Sista inlägget

Jag har bestämt mig för att det här blir mitt sista blogginlägg. Tror jag bloggat och skrivit i över tio år nu. Det var ett bra sätt för mig att avsluta saker och gå vidare när jag spelade hockey. Det var kul att så många har velat läsa om dels damhockey men också om min satsning både i klubblaget AIK och i landslaget. Det var också en sorts terapi att alltid kunna skriva av mig efter träningar, matcher och turneringar.

Men nu tänkte jag dela med mig av vår förlossning och första tiden hemma med två barn.
En förlossning blir sällan som man tänkt sig och jag har varit noga med att inte försöka planera eller tro att det ska bli på ett visst sätt. Jag har istället tänkt att vi ska släppa kontrollen och lyssna och ta instruktionerna från barnmorskorna för att allt ska bli så bra som möjligt. Sedan har det varit viktigt för mig att ladda ordentligt mentalt och ha en målbild klar. Men jag hade aldrig kunnat drömma om att den här förlossningen skulle bli som den blev.Bobbys förlossning.
Min förlossning gick ”fort” med Bobby för att vara förstagångsföderska. Vi åkte in till BB efter att gjort en stor del av värkarbetet hemma och Bobby är född sex timmar senare.
Vi hade allt under kontroll och jag tyckte det var okej under förlossningen, självklart gjorde det ont men jag kunde ändå hantera smärtan under hela förloppet genom att andas, ta lustgas och vara aktiv hela tiden. Tog även epiduralbedövning men som alla vet som fött barn känns det ändå. Sista kvarten var riktigt jobbig under krystvärkarna men jag överlevde ju.
Sov till och med en liten stund mellan värkarna
Och lyckan när Bobby var född!

Den här gången hade jag första känningen strax innan kl 16 fredagen den 24:e augusti. Då skulle Jocke precis åka på ett jobb på södra sidan stan och vi bor på norra sidan. Jag sa att det garanterat var starten på riktiga värkarna, det kände jag med en gång så först tänkte han stanna hemma. Men vi trodde båda två att det skulle ta ganska lång tid innan det drog igång ordentligt.
Han åker iväg, jag ville ju inte att han skulle ställa in ett ispass två timmar innan start (nu i efterhand är det ju rätt normalt att ställa in ett jobb pga att man ska få barn, haha) sedan går allt väldigt fort.
En halvtimme senare har jag ca 1 minuts långa värkar och ca 2 minuter mellan varje värk. Alltså var allt i full gång med regelbundna värkar och jag bad Marie-Louise, Jockes mamma (som TUR var hemma hos oss och kunde vara med Bobby) ringa till Jocke och be honom komma hem igen. Det rådet fick jag när jag ringde till förlossningen, annars hade jag väntat att ringa hem honom ännu längre.
Jocke vände såklart direkt men fastnade i fredagstrafiken som inte är rolig i Stockholm och det tog 45 min innan han kom hem, alltså var klockan strax efter 17. Nu hade jag ont men sprang och bytte om, packade det sista i förlossningsväskan och gjorde mig klar. Men det tog tid innan Jocke kom hem och jag ville inte stressa honom, utan hoppades bara att han skulle komma snart. Sedan börjar en bilfärd vi aldrig kommer glömma.

I bilen hade jag riktigt ont, jag hade bilrutan nere och andades ordentligt vid varje värk som fortfarande var ca 1 minut långa och ca 2 minuter mellan. Jocke förstår ju att jag har ont men inte att jag har ont. Jag fokuserar på att andas och försöka vara lugn och inte få panik, men skriker KÖÖÖR till Jocke vid varje trafikljus, trycket neråt var helt sjukt vid det här laget!
Kan tipsa alla som är gravida och ska föda barn att skaffa den här appen – ”Värkapp” då kan man hålla koll på längden på värkarna och hur långt det är mellan varje värk. Jättebra när man ska ringa till förlossningen och förklara hur värkarna är.
Såhär kan det se ut som på bilden, tiderna stämmer inte riktigt för jag hade så ont och fokuserade på Jockes bilkörning mer än appen, men perfekt att se när nästa värk beräknas komma så man är redo.

Vi åker i så full fart man kan från Sundbyberg till Danderyds sjukhus i fredagstrafiken som står i princip still. Vi kör mot rött vid varje trafikljus, kör i bussfil och tutar oss fram. Vad gör man inte för att köra mot rött och i bussfil!? 😀
Efter varje värk säger jag ”Så, nu kan du ta det lugnt” som om det INTE var bråttom längre, haha! Nu i efterhand hade jag velat haft den här hysteriska och stressiga bilfärden på film, hade varit hysteriskt roligt att se på äldre dagar.
Allting var helt galet och folk i bilarna blev irriterade när vi tutade och skulle fram och vissa bilar ställde sig och blockerade vägen.

