Sista inlägget

Jag har bestämt mig för att det här blir mitt sista blogginlägg. Tror jag bloggat och skrivit i över tio år nu. Det var ett bra sätt för mig att avsluta saker och gå vidare när jag spelade hockey. Det var kul att så många har velat läsa om dels damhockey men också om min satsning både i klubblaget AIK och i landslaget. Det var också en sorts terapi att alltid kunna skriva av mig efter träningar, matcher och turneringar.

Men nu tänkte jag dela med mig av vår förlossning och första tiden hemma med två barn.
En förlossning blir sällan som man tänkt sig och jag har varit noga med att inte försöka planera eller tro att det ska bli på ett visst sätt. Jag har istället tänkt att vi ska släppa kontrollen och lyssna och ta instruktionerna från barnmorskorna för att allt ska bli så bra som möjligt. Sedan har det varit viktigt för mig att ladda ordentligt mentalt och ha en målbild klar. Men jag hade aldrig kunnat drömma om att den här förlossningen skulle bli som den blev.Bobbys förlossning.
Min förlossning gick ”fort” med Bobby för att vara förstagångsföderska. Vi åkte in till BB efter att gjort en stor del av värkarbetet hemma och Bobby är född sex timmar senare.
Vi hade allt under kontroll och jag tyckte det var okej under förlossningen, självklart gjorde det ont men jag kunde ändå hantera smärtan under hela förloppet genom att andas, ta lustgas och vara aktiv hela tiden. Tog även epiduralbedövning men som alla vet som fött barn känns det ändå. Sista kvarten var riktigt jobbig under krystvärkarna men jag överlevde ju.
Sov till och med en liten stund mellan värkarna
Och lyckan när Bobby var född!

Den här gången hade jag första känningen strax innan kl 16 fredagen den 24:e augusti. Då skulle Jocke precis åka på ett jobb på södra sidan stan och vi bor på norra sidan. Jag sa att det garanterat var starten på riktiga värkarna, det kände jag med en gång så först tänkte han stanna hemma. Men vi trodde båda två att det skulle ta ganska lång tid innan det drog igång ordentligt.
Han åker iväg, jag ville ju inte att han skulle ställa in ett ispass två timmar innan start (nu i efterhand är det ju rätt normalt att ställa in ett jobb pga att man ska få barn, haha) sedan går allt väldigt fort.
En halvtimme senare har jag ca 1 minuts långa värkar och ca 2 minuter mellan varje värk. Alltså var allt i full gång med regelbundna värkar och jag bad Marie-Louise, Jockes mamma (som TUR var hemma hos oss och kunde vara med Bobby) ringa till Jocke och be honom komma hem igen. Det rådet fick jag när jag ringde till förlossningen, annars hade jag väntat att ringa hem honom ännu längre.
Jocke vände såklart direkt men fastnade i fredagstrafiken som inte är rolig i Stockholm och det tog 45 min innan han kom hem, alltså var klockan strax efter 17. Nu hade jag ont men sprang och bytte om, packade det sista i förlossningsväskan och gjorde mig klar. Men det tog tid innan Jocke kom hem och jag ville inte stressa honom, utan hoppades bara att han skulle komma snart. Sedan börjar en bilfärd vi aldrig kommer glömma.

I bilen hade jag riktigt ont, jag hade bilrutan nere och andades ordentligt vid varje värk som fortfarande var ca 1 minut långa och ca 2 minuter mellan. Jocke förstår ju att jag har ont men inte att jag har ont. Jag fokuserar på att andas och försöka vara lugn och inte få panik, men skriker KÖÖÖR till Jocke vid varje trafikljus, trycket neråt var helt sjukt vid det här laget!
Kan tipsa alla som är gravida och ska föda barn att skaffa den här appen – ”Värkapp” då kan man hålla koll på längden på värkarna och hur långt det är mellan varje värk. Jättebra när man ska ringa till förlossningen och förklara hur värkarna är.
Såhär kan det se ut som på bilden, tiderna stämmer inte riktigt för jag hade så ont och fokuserade på Jockes bilkörning mer än appen, men perfekt att se när nästa värk beräknas komma så man är redo.

