Det gör så vansinnigt ont

’Det kan inte vara sant. Låt mig vakna och låt allt bara vara en hemsk mardröm.’
Vi gjorde ett graviditetstest som visade positivt i juli månad. Vi var såklart jätteglada men både jag och Jocke var väldigt lugna, lite chockade och samtidigt fanns den där oron där med en gång. Tror inte någon av oss riktigt kunde ta in det. Speciellt inte eftersom Bobby är gjord med hjälp av IVF, provrörsbefruktning. Och den här gången var det en spontan/naturlig graviditet. Kanske blev vi extra glada för att det fungerade på naturlig väg men när man har en längtan till barn så spelar det ingen som helst roll hur det blir till, inte för oss i alla fall.
Vi gjorde ett tidigt ultraljud i graviditetsvecka 7 och fick se det pickande lilla hjärtat på skärmen. Ja, ni förstår, HELT omöjligt att inte gråta av lycka och känna en enorm glädje.
Det är helt omöjligt att inte bli glad för ett positivt graviditetstest eller ett litet pickande hjärta på skärmen på ett ultraljud. Omöjligt att inte föreställa sig den där lilla bebisen i sina armar. Omöjligt att inte fantisera om hur livet kommer bli med en till efterlängtad liten familjemedlem. Omöjligt att inte se framför sig hur Bobby skulle bli som storebror. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant att vi ännu en gång fått missfall. Visst att en sak sker en gång, kanske två gånger men TRE gånger! TRE missfall!?
Vi har inte haft tur när det gäller att skaffa barn, jag har verkligen accepterat det. Men jag tappar, (jag skulle vilja säga aldrig) hoppet. Både jag och Jocke är vana att kämpa tills vi uppnår det vi vill ha. När jag fortfarande spelade hockey hade jag alltid makt att påverka hur det gick för mig. Jag kunde alltid träna mer, träna hårdare, lägga om träningen eller göra något annorlunda. Nästan allt som hände kunde jag själv påverka på ett helt annat sätt. Men nu är vi totalt maktlösa, utlämnade och kan bara hoppas på det bästa.

För oss är det så otroligt viktigt att våga och vilja bli glada över saker som vi längtat efter. När första etappen av en dröm slår in, ska vi inte ens bli glada utifall att något hemskt kan hända? Livet skulle bli väldigt tråkigt om man inte tillät sig själv att bli glad när roliga saker händer, för att man ska ha i åtanke att något tråkigt kan hända. Det värsta som kan hända är att man blir glad i onödan och det kommer jag fortsätta bli. Jag kommer ändå bli ledsen i slutändan om det inte går vägen, då kan jag likagärna vara extra glad innan jag blir ledsen. Jag vet inte varför det kändes som det skulle gå vägen just den här gången. Antagligen för att vi hoppades så mycket. Vi ville så gärna ha den här bebisen i vårt liv. Det som känns jobbigt nu den närmsta tiden är att jag vet vad jag har framför mig rent kroppsligt. Nu har vi redan genomgått ultraljudet (för att konstatera att ett missfall skett, det var i vecka 9) som är så otroligt känsloladdat, man får se på skärmen att det inte finns något foster kvar. Då kommer en mängd hemska känslor som sköljer över en på ett väldigt obehagligt sätt.
Paniken. Tomheten. Sorgen. Besvikelsen. Smärtan.
Barnmorskan förklarar, hur mycket av fostret i millimeter format som är kvar i kroppen och hur mycket som ska fortsätta komma ut. Jag fick lite olika tabletter, en slags medicinsk behandling. Dem ska hjälpa mig att få ut allt av fostret, dem har jag redan tagit. Det är väldigt skönt att fått den delen avklarad. Jag får otroligt jobbiga biverkningar av tabletterna som gör att jag mår så fruktansvärt dåligt, vilket är påfrestande att veta innan. Nu får jag bara hoppas att allt kommer ut fort, jag vill få det avklarat så fort som möjligt. Sedan är det ultraljud igen om en vecka för att se att allt kommit ut. Vi tar en sak i taget, bockar av del för del, för att sedan kunna ta oss tillbaks till vanliga livet igen. Jag måste göra såhär för att orka, steg för steg, bocka av, gå vidare. Som en maskin. För att orka.

