Gert håller takten på jobbet – och i dansbandet Wickys: “Spelar för att det är jävligt roligt”

Gert Söderström i Köping.

I 50 år har Gert Söderström marscherat i musikkåren i Köping.
I 35 år har han hållit takten i dansbandet Wickys.
I 30 år har han trummat på för annonspengar i Köping.
Möt slagverkaren och säljaren med rytmen i blodet.

Hans pappa och farfar var med i Musikföreningen Lyran, det senaste halvseklet har även Gert Söderström deltagit, och de senaste 15 även hans son, i det som numera även är en musikkår inom hemvärnet. Vi hittar honom längst fram i ledet, det som kallas för tutti-trumslagare.
– Vi gör en hel del konserter och har ganska mycket jobb åt Försvarsmakten med ceremonier och statsbesök. Ungefär en gång om året går vi högvakt. Då står man för ceremonimusiken vid Armémuseum och hämtar truppen som ska vakta slottet och spelar fram den till slottet. Sedan är det en liten konsert på borggården, berättar Gert Söderström.
Musikkåren har dessutom varit utomlands flera gånger och uppträtt – en höjdpunkt var 2006 när de reste till Bremen och som enda amatörorkester bland flera professionella fick göra fem figurativa framträdanden, som innebär framträdanden med koreografi, inför flera tusen åskådare.

När Gert Söderström inte själv marscherar får han andra att svänga runt på dansgolvet. Utöver musikkåren sitter han bakom trummorna i dansbandet Wickys.
– Jag var med och startade bandet 1983, sen flydde jag därifrån på 90-talet och spelade i andra band. Hösten 2013 skulle han som tog över efter mig sluta och då hörde gänget av sig. Nu ska vi försöka fira någon form av 35-årsjubileum, säger Gert Söderström.
Under åren i dansbandet har han märkt hur publiken som går på dans förändrats – den har blivit nyktrare och mer professionell.
– De som tog sig ett par stadiga järn innan de gick ut finns nästan inte, i dag är det väldigt dansanta som är ute och en hel del yngre, säger Gert Söderström.
Hur länge tänker ni hålla på?
– Vi har precis köpt en ny buss och den är en gammal färdtjänstbuss med ramp så vi funderar ju på om vi kan rulla upp där framöver, säger Gert och skrattar.
Oavsett hur det blir med den saken är det fortfarande lika roligt att åka ut med bandet och spela.
– Jag spelar för att det är jävligt roligt. Sitter man klockan fem på morgonen i en orkesterbuss och skrattar då har man jävligt roligt, säger Gert Söderström.

Till Bärgslagsbladet/Arboga Tidning kom han på våren 1988. Efter att sportbutiken han jobbade i gick i konkurs blev det halvår på Volvos industri i staden innan en bekant på tidningen hörde av sig och frågade om han ville ha ett vikariat som säljare.
– Det är en föränderlig värld. På den tiden kan man inte kalla sig för annonssäljare – man var annonsmottagare och annonserna gjordes för hand med penna och linjal. I ett stort plåtskåp hade vi företagens logotyper samlade, minns Gert Söderström.
Numera säljer han alla kanaler – från print till native och sökannonsering.
– Man har ju sålt väldigt mycket print och nu ska man kliva in i den digitala världen. Först ska man lära sig själv och sedan ska man lära kunderna, säger Gert Söderström.
Hans bästa råd för att bli en duktig säljare handlar om att vårda sina relationer med kunderna.
– Jag har jobbat så pass länge så jag känner de flesta kunderna och jag anser att försäljning bygger väldigt mycket på relationer. Har du en bra relation så är det lättare att sälja, säger Gert Söderström.

Namn: Gert Söderström
Gör: Säljledare i Köping.
Ålder: 60 år.
Familj: Fru, två grabbar.
Bor: Villa i Köping.

Carina kombinerar reporterjobbet med forskning om hyperlokala sajter: “De brinner för sin bygd”

Carina Tenor i Örebro.

Carina Tenor är akademiker på halvtid.
De senaste åren har hon kombinerat journalistjobbet med forskning.
– Jag uppskattar att ha en fot i båda världarna, säger hon.