Vi åker i så full fart man kan från Sundbyberg till Danderyds sjukhus i fredagstrafiken som står i princip still. Vi kör mot rött vid varje trafikljus, kör i bussfil och tutar oss fram. Vad gör man inte för att köra mot rött och i bussfil!? 😀
Efter varje värk säger jag ”Så, nu kan du ta det lugnt” som om det INTE var bråttom längre, haha! Nu i efterhand hade jag velat haft den här hysteriska och stressiga bilfärden på film, hade varit hysteriskt roligt att se på äldre dagar.
Allting var helt galet och folk i bilarna blev irriterade när vi tutade och skulle fram och vissa bilar ställde sig och blockerade vägen.

Framme vid Danderyds sjukhus.
Jag visste att det skulle komma en värk när som helst, så vi springer in och ringer på dörren. Medan vi väntar kommer en värk och jag sätter mig ner på golvet och jag tror att jag kissar på mig. Men förstod snabbt att det var vattnet som gick. Bra entré ändå tycker jag 🙂
Då är kl 17:30.

Två barnmorskor kommer och möter oss, ena barnmorskan har med sig en rullstol som jag ska sätta mig i och den andra frågar om min legitimation.
Jag tyckte inte det var läge att sätta mig i någon rullstol utan frågar var rummet är – vill bara ha smärtlindring! Då säger Jocke mitt personnummer och då säger han ett helt annat personnummer! Haha, vad vi skrattar åt det här nu i efterhand. Så jag tog över och sa mitt personnummer och vi kommer äntligen in i rummet. Vi kom alltså in 17:30 och Belle är född 17:43 – 13 minuter senare!
HELT GALET!!
När vi kom in i rummet började dem koppla upp mig med utrustning och skulle kolla hjärtljudet på barnet. Jag upprepade att det känns som barnet kommer men barnmorskorna var fortfarande superlugna och sa att jag skulle andas och ta det lugnt. Efter ytterligare några värkar fick jag äntligen lustgasen och bara några värkar senare var hon född.
Jag kan fortfarande inte förstå att det gick så fort, det hade kunnat gå på 5 minuter men dem sa till mig på varje krystvärk att jag inte fick trycka på.
Och om någon undrar hur det kändes att föda endast med lustgas dem sista krystvärkarna, som smärtlindring!? Det kändes just där och då som att trycka ut en soffgrupp ungefär. Med andra ord – inga som helst konstigheter! 😀
Det blev en kort förklaring på förlossningsförloppet.
Vi hade inte tagit reda på innan om det var en kille eller tjej, så det blev en överraskning att det kom en liten tjej.
Efter förlossningen skämtade vi om det som hänt även fast det inte var så roligt just då, att nästan föda i bilen och fastna i trafiken när man absolut inte vill. Häftigt vad kroppen klarar av och att man kan hantera smärta bara för att man inte har något val. Personalen var superproffsiga och är så glad att allt gick bra.
En nyfödd Bobby Och en nyfödd Belle, i samma kläder som storebror

Min mamma har haft tre snabba förlossningar och dem hade sagt till mig att det kunde gå fort den här gången – men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle gå fort. Mycket tankar efteråt vad som kunde hänt men nu gick allt bra, så tacksam för allt!

Här är några foton på en nyfödd Belle.

Nu när vi fått två efterlängtade barn tänker jag på hur mycket vi kämpat. Först med Bobby, det kändes som om IVF-kliniken var vårt andra hem. Vi fick så proffsig hjälp av världens bästa personal på St Görans sjukhus! Det blev misslyckade IVF-försök, ett missfall, operation efter missfallet, överstimulering, massvis med sprutor, smärta, en massa tårar men även en del skratt – annars hade vi aldrig orkat.
Vi blev gravida spontant med Belle men efter två missfall, det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat och det blev många tårar igen. Därför är vi båda lite extra känsliga när det gäller Bobby och Belle och vi är så otroligt tacksamma att just ni blev våra tillslut!
Så till alla er som kämpar – ge aldrig upp. Det är värt precis allt det där jobbiga i slutändan.

Bobby har varit superstolt och snäll storebror sedan första dagen. Det kommer säkert förändras men är glad att vi fick en lugn och skön start med båda två. Belle sover nästan dygnet runt och när hon är vaken äter hon och somnar om, så vi kan ge Bobby mycket tid vilket känns bra nu i början. Vi har valt att ha honom hemma helt nu ett tag istället för på förskolan, tror det gör att han känner sig delaktig på ett annat sätt.
Det här blir mitt sista blogginlägg och jag vill tacka alla som följt min hockeyresa och/eller när vi blev en familj. För er som bara vill se bilder i fortsättningen finns jag på Instagram gizelaahlgrenbloom.
Ett tips är även för alla hockeyintresserade att följa Jocke och hans företag – jrm.skatesandskills.