Jag vill även ta upp det här med skuld och missfall. Det är så himla vanligt att mamman känner skuld och tycker det är ’sitt’ fel, vilket det såklart inte är. Jag har läst så mycket om missfall vid det här laget och det finns INGET (förutom alkohol, droger eller tobak) som kan påverka kroppen och påbörja ett missfall. Jag vet alltså att det inte är mitt fel, jag kan inte göra någonting åt det och kan inte göra någonting annorlunda. Ändå tänker jag ’det måste vara något fel på mig’. Som om jag är skyldig till allt de här och känner mig misslyckad. Jag vet att det inte är mitt fel, att jag är totalt maktlös men ändå kommer dem här känslorna och tankarna.
För mig är det också viktigt att våga säga att det här hänt oss, för det finns så otroligt stort mörkertal av missfall. Människor vet oftast inte hur vanligt det är när ett missfall drabbar en, just för att ingen vill eller vågar prata om det. Jag blir glad om en enda människa kan läsa det här och kanske vågar prata med någon nära om sin upplevelse, för att slippa vara själv med skammen och skulden som man ofta känner.
Det är samma sak med IVF, det anses nästan vara tabu att prata om att man fått barn med hjälp av IVF. Varför är det så!? Om man kan få hjälp, är inte det helt fantastiskt? Det är så otroligt många som tar hjälp den vägen och faktiskt tillslut får sitt/sina efterlängtade barn. Men då ska man behöva skämmas för det! Hålla det hemligt och något man inte ska säga högt. Vad spelar det för roll hur det gick till? Så efterlängtad som Bobby var, eftersom det låg år av kämpande bakom, då spelar det i alla fall ingen som helst roll för oss att det var med hjälp av IVF. Jag är till och med (nu i efterhand) stolt över allt vi gått igenom med allt vad det innebär. Jag har under dem här åren fört anteckningar och det har blivit en hel del besök på olika kliniker, hos olika läkare, barnmorskor osv… Nu när jag läser allt förstår jag inte ens hur vi orkat. Efter allt slit har vi ju tillslut fått vår son och det betyder såklart allt i slutändan.En liten, liten del av alla anteckningar som finns sparade
Efter vi fick Bobby har tanken hela tiden varit att vi velat ha ett eller flera syskon. Men så smyger sig massa tankar på som ”det kanske inte är meningen att vi ska ha fler barn”. Och vi vill ju såklart aldrig tappa hoppet, men känner samtidigt att det här tär väldigt mycket på oss och man ställer sig frågan; hur många gånger ska vi orka ta oss igenom det här? Både fysiskt och psykiskt. Blir vi starkare av allt i slutändan eller håller det på att knäcka oss? Vi som par har blivit starkare, efter allt det här tror jag att vi kommer kunna gå igenom vad som helst tillsammans. Jag däremot, är extremt känslig i perioder och jag kan fortfarande inte hantera det på ett bra sätt. Viktigt att säga är att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig eller oss, det är inte mer synd om oss än någon annan. Men vi tycker det är viktigt att våga prata om det.
Vi håller alltid ihop och vi bråkar aldrig om frågan gällande barn. Det har vi aldrig gjort. Däremot tröstar vi varandra och finns där för varann lite extra.
Det viktigaste i allt det här är att både jag och Jocke tillåter oss själva att vara ledsna, det är så vi orkar ta oss vidare. Efter vårt första missfall åkte jag tillbaks till jobbet som om ingenting hade hänt, vi gjorde ultraljudet på lunchen som visade att ett missfall hade skett. Så vill jag aldrig göra igen. Jag tror att sorgen och tårarna måste få ta plats och ge så mycket tid som behövs.
Vi fortsätter i alla fall just nu att ha en målbild klar framför oss. En liten bebis till familjen. Om, när eller hur det blir, det vet vi inte. Men så länge drömmen lever, så ska vi ta vara på tiden och varandra. Vi har vår Bobby som vi älskar så galet mycket och han påminner oss varje dag om att livet är rätt bra ändå. Men som vi längtar efter en till! ♥

Hur sätter man en rubrik på det här?

I förra inlägget skrev jag om mitt 2015, en liten sammanfattning med både roliga och mindre roliga saker som hänt. Jag skrev om en tråkig sak som jag inte gick in mer på. Jag tänkte ta upp det nu.

Det är ett ämne som jag tycker det tas upp för lite om och som är väldigt tabubelagt.
Missfall. Alla känner till det, men det pratas väldigt sällan om det.

Jag blev gravid våren 2015. Både jag och Jocke blev såklart jätteglada när vi gjorde graviditetstestet och det visade positivt! Jag har aldrig tagit för givet att vi ska kunna få barn. För hur ska man kunna veta att man ens kan bli gravid? Jag tänkte en del på att jag alltid tränat hårt och har hört att det kan vara lite svårare efter tränat på så hög nivå och plågat kroppen en hel del.
Av flera anledningar skulle vi göra ett tidigt ultraljud, för att se att allt var okej. Så pass tidigt att vi bara var i vecka 7 eller 8. Jag och Jocke hade pratat innan om att vi inte riktigt vågade vara så glada som vi ville, men samtidigt ville vi berätta nyheten för alla.

Den här dagen var en vanlig jobbdag för mig. Jag ville inte vara borta från jobbet så åkte till barnmorskan på lunchen. Jag och Jocke gick in tillsammans i rummet där ultraljudet skulle göras och direkt när vi kom in sa barnmorskan att vi skulle göra ultraljudet med en gång. Skönt, tänkte vi, så slapp man vänta.
När man gör ultraljud, som ni säkert vet, ser man fostret i magen på en skärm. Jag visste inte hur det skulle se ut men blev orolig när barnmorskan hade varit tyst – i vad som kändes som en hel evighet.
Sedan fortsatte vi titta på skärmen en stund till, då såg man något som såg ut som en liten ”påse”men den såg tom ut. Då kom dem första tankarna av att något inte stod rätt till. Panik inombords.
Sedan tog det ännu en stund innan barnmorskan sa ungefär såhär;
Som ni ser här” så pekade hon på skärmen ”här är fostersäcken…men som ni kan se är den tom.”
Varken jag eller Jocke sa någonting mer än ett svagt ”okej”, vi blev väl chockade båda två och vad säger man!? Vi förstod ju båda två att det inte var något positivt besked.
Barnmorskan sa sedan att vi skulle sätta oss ner framför hennes skrivbord så skulle hon förklara mer. Många olika känslor kom med en gång.
Ledsen?
Tomhet?
Förbannad?
Misslyckande?
Orättvisa?