Hösten 2014 bestämde sig Carina Tenor för att ta ett sabbatsår från journalistjobbet på Nerikes Allehanda för att läsa en magisterexamen på Södertörns högskola. Efter studierna fick hon frågan om att fortsätta i ett projekt om hyperlokala medier.
– För första gången i mitt liv var det en merit att ha varit lokalredaktör, berättar Carina Tenor, som började sin bana på Nerikes Allehanda som lokalredaktör i Nora i mitten av 90-talet.

Hennes uppdrag blev att kartlägga mediesverige och de lokala medier som fanns genom att att fråga kommunerna vilka redaktioner som bevakade dem.
– Jag började med Norrbotten och det var som att vrida på en kran. De hade jättemycket tankar om medieutvecklingen och det fanns mycket besvikelse över rapporteringen. Lokalpressen är den viktigaste kommunbevakaren och de kritiserar utifrån väldigt höga förväntningar men deras kritik är värd att ta på allvar, säger Carina Tenor.
Intervjuerna med de 290 kommunerna resulterade särskilt i ny kunskap om vilka nystartade hyperlokala sajter som finns ute i landet.
– Vi hittade nästan 100 hyperlokala sajter i Sverige och det var första gången man fick en inblick i hur det såg ut här, säger Carina Tenor.

Nästa forskningsprojekt blev att gå djupare in på de nystartade sajterna och se vilka drivkrafter som fanns bakom att de startats och vilka förutsättningar de jobbar under. En forskning som även uppmärksammats internationellt.
– Generellt kan man säga att man inte kan säga något generellt, de är väldigt olika. Den gemensamma nämnaren är att de brinner för sin bygd, säger Carina Tenor.
Är konkurrensen från de hyperlokala sajterna något som Mittmedia borde oroa sig för?
– Jag tycker konkurrens och mediemångfald är jättebra. Det vore fantastiskt om de kom och utmanade oss i en nisch där vi inte alltid är så närvarande. På sikt de få en allt viktigare roll som underleverantörer åt andra medier på orter där de inte finns, säger Carina Tenor.

Utöver forskningsarbetet på Södertörns högskola fick hon 2017 Journalistfondens stipendium för att åka till London school of economics och jämföra hyperlokala medier i Sverige och Storbritannien.
Forskningsarbetet är pausat nu, men hon behåller en fot på högskolan – nu som lärare på en kurs i hyperlokal journalistik. Samtidigt jobbar hon halvtid som reporter på redaktionen i Örebro, något hon gjort under hela sin tid som forskare.
– Jag tror att det är bra att ha en fot i båda världarna och uppskattar det. Jag kan tröttna på att journalistiken blir lite snuttig och när jag forskar blir det å andra sidan väldigt djupgående, säger Carina Tenor och skrattar.

Hon är intresserad av demokratifrågor och mediernas roll i den lokala demokratin, och känner sig bekymrad över att den tredje statsmakten, som i alla år klarat av att finansiera sin egen verksamhet på kommersiella villkor, nu kämpar för att klara ekonomin – och sin granskande uppgift.
– Det är jätteviktigt att vi börjar prata om det – och inte bara att mediebranschen gör det utan alla som är intresserade av demokrati. Antingen får man acceptera att samhället förändras och att vi inte längre har den oberoende kontrollfunktionen, eller så måste man hitta nya vägar för att behålla den, säger Carina Tenor.

På fritiden är Carina Tenor en flitig kulturkonsument – “allt från fin till ful” – och stickar och broderar. Dessutom har hon ett Instagramkonto där hon recenserar cider.

Namn: Carina Tenor.
Ålder: 50 år.
Gör: Projektforskare och reporter.
Bor: Lägenhet i Örebro. Hus på landet som vi hyr ut just nu.
Familj: Sambo och fyra döttrar, varav tre utflugna.

Läs tidigare Måndagsmöten:
►Gothen har varit gift med jobbet i 48 år – är bäst i Sverige på att tippa: “Älskar det här jobbet”
►Pierre föddes in i branschen – egenföretagaren som blev försäljningschef: “Jag är en förändringsknarkare”
►Margaretha är Norrtäljes deckardrottning – ger sina bästa skrivtips: “Lita på dina infall”

Gothen har varit gift med jobbet i 48 år – är bäst i Sverige på att tippa: “Älskar det här jobbet”

Carl-Johan Goth i Falun.

I 40 år har Carl-Johan Goth varit fast anställd.
Efter en lång karriär från botten till toppen av sportredaktionen är han nu liveredaktör på desken i Dalarna.
– Det blev en nytändning för mig, säger han om ämnesbytet.