Nu ska jag lägga all tid på min familj
– JAG ÄLSKAR ER! ♥

Det gör så vansinnigt ont

’Det kan inte vara sant. Låt mig vakna och låt allt bara vara en hemsk mardröm.’
Vi gjorde ett graviditetstest som visade positivt i juli månad. Vi var såklart jätteglada men både jag och Jocke var väldigt lugna, lite chockade och samtidigt fanns den där oron där med en gång. Tror inte någon av oss riktigt kunde ta in det. Speciellt inte eftersom Bobby är gjord med hjälp av IVF, provrörsbefruktning. Och den här gången var det en spontan/naturlig graviditet. Kanske blev vi extra glada för att det fungerade på naturlig väg men när man har en längtan till barn så spelar det ingen som helst roll hur det blir till, inte för oss i alla fall.
Vi gjorde ett tidigt ultraljud i graviditetsvecka 7 och fick se det pickande lilla hjärtat på skärmen. Ja, ni förstår, HELT omöjligt att inte gråta av lycka och känna en enorm glädje.
Det är helt omöjligt att inte bli glad för ett positivt graviditetstest eller ett litet pickande hjärta på skärmen på ett ultraljud. Omöjligt att inte föreställa sig den där lilla bebisen i sina armar. Omöjligt att inte fantisera om hur livet kommer bli med en till efterlängtad liten familjemedlem. Omöjligt att inte se framför sig hur Bobby skulle bli som storebror. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant att vi ännu en gång fått missfall. Visst att en sak sker en gång, kanske två gånger men TRE gånger! TRE missfall!?
Vi har inte haft tur när det gäller att skaffa barn, jag har verkligen accepterat det. Men jag tappar, (jag skulle vilja säga aldrig) hoppet. Både jag och Jocke är vana att kämpa tills vi uppnår det vi vill ha. När jag fortfarande spelade hockey hade jag alltid makt att påverka hur det gick för mig. Jag kunde alltid träna mer, träna hårdare, lägga om träningen eller göra något annorlunda. Nästan allt som hände kunde jag själv påverka på ett helt annat sätt. Men nu är vi totalt maktlösa, utlämnade och kan bara hoppas på det bästa.

För oss är det så otroligt viktigt att våga och vilja bli glada över saker som vi längtat efter. När första etappen av en dröm slår in, ska vi inte ens bli glada utifall att något hemskt kan hända? Livet skulle bli väldigt tråkigt om man inte tillät sig själv att bli glad när roliga saker händer, för att man ska ha i åtanke att något tråkigt kan hända. Det värsta som kan hända är att man blir glad i onödan och det kommer jag fortsätta bli. Jag kommer ändå bli ledsen i slutändan om det inte går vägen, då kan jag likagärna vara extra glad innan jag blir ledsen. Jag vet inte varför det kändes som det skulle gå vägen just den här gången. Antagligen för att vi hoppades så mycket. Vi ville så gärna ha den här bebisen i vårt liv. Det som känns jobbigt nu den närmsta tiden är att jag vet vad jag har framför mig rent kroppsligt. Nu har vi redan genomgått ultraljudet (för att konstatera att ett missfall skett, det var i vecka 9) som är så otroligt känsloladdat, man får se på skärmen att det inte finns något foster kvar. Då kommer en mängd hemska känslor som sköljer över en på ett väldigt obehagligt sätt.
Paniken. Tomheten. Sorgen. Besvikelsen. Smärtan.
Barnmorskan förklarar, hur mycket av fostret i millimeter format som är kvar i kroppen och hur mycket som ska fortsätta komma ut. Jag fick lite olika tabletter, en slags medicinsk behandling. Dem ska hjälpa mig att få ut allt av fostret, dem har jag redan tagit. Det är väldigt skönt att fått den delen avklarad. Jag får otroligt jobbiga biverkningar av tabletterna som gör att jag mår så fruktansvärt dåligt, vilket är påfrestande att veta innan. Nu får jag bara hoppas att allt kommer ut fort, jag vill få det avklarat så fort som möjligt. Sedan är det ultraljud igen om en vecka för att se att allt kommit ut. Vi tar en sak i taget, bockar av del för del, för att sedan kunna ta oss tillbaks till vanliga livet igen. Jag måste göra såhär för att orka, steg för steg, bocka av, gå vidare. Som en maskin. För att orka.