Framme vid Danderyds sjukhus.
Jag visste att det skulle komma en värk när som helst, så vi springer in och ringer på dörren. Medan vi väntar kommer en värk och jag sätter mig ner på golvet och jag tror att jag kissar på mig. Men förstod snabbt att det var vattnet som gick. Bra entré ändå tycker jag 🙂
Då är kl 17:30.

Två barnmorskor kommer och möter oss, ena barnmorskan har med sig en rullstol som jag ska sätta mig i och den andra frågar om min legitimation.
Jag tyckte inte det var läge att sätta mig i någon rullstol utan frågar var rummet är – vill bara ha smärtlindring! Då säger Jocke mitt personnummer och då säger han ett helt annat personnummer! Haha, vad vi skrattar åt det här nu i efterhand. Så jag tog över och sa mitt personnummer och vi kommer äntligen in i rummet. Vi kom alltså in 17:30 och Belle är född 17:43 – 13 minuter senare!
HELT GALET!!
När vi kom in i rummet började dem koppla upp mig med utrustning och skulle kolla hjärtljudet på barnet. Jag upprepade att det känns som barnet kommer men barnmorskorna var fortfarande superlugna och sa att jag skulle andas och ta det lugnt. Efter ytterligare några värkar fick jag äntligen lustgasen och bara några värkar senare var hon född.
Jag kan fortfarande inte förstå att det gick så fort, det hade kunnat gå på 5 minuter men dem sa till mig på varje krystvärk att jag inte fick trycka på.
Och om någon undrar hur det kändes att föda endast med lustgas dem sista krystvärkarna, som smärtlindring!? Det kändes just där och då som att trycka ut en soffgrupp ungefär. Med andra ord – inga som helst konstigheter! 😀
Det blev en kort förklaring på förlossningsförloppet.
Vi hade inte tagit reda på innan om det var en kille eller tjej, så det blev en överraskning att det kom en liten tjej.
Efter förlossningen skämtade vi om det som hänt även fast det inte var så roligt just då, att nästan föda i bilen och fastna i trafiken när man absolut inte vill. Häftigt vad kroppen klarar av och att man kan hantera smärta bara för att man inte har något val. Personalen var superproffsiga och är så glad att allt gick bra.
En nyfödd Bobby Och en nyfödd Belle, i samma kläder som storebror

Min mamma har haft tre snabba förlossningar och dem hade sagt till mig att det kunde gå fort den här gången – men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle gå fort. Mycket tankar efteråt vad som kunde hänt men nu gick allt bra, så tacksam för allt!

Här är några foton på en nyfödd Belle.

Nu när vi fått två efterlängtade barn tänker jag på hur mycket vi kämpat. Först med Bobby, det kändes som om IVF-kliniken var vårt andra hem. Vi fick så proffsig hjälp av världens bästa personal på St Görans sjukhus! Det blev misslyckade IVF-försök, ett missfall, operation efter missfallet, överstimulering, massvis med sprutor, smärta, en massa tårar men även en del skratt – annars hade vi aldrig orkat.
Vi blev gravida spontant med Belle men efter två missfall, det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat och det blev många tårar igen. Därför är vi båda lite extra känsliga när det gäller Bobby och Belle och vi är så otroligt tacksamma att just ni blev våra tillslut!
Så till alla er som kämpar – ge aldrig upp. Det är värt precis allt det där jobbiga i slutändan.

Bobby har varit superstolt och snäll storebror sedan första dagen. Det kommer säkert förändras men är glad att vi fick en lugn och skön start med båda två. Belle sover nästan dygnet runt och när hon är vaken äter hon och somnar om, så vi kan ge Bobby mycket tid vilket känns bra nu i början. Vi har valt att ha honom hemma helt nu ett tag istället för på förskolan, tror det gör att han känner sig delaktig på ett annat sätt.
Det här blir mitt sista blogginlägg och jag vill tacka alla som följt min hockeyresa och/eller när vi blev en familj. För er som bara vill se bilder i fortsättningen finns jag på Instagram gizelaahlgrenbloom.
Ett tips är även för alla hockeyintresserade att följa Jocke och hans företag – jrm.skatesandskills.

Nu ska jag lägga all tid på min familj
– JAG ÄLSKAR ER! ♥

Dags att anmäla sig

I veckan fyllde min bror Johan år, 35 år!

Den här bilden är inte från igår, men så roligt att se gamla foton. Vi verkade ha roligt i alla fall. Kolla in min lugg, haha!


