Efter ett år som intern reporter – så har det gått att granska sin egen arbetsgivare

Det har blivit många tågresor till Mittmedias olika orter för att göra reportage. Under året har jag varit på plats i Östersund, Örnsköldsvik, Sundsvall, Hudiksvall, Söderhamn, Bollnäs, Gävle, Falun, Fagersta, Västerås, Köping, Örebro, Norrtälje och Södertälje – alltså alla större arbetsplatser i Mittmedia och några av de mindre. Här bästa utsikten längs tågrälsen i bolagets område: Bron över Ångermanälven mellan Kramfors och Örnsköldsvik.

Hur dum får man bli? Avlöna en kritiskt granskande journalist som bara bevakar det egna företaget? Ja, det kan nog låta idiotiskt för många företag – men om din affärsidé är att berätta om lokalsamhället med journalistik är det såklart inte mer än rätt att du använder samma metod för att berätta om dig själv.

Det har nästan gått ett år sedan jag började som intern reporter i Mittmedia, ett halvår sedan bloggen blev offentlig. Min ambition var att visa att det går utmärkt att använda journalistik som metod för att berätta om ett företag: Att ett kritiskt förhållningssätt med riktig journalistik är bättre än en tillrättalagd kommunikatörsbild. Om jag lyckats med det låter jag andra bedöma.
När jag började mitt jobb var min största farhåga på just det temat: Att min uppdragsgivare, alltså min arbetsgivare, skulle försöka styra mig och de artiklar jag skrev. Ett år senare kan jag konstatera att jag oroade mig helt i onödan – aldrig någonsin under det här året har någon försökt bestämma över vad jag gör eller hur jag gör det. Det som har visat sig svårast är istället närmast det motsatta: Att för egen del klara av att rapportera om “negativa nyheter” (jag hatar det här slarviga begreppet, men ni förstår vad jag menar) i det bolag jag själv är anställd i. Det är svårt att vara konsekvensneutral när man i grunden ändå vill att det ska gå bra för det bolag man skriver om. Jag tror ändå att jag lyckats med det, om än med lite egna våndor.

Under året har det blivit såväl trevliga personporträtt och “positiva nyheter” (jag ogillar också detta begrepp…) som kritiska frågor, granskningar, avslöjanden och listor.
Listor, ja. Den mest omdiskuterade publiceringen var listan med de högsta chefernas taxerade inkomst. För min del var det helt odramatiskt. Visst förstod jag att många skulle vara nyfikna men att det skulle skapa sådan debatt hade jag aldrig trott.
Annars är listor en personlig favorit – oavsett om det handlar om mest PO-anmälda utgivaren, flest skickade Slack-meddelanden eller reportrarna som flest kunder läser.

I början var publiceringsplattform en knölig nöt att knäcka. Att bara finnas på intranätet, blandat med företagets informationsmeddelanden, var ingen bra modell. Egen kanal i Slack och en öppen blogg är bättre, tycker jag.
Att det skulle vara svårare att hitta nyheter från företags- och privatmarknad, för mig som har en bakgrund på redaktionen, visste jag jag från början. När jag summerar tycker jag ändå inte att jag nått upp till min ambitionsnivå där.
Som journalist hade jag såklart velat vara den som avslöjade det tragiska Sanna-fallet.
Det har blivit många resor och att försöka åka tåg från Gävle i vinterns värsta oväder var en miss. Tåget fastnade i Söderhamn, lyckades vända tillbaka och sedan blev alla vi passagerare insnöade på ett hotell i Gävle i drygt ett dygn. Lagom kul.

Det har med andra ord gått bra att rapportera om, skildra och granska sin egen arbetsgivare, i alla fall om du frågar mig. Efter tre veckors inhopp som sommarvikarie på ”den vanliga redaktionen” blir det nu ett längre uppehåll på artiklar och inlägg. Från nästa vecka har jag semester i kombination med föräldraledighet och är tillbaka igen i slutet av september.
Har du några frågor, synpunkter eller tankar får du gärna kommentera det här inlägget!

/Oskar Nord, intern reporter

Publicerat av

Oskar Nord