Borlänge Tidning behövde en tabellräknare på kvällar och helger – 12-årige Carl-Johan Goth, som redan förde sportstatistik hemma i pojkrummet, visade sig vara perfekt för jobbet. Det blev åtta års inhopp, vikarierande och kvällsjobbande parallelt med högstadium och gymnasium.
– Jag sparade lönen på nio kronor i timmen för att kunna köpa en moped. Den behövde jag för att kunna åka ut och skriva från småmatcher, minns Carl-Johan Goth, som oftast kallas för “Calle” eller “Gothen”.
1977 hade han ledsnat på att vara vikarie och sneglade på att läsa juridik, men samma höst skrev han på anställningskontraktet. Det gäller än i dag.
– Jag var faktiskt med redan på blytiden. Man skulle kunna tänka att en person som varit med så länge är ganska trött på sitt jobb, men det otroliga är att jag fortfarande älskar det här jobbet, säger Calle.

Det blev några sommarinhopp som sportchef och 2006 blev han övertalad att ta chefsjobbet.
– Jag var inte intresserad men tog det för att slippa allt tjat, säger Gothen som chefade över Dalasporten i nästan tio år – tills Mittmedias gemensamma sportredaktion bildades och alla lokala sportchefer togs bort.
– Då förstod man inte vad som var meningen med det och var jäkligt besviken, och det är jag fortfarande på det sätt som frågan hanterades. Men med facit i hand blev det en nytändning för mig att komma över på allmänna och syssla med en annan typ av journalistik och också få tid med ett socialt liv, säger Carl-Johan.
Som sportchef bestod arbetsveckorna av sju dagar, arbetstimmarna av betydligt fler än åtta timmar. Plötsligt hade han mer tid över till annat.

Det stora fritidsintresset är spel. Carl-Johan Goth spelar både på Mål- och Stryktipset och trav. Han är en av tio supertippare som deltar i “Tio tidningars tips” hos Svenska spel. Där prickade han ifjol in flest rätt på Måltipset.
– Jag har alltid gillat att analysera saker och ting. Jag har en förkärlek för reducerade system som jag sitter hemma och klurar på. Det fascinerar mig att hitta det optimala reducerade systemet, säger Gothen.
Reducerade system är en särskilt spelform för att få ner radantalet – därmed insatserna. Han gör system åt flera kompisgäng och även till sin svägerskas spelbutik i Borlänge. Häromveckan fick han och åtta kollegor dela på 80.000 kronor när Carl-Johan prickade in 13 rätt på Stryktipset. Men vad den högsta vinsten varit vill han helst inte avslöja.
– Sånt pratar man ju inte om. Jag har aldrig varit över miljonen än men har vunnit sexsiffrigt. Vinstpengarna är såklart roligt men för mig är det minst lika viktigt med själva tänket när jag spelar. Hur sjukt det än kan låta, säger Calle.
Ett annat stort intresse är jakt och älgjakten varje höst är helig.
– Den veckan byter jag aldrig bort, det är min batteriladdare. Det handlar inte om att skjuta älg, det handlar om att komma ut i skogen utan mobiltäckning och bara lyssna på naturen, säger Carl-Johan Goth.

Han säger själv att han är gift med jobbet, någon egen familj blev det aldrig.
– Det är inget jag ångrar, jag har gjort mina val. Jag har väldigt bra kontakt med min bror och hans två underbara döttrar som ofta var med mig ute på jobb när de var yngre. De ligger mig väldigt varmt om hjärtat, berättar Calle.

Carl-Johan Goths tre tippartips:
►Satsa aldrig en enda krona som du inte kan undvara.
►Lita inte för mycket på experter som mig utan försök hitta din egen väg, våga gå emot favoriter.
►Blanda inte en massa olika spelformer utan tycker du att det är roligt med Stryktips då specialiserar du dig på det och håller inte på med en massa annat.

Namn: Carl-Johan Goth, kallas för “Calle” eller “Gothen”.
Ålder: 59 år.
Gör: Liveredaktör på Dalarnas desk i Falun.
Familj: Gift med jobbet.
Bor: Bostadsrätt i Borlänge.

Pierre föddes in i branschen – egenföretagaren som blev försäljningschef: “Jag är en förändringsknarkare”

Från att strajpa bilar med reklam till försäljningschef för Mittmedia i Västernorrland.
Pierre Åbergs resa i mediebranschen har pågått nästan hela hans liv.
– Jag brukar säga att jag är född i branschen, säger han.

