Efter ett år som intern reporter – så har det gått att granska sin egen arbetsgivare

Det har blivit många tågresor till Mittmedias olika orter för att göra reportage. Under året har jag varit på plats i Östersund, Örnsköldsvik, Sundsvall, Hudiksvall, Söderhamn, Bollnäs, Gävle, Falun, Fagersta, Västerås, Köping, Örebro, Norrtälje och Södertälje – alltså alla större arbetsplatser i Mittmedia och några av de mindre. Här bästa utsikten längs tågrälsen i bolagets område: Bron över Ångermanälven mellan Kramfors och Örnsköldsvik.

Hur dum får man bli? Avlöna en kritiskt granskande journalist som bara bevakar det egna företaget? Ja, det kan nog låta idiotiskt för många företag – men om din affärsidé är att berätta om lokalsamhället med journalistik är det såklart inte mer än rätt att du använder samma metod för att berätta om dig själv.

Det har nästan gått ett år sedan jag började som intern reporter i Mittmedia, ett halvår sedan bloggen blev offentlig. Min ambition var att visa att det går utmärkt att använda journalistik som metod för att berätta om ett företag: Att ett kritiskt förhållningssätt med riktig journalistik är bättre än en tillrättalagd kommunikatörsbild. Om jag lyckats med det låter jag andra bedöma.
När jag började mitt jobb var min största farhåga på just det temat: Att min uppdragsgivare, alltså min arbetsgivare, skulle försöka styra mig och de artiklar jag skrev. Ett år senare kan jag konstatera att jag oroade mig helt i onödan – aldrig någonsin under det här året har någon försökt bestämma över vad jag gör eller hur jag gör det. Det som har visat sig svårast är istället närmast det motsatta: Att för egen del klara av att rapportera om “negativa nyheter” (jag hatar det här slarviga begreppet, men ni förstår vad jag menar) i det bolag jag själv är anställd i. Det är svårt att vara konsekvensneutral när man i grunden ändå vill att det ska gå bra för det bolag man skriver om. Jag tror ändå att jag lyckats med det, om än med lite egna våndor.

Under året har det blivit såväl trevliga personporträtt och “positiva nyheter” (jag ogillar också detta begrepp…) som kritiska frågor, granskningar, avslöjanden och listor.
Listor, ja. Den mest omdiskuterade publiceringen var listan med de högsta chefernas taxerade inkomst. För min del var det helt odramatiskt. Visst förstod jag att många skulle vara nyfikna men att det skulle skapa sådan debatt hade jag aldrig trott.
Annars är listor en personlig favorit – oavsett om det handlar om mest PO-anmälda utgivaren, flest skickade Slack-meddelanden eller reportrarna som flest kunder läser.

I början var publiceringsplattform en knölig nöt att knäcka. Att bara finnas på intranätet, blandat med företagets informationsmeddelanden, var ingen bra modell. Egen kanal i Slack och en öppen blogg är bättre, tycker jag.
Att det skulle vara svårare att hitta nyheter från företags- och privatmarknad, för mig som har en bakgrund på redaktionen, visste jag jag från början. När jag summerar tycker jag ändå inte att jag nått upp till min ambitionsnivå där.
Som journalist hade jag såklart velat vara den som avslöjade det tragiska Sanna-fallet.
Det har blivit många resor och att försöka åka tåg från Gävle i vinterns värsta oväder var en miss. Tåget fastnade i Söderhamn, lyckades vända tillbaka och sedan blev alla vi passagerare insnöade på ett hotell i Gävle i drygt ett dygn. Lagom kul.

Det har med andra ord gått bra att rapportera om, skildra och granska sin egen arbetsgivare, i alla fall om du frågar mig. Efter tre veckors inhopp som sommarvikarie på ”den vanliga redaktionen” blir det nu ett längre uppehåll på artiklar och inlägg. Från nästa vecka har jag semester i kombination med föräldraledighet och är tillbaka igen i slutet av september.
Har du några frågor, synpunkter eller tankar får du gärna kommentera det här inlägget!

