslyckande, och så många andra som fått missfall känner så. Det måste vara för att det är sådant SJUKT hyschande om att man ABSOLUT INTE får berätta för någon. Vilket innebär att man ska stå där helt själva med den här sorgen, för det är faktiskt en slags sorg man känner. Så varför kan vi inte berätta när man själv känner för det, att man är gravida? Och är det så att det inte går vägen får man stöttning men framförallt ta sorgen om den skulle komma. Tillsammans kan man istället ta sorgen, istället för att stoppa undan känslorna och stå där helt själva.
Det är extremt många som är med om samma sak, så jag tänker i alla fall vara glad med en gång och inte gå efter någon gammal tradition att hålla tyst för att det är så det ska vara.
För när jag tänker på det, vad är det värsta som kan hända – att man råkar bli glad i onödan?

FullSizeRenderNu är vi i alla fall superglada att vi har en liten som växer i magen just nu ♥

Tack för att ni tog er tid att läsa, kram till er!