När Pierre Åberg var två år gammal startade hans föräldrar den lokala filialen till Svensk direktreklam i Sundsvall. Företaget utvecklades till en fullfjädrad reklambyrå med tryckeri, produktion och säljare. Det var där Pierres bana i mediebranschen började.
– När jag var ledig från skolan strajpade jag firmabilarna som stod stilla på helgerna, minns Pierre Åberg.
Han gick vidare till att hjälpa till i produktionen och när en säljare slutade bestämde han sig för att byta inriktning.
– Den roliga delen med jobbet var ju att ha kontakt med kunder och göra dem nöjda, berättar Pierre Åberg.

Kring millennieskiftet såldes verksamheten i omgångar till Sundsvalls Tidning. Pierre Åberg följde med som säljare men gick senare till andratidningen Dagbladet.
– Vi skulle bredda Dagbladet till att bli mer än sex dagar på papper. Vi hade jättemycket digitala idéer och ville även göra en gratistidning på söndagar, berättar Pierre Åberg.
Men styrelsen sa nej – konsekvenserna för betaltidningarna skulle bli för stora tyckte ägaren Sundsvalls Tidning.
Pierre slutade på Dagbladet men begravde inte planerna – och tjatade på pappa Urban att ge sig in i branschen igen.
– De bra idéerna från början var den digitala satsningen men vi behövde en pappersprodukt för att kunna leva på det, säger Pierre Åberg.

Gratistidningen Sundsvalls Nyheter föddes. Första numret kom ut hösten 2007 – men i ST-huset togs det konkurrerande familjeprojektet med ro.
– Vi hade mycket tur. ST tog oss inte på allvar och sen small lågkonjunkturen till. Den var en bra möjlighet för oss när kunderna höll i plånboken och började ifrågasätta invanda saker. Vi ökade jättemycket det året, säger Pierre Åberg.
Men gratistidningen var ingen kassako direkt, verksamheten gick back de första åren.
– Det var fruktansvärt mycket jobb och det är ganska tråkigt att knappt kunna ta ut lön och ständigt stoppa in mer pengar som du inte har, konstaterar Pierre Åberg.

Sundsvalls Nyheter gnetade sig vidare och tog marknadsandelar. I januari 2013 såldes verksamheten, som vuxit sig till en viktig aktör i Sundsvall, till Mittmedia.
– Farsan ville förvalta och jag ville utveckla. Det här blev väl någon form av lösning där vi fick göra båda delarna, säger Pierre Åberg.
Pappa Urban gick i pension i samband med försäljningen, Pierre följde med i övergången och sökte jobbet som försäljningschef för Mittmedia i Sundsvall – som han fick.
Hur går det att jobba utan pappa nu efter alla år?
– Det går väl bra. Jag får försöka omge mig med andra människor som kan komplettera mig i mina fel och brister, säger Pierre Åberg.

Som försäljningschef har han gjort sig känd som extremt förändringsbenägen – en ifrågasättare av vanor och “så har vi alltid gjort”
– Jag brukar beskriva mig som en förändringsknarkare. Som egenföretagare var man tvungen att göra om hela tiden, motsatsen till förändring är död. Världen har förändrats och bilden av vart vi är på väg är supertydlig och om vi tillsammans drar åt samma håll är resan enkel, säger Pierre Åberg.
Hur gick det att gå från ett mindre eget företag till en jätteorganisation som Mittmedia?
– Det var en extremt svår omställning att gå från att kunna bestämma allt själv, genomföra det samma timme och ändra sig om det inte blev bra. Så är det inte direkt här. Även om vi genomför förändringar så tycker jag att det går på tok för långsamt och är för lite, säger Pierre Åberg.

Efter att “ha slutat med allt vad intressen heter” under åren på Sundsvalls Nyheter har han börjat hitta tillbaka till ishallen där han engagerar sig i barnens fritidsaktiviteter. Sonen spelar ishockey och dottern håller på med konståkning. Dessutom äger han en fastighet i Myre söder om Sundsvall tillsammans med brodern.
– Det är skönt att ha en hobbyverksamhet och få utlopp för de där grejerna man behöver göra som egenföretagare. Där kan jag komma på att vi ska bygga om entrén, bestämma att vi ska göra det, hyra en bilningsmaskin och faktiskt göra det samma helg, skrattar Pierre Åberg.