/Oskar Nord, intern reporter

Nu får du se mer av Mittmedia – och läsa allt den interna reportern gör

Har du alltid undrat vad en intern reporter gör? Säkert inte, eftersom det är en rätt ovanlig titel. När Mittmedia i somras anställde mig i just den rollen var det en och annan som höjde på ögonbrynen. Vad skulle jag göra? Allt mellan propagandainformatör till kritiskt granskande revisor hördes i förhandsspekulationerna. Jag vågar påstå att sanningen, som så ofta annars, ligger någonstans mittemellan.
Själv har jag hela tiden haft en särskilt förebild framför mig. En förebild som redan jobbar i Mittmedia: Lokalreportern. Vi har såna i nästan alla av de 64 kommuner vi bevakar och deras jobb är att granska, skildra och uppmärksamma det som händer i deras kommun. Både det som är bra och det som inte fungerar. Kort sagt allt från butiker som öppnar till omsorgsnämndens skenande budgetunderskott.
Skillnaden mot mitt jobb är att jag bevakar ett företag istället för ett geografiskt område. Men där slutar faktiskt skillnaderna, tycker jag själv – och då har jag även varit lokalreporter ute i en kommun.

Den 7 september publicerades den första av mina artiklar, med tv-inslag som sig bör. Ett avslöjande om att Mittmedias styrelse tagit beslut om att inte genomföra något stort sparpaket under 2018. Sedan dess har det blivit 72 ytterligare artiklar med kritiska rubriker som Sportens jämställdhetsarbete sågas: “Inte gjort ett jävla skit mer än att anställa en massa kvinnor” och mjukare personporträtt med rubriker som Staffan är insändarredaktör – och manuskung åt lokalrevyer: “Krävs kreativitet och hantverk”. En ganska stor spännvidd av både glatt och kritiskt, således.
Materialet har publicerats på Mittmedias intranät och i vårt kommunikationsverktyg Slack.

Nu öppnar vi upp en tredje kanal, en kanal som vem som helst kommer kunna följa. På bloggen I Mittmedia publiceras från och med nu allt material som jag gör, samtidigt som det publiceras internt. Materialets målgrupp är fortfarande de anställda i Mittmedia, materialet är fortfarande inte en del av Mittmedias externa kommunikation och jag står fortfarande fri att själv bestämma vilka artiklar jag ska göra. Den enda skillnaden blir att vem som helst kommer kunna se vad jag gör.

Varje måndag publiceras ett porträtt på en medarbetare i Mittmedia. Elva stycken har det blivit under hösten – och serien, som kallas för Måndagsmötet, fortsätter under våren.

Vi kräver varje dag transparens av andra. Att bli öppnare själva tror jag bara är bra, även när det rapporteras om saker som inte är bra. Det är ju också en del av vår verklighet – precis som det är i alla typer av verksamheter. Och i en tid när allt fler företag, och myndigheter, försöker styra mediernas rapportering med stora kommunikationsavdelningar känns det uppfriskande att jobba i ett bolag som går åt motsatt håll. Själv tycker jag att Mittmedia hade fått skämmas om man inte rapporterade från sin egen verksamhet med samma arbetsmetoder som vi använder för att rapportera från andra verksamheter.

Några vanliga frågor om arbetet som intern reporter

  • Vem bestämmer vad du ska göra?
    Svar: Jag själv. Jag tar såklart emot tips från massor av människor, såväl chefer som vanliga medarbetare men nyhetsvärderar och fattar beslut efter eget huvud.
  • Vem bestämmer vad du ska publicera?
    Svar: Jag själv. Det finns ingen chef som granskar mina texter innan publicering utan mitt eget omdöme gäller.
  • Vem är ansvarig utgivare för materialet?
    Svar: På bloggen får jag själv betraktas som ansvarig utgivare, även om jag inte är registrerad som det. Slack är ingen ansvarig utgivare för – så även där står jag själv som ytterst ansvarig. Intranätet är lite speciellt, där är faktiskt vd ytterst ansvarig och skulle alltså i teorin kunna stoppa en publicering. Men det har inte hänt och jag håller det för osannolikt att det skulle hända.
  • Vem är din chef?
    Svar: Rent formellt är det Carin Andersson, personalchef, som är min chef men hon är inte arbetsledare, vet inte vad jag gör och vi har rätt sporadisk kontakt med varandra.