I veckan var vi på CCMs huvudkontor och kollade in nästa säsongs hockeyutrustning och skridskor. Jocke och JRM har ett jättebra samarbete med dem och här får han CCMs nya skridskor som släpps lite senare i vår, CCM Jetspeed FT1. SÅ snygga! Bobby väntar fortfarande på sina första skridskor från CCM 😉


Har man inga egna skridskor får man låna av pappa


Utsikt på morgonen från Bobbys rum


Vi ska utomlands om några veckor så Bobby får sitt ettårs vaccin lite tidigare. Han var så duktig och grät bara i några sekunder efteråt, sen var han lika glad som alltid direkt efter. Skönt, för det gör så ont i hjärtat att se dem gråta.


Vår lilla superstar 🙂


Jocke var inne i stan och kunde inte låta bli att köpa lite nya kläder till Bobby. Jag är rätt bra på att inte bara köpa grejer för att köpa, men Jocke har lite svårare att låta bli. Mycket blåa kläder blir det.


Ny rekordförsäljning i Sundbyberg. Vi älskar vår lägenhet men håller utkik och tittar efter hus, därför känns det skönt att det antagligen inte kommer vara några problem att sälja vår lägenhet till ett bra pris.


I helgen blev det lite skridskoåkning. Här i Norrtälje på bandyplan, så fint med sol och is



Ser inte så nöjd ut här, men han var så glad!


Glada tjejer som blivit så duktiga, nu åker dem riktigt bra och det är full fart hela tiden!


Lagbild


Det är bara ett foto även fast det ser ut som en video. Jocke blir utmanad att göra massa olika saker på isen från andra skridskocoacher. Här ska han stå och balansera på två puckar medan jag drar honom, och det var inga problem. Så nu är det Jockes tur att utmana dem andra, och sådär håller dem på.
Nu är det klart att dem ska ha en camp i Toronto i Canada i slutet på juni, dags att anmäla sig —–> http://www.jrmskatesandskills.se


Min bror fyllde som sagt år och vad gör man inte för att få barnen att sova!? Vi hade resesängen med oss så Bobby skulle kunna sova om vi skulle vara kvar sent, han är rätt kelig och sällskapssjuk just nu så då får man försöka hitta bra lösningar 🙂

Sisters

Dagens inlägg blir tillägnat min syster, min lillasyster Rebecca.
Hon fyller år imorgon – ett STORT GRATTIS till dig från mig!
image1Jag var sex år och Johan var nio år. Då kom Rebecca till världen, jag och Johan fick bestämma namn. Såhär i efterhand kan jag tycka vi var rätt schysta med det namnet, haha! För enligt mamma och pappa fick vi välja vilket namn vi ville.

image2Och ända sedan den dagen då Becca föddes var vi supertajta. Jag släpade omkring på henne jämt och ville alltid ta hand om henne.
Men eftersom vi var tre syskon som växte upp tillsammans betydde det att det alltid var två mot en. Jag och Johan pakta ihop oss mot Becca, eller Johan och Becca mot mig eller jag och Becca mot Johan. Att vara sams alla tre – det var aldrig något alternativ.
Jag minns ju några resor i vår stora Cheva van på väg upp till fjällen. Jag förstår nu såhär i efterhand varför pappa och mamma alltid valde att åka mitt i natten så vi skulle sova, nästan hela vägen…

image4Som ni kanske ser tyckte mamma att det var kul att klä oss i likadana eller matchande kläder. Kolla in Beccas hår, så gulligt med de små lockarna!

image3En julafton i början av -90-talet

image5Som sagt, matcha kläderna var grejen

image7Kan det vara julkoftor, eller!?

image6Hittade några foton (inte många) i våra fotoalbum när vi hade olika kläder också.

image8Det här är ingen bild som man lägger upp frivilligt, men jag bjuder på det. Som ni förstår så matchade mamma alltid mina och Johans kläder innan Becca kom. Alltså, det finns ju inga ord för den här bilden 🙂
Men det värsta av allt måste ju ändå vara min lugg som går från öra till öra. Schyst hockeyfrilla på en lintott. Men ni kanske ser Johans frilla också, den lilla svansen alla killar skulle ha i nacken, vi är rätt snygga båda två, haha!

image9Rebecca, Michelle och Frances.
Jag och Rebecca har såklart varit med om mycket ihop och nu är det så kul att det finns tre av henne, för hon har två kopior av henne själv i de här två tjejerna. Även fast dem är lika så är dem ändå såklart olika på många sätt. Michelle är lite mer som hennes pappa och Frances (något vildare) precis som Becca var när hon var liten.

image12Det du gör för Frances och Michelle är mer än beundransvärt. Du gör precis allt och lite till för dem och jag önskar jag får lite av det lugn du har och att du aldrig ser problemen i någonting, när jag själv får barn någon gång.

image11Syskonkärlek

image14Jag behöver egentligen inte säga att jag älskar dig, det vet du. Men jag gör det ändå –
JAG – ÄLSKAR – DIG! ♥