Namn: Pierre Åberg
Ålder: 38 år.
Gör: Försäljningschef i Västernorrland.
Familj: Barnen Isabella, fyller 13 år i år, och Adrian, fyller 10 år i år. Frun Anna-Karin.
Bor: Trelägenhetshus på Södermalm i Sundsvall. Bor i en lägenhet och hyr ut två.

Margaretha är Norrtäljes deckardrottning – ger sina bästa skrivtips: “Lita på dina infall”

Margaretha Levin Blekastad utanför Norrtelje tidnings lokaler i Norrtälje. Foto: Oskar Nord

Få artiklar är en halv miljon tecken långa.
Men den extrema textlängden hanterar Margaretha Levin Blekastad när hon skriver sina deckare.
– Det är roligt att få hitta på själv, det får man ju inte som journalist, säger hon.

Det började på en julmiddag för åtta år sedan. Kulturredaktören Margaretha Levin Blekastad och hennes frilansskribenter skojade om att de borde skriva en deckare tillsammans som skulle publiceras som följetong i tidningen till sommaren. Det slutade inte som ett middagsskämt – fem stycken stafettförfattare påbörjade arbetet med att skriva den sommarens läskiga läsning. Det blev en läsarsuccé direkt.
– Det blev så populärt så vi gav ut den som pocket och det gick också väldigt bra. Det som är så uppskattat är att det utspelar sig lokalt i en miljö som folk känner igen, säger Margaretha Levin Blekastad.
Till sommaren kommer de tre första sommardeckarna ut som ljudbok på Storytel och de har även översatts till tyska.

Samtidigt som arbetet med sommardeckarna tog fart började också Margaretha Levin Blekastads egen bana som deckarförfattare. Nu har två böcker i en tänkt trilogi kommit ut – Blod och is och Blodröd höst.
– Jag har nog alltid haft en längtan efter att skriva och med sommardeckarna upptäckte jag hur roligt det var att skriva på det här sättet – att få hitta på själv, det får man ju inte som journalist. Ska jag citera någon på jobbet och tittar i blocket så tänker man ju ibland att det ju vore mycket roligare om personen sa något annat än det den sa, säger Margaretha Levin Blekastad.
Förutom att fiktionen erbjuder större kreativt spelrum är den stora skillnaden mellan att skriva deckare och artiklar textmängden.
– En bok är ungefär 500.000 tecken. Det var svårt i början att överblicka ett så stort material när man är van vid en artikel, säger Margaretha Levin Blekastad.

Margaretha Levin Blekastad kom till Norrtelje Tidning 1990 och jobbade som nyhetschef i tio år för att sedan bli tidningens kulturredaktör. Dessutom är hon nu ordförande i Journalistförbundets Promedia-klubb som organiserar medlemmar i Närke, Västmanland och Stockholm.
– Det är intressant och utvecklande men bitvis väldigt påfrestande, framförallt under nedskärningsperioder. Sen är det ju ständigt så att man vill alltid ha mer i alla förhandlingar, vi når aldrig dit vi vill utan jag får hela tiden intala mig själv att vi i alla fall lyckades med någon liten bit och att vi får jobba vidare, säger Margaretha Levin Blekastad.
Under året har det varit kylig stämning mellan företaget och journalistklubben i norra Mittmedia, men Levin Blekastad tycker att samarbetet “fungerar skapligt”.
– Vi har inte råkat ut för det som de gjort, vi känner att vi blir respekterade och att vi har ett fungerande förhandlingsklimat.

Hon pendlar till Norrtälje från Lagga utanför Uppsala och när hon inte jobbar lockar familjen som även inkluderar golden retrievern Alice.
– Jag tycker mycket om att vara ute i skogen med hunden. Jag har två barnbarn som jag får skämma bort och håller på med bridge, berättar Margaretha Levin Blekastad.

Margarethas tre bästa skrivtips
Sätt igång. Var inte rädd för att det ska bli dåligt – fastna inte vid första steget, har du väl börjat så rullar det.
Lita på dina infall. När man får en idé så lita på den, kör iväg och se var du hamnar. Det går alltid att stryka.
Se upp för dina favorituttryck. Låt det flöda när du skriver men rensa och byt ut sedan.

Margaretha Levin Blekastad
Gör: Kulturredaktör på Norrtelje Tidning.
Ålder: 60 år