Jag vill även ta upp det här med skuld och missfall. Det är så himla vanligt att mamman känner skuld och tycker det är ’sitt’ fel, vilket det såklart inte är. Jag har läst så mycket om missfall vid det här laget och det finns INGET (förutom alkohol, droger eller tobak) som kan påverka kroppen och påbörja ett missfall. Jag vet alltså att det inte är mitt fel, jag kan inte göra någonting åt det och kan inte göra någonting annorlunda. Ändå tänker jag ’det måste vara något fel på mig’. Som om jag är skyldig till allt de här och känner mig misslyckad. Jag vet att det inte är mitt fel, att jag är totalt maktlös men ändå kommer dem här känslorna och tankarna.
För mig är det också viktigt att våga säga att det här hänt oss, för det finns så otroligt stort mörkertal av missfall. Människor vet oftast inte hur vanligt det är när ett missfall drabbar en, just för att ingen vill eller vågar prata om det. Jag blir glad om en enda människa kan läsa det här och kanske vågar prata med någon nära om sin upplevelse, för att slippa vara själv med skammen och skulden som man ofta känner.
Det är samma sak med IVF, det anses nästan vara tabu att prata om att man fått barn med hjälp av IVF. Varför är det så!? Om man kan få hjälp, är inte det helt fantastiskt? Det är så otroligt många som tar hjälp den vägen och faktiskt tillslut får sitt/sina efterlängtade barn. Men då ska man behöva skämmas för det! Hålla det hemligt och något man inte ska säga högt. Vad spelar det för roll hur det gick till? Så efterlängtad som Bobby var, eftersom det låg år av kämpande bakom, då spelar det i alla fall ingen som helst roll för oss att det var med hjälp av IVF. Jag är till och med (nu i efterhand) stolt över allt vi gått igenom med allt vad det innebär. Jag har under dem här åren fört anteckningar och det har blivit en hel del besök på olika kliniker, hos olika läkare, barnmorskor osv… Nu när jag läser allt förstår jag inte ens hur vi orkat. Efter allt slit har vi ju tillslut fått vår son och det betyder såklart allt i slutändan.En liten, liten del av alla anteckningar som finns sparade
Efter vi fick Bobby har tanken hela tiden varit att vi velat ha ett eller flera syskon. Men så smyger sig massa tankar på som ”det kanske inte är meningen att vi ska ha fler barn”. Och vi vill ju såklart aldrig tappa hoppet, men känner samtidigt att det här tär väldigt mycket på oss och man ställer sig frågan; hur många gånger ska vi orka ta oss igenom det här? Både fysiskt och psykiskt. Blir vi starkare av allt i slutändan eller håller det på att knäcka oss? Vi som par har blivit starkare, efter allt det här tror jag att vi kommer kunna gå igenom vad som helst tillsammans. Jag däremot, är extremt känslig i perioder och jag kan fortfarande inte hantera det på ett bra sätt. Viktigt att säga är att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig eller oss, det är inte mer synd om oss än någon annan. Men vi tycker det är viktigt att våga prata om det.
Vi håller alltid ihop och vi bråkar aldrig om frågan gällande barn. Det har vi aldrig gjort. Däremot tröstar vi varandra och finns där för varann lite extra.
Det viktigaste i allt det här är att både jag och Jocke tillåter oss själva att vara ledsna, det är så vi orkar ta oss vidare. Efter vårt första missfall åkte jag tillbaks till jobbet som om ingenting hade hänt, vi gjorde ultraljudet på lunchen som visade att ett missfall hade skett. Så vill jag aldrig göra igen. Jag tror att sorgen och tårarna måste få ta plats och ge så mycket tid som behövs.
Vi fortsätter i alla fall just nu att ha en målbild klar framför oss. En liten bebis till familjen. Om, när eller hur det blir, det vet vi inte. Men så länge drömmen lever, så ska vi ta vara på tiden och varandra. Vi har vår Bobby som vi älskar så galet mycket och han påminner oss varje dag om att livet är rätt bra ändå. Men som vi längtar efter en till! ♥