Efter ultraljudet var vi båda i någon slags trans, jag var ju bara på sjukhuset under lunchen så jag åkte tillbaks till jobbet. Det var bara torka tårarna och gå dit som om ingenting hade hänt. Det blev en lång dag.

Det visade sig vara en ofostrig graviditet. Vi hade aldrig hört talas om det tidigare. Allt är precis som en vanlig graviditet, det finns en fosterhinna, organen har växt, vätska har samlats och kroppen är gravid. Men det finns inget foster. Det stöttes bort tidigt, någon gång innan ultraljudet. Däremot om jag hade gjort ett till graviditetstest hade det vistats positivt, så sjukt. Nu är vi glada att vi gjorde ett tidigt ultraljud, så vi fick veta så pass tidigt.
Vad tror ni vi gjorde när vi kom hem?
Googlade.
Inte bara en gång. Vi, eller framförallt jag plågade mig i hemska historier på nätet från andra som varit med om samma sak eller ännu värre. Många hade varit med om samma sak men det är ganska ovanligt att man drabbas av detta. Det var många som gjorde ultraljudet mycket senare, några i vecka 13 och några så sent som vecka 18! Och kroppen fortsätter som sagt tro att den är gravid, magen fortsätter växa och allt är precis som en vanlig graviditet. Så vidrigt!
Jag kände en skam eller en känsla av misslyckande att jag kanske borde känt det? Jag kände mig lurad eftersom min kropp fortsatte vara gravid. Nu hann inte min mage börja växa men jag mådde så sjukt illa och hade lite andra graviditetssymptom. Sedan fick vi vänta ytterligare en vecka för att kolla så det verkligen var tomt i magen, och det var det.

Barnmorskan tyckte att jag skulle låta kroppen stöta bort den tomma fostersäcken av sig självt. Däremot kunde det ta tid men det brukar gå av sig självt. Jag klarade inte av att fortsätta vara gravid en enda dag till än vad jag behövde. Det blev några jobbiga dagar då ingen kunde eller ville ta emot oss på sina gynmottagningar eller sjukhus. Ingen kunde hjälpa oss dem närmsta veckorna, så vi tog beslutet att gå till en privatklinik. Jag var tvungen att göra en såkallad skrapning, vilket innebär att man suger ut det som finns kvar i magen, exakt samma ingrepp som en abort. Jag blev sövd och det var ett kort ingrepp men det var i alla fall helt vidrigt både innan och efter men det var bara ta sig igenom det. Jocke var grym under hela den här tiden men det var lika jobbigt för det.

IMG_4861Så varför berättar jag det här? Jag förstår inte varför man inte får prata om missfall. Nästan 40 procent av alla graviditeter slutar i missfall, så varför ska man behöva gå och bära på det?

Har hört från så många att man ska vänta minst tolv veckor innan man ska berätta nyheten. Efter tolv veckors graviditet, står det i en av mödravårdens texter, ”kanske vill man berätta för de allra närmaste”.
Men då är min fråga, de allra närmaste? Varför är det så? Varför ska man inte få skrika ut till hela världen en så glad nyhet att man ska få barn och bli förälder!? Om man vill såklart. Var kommer den usla traditionen ifrån egentligen?

Vi valde att berätta tidigt om graviditeten för våra familjer, men ingen annan. Egentligen hade jag velat berätta för både min familj och mina vänner, för vi var ju superglada och vem vill inte berätta en glad nyhet för dem man älskar!?
Jag kommer bara fram till en sak, att varför vi kände en sådan skam och misslyckande, och så många andra som fått missfall känner så. Det måste vara för att det är sådant SJUKT hyschande om att man ABSOLUT INTE får berätta för någon. Vilket innebär att man ska stå där helt själva med den här sorgen, för det är faktiskt en slags sorg man känner. Så varför kan vi inte berätta när man själv känner för det, att man är gravida? Och är det så att det inte går vägen får man stöttning men framförallt ta sorgen om den skulle komma. Tillsammans kan man istället ta sorgen, istället för att stoppa undan känslorna och stå där helt själva.
Det är extremt många som är med om samma sak, så jag tänker i alla fall vara glad med en gång och inte gå efter någon gammal tradition att hålla tyst för att det är så det ska vara.
För när jag tänker på det, vad är det värsta som kan hända – att man råkar bli glad i onödan?

FullSizeRenderNu är vi i alla fall superglada att vi har en liten som växer i magen just nu ♥

Tack för att ni tog er tid att läsa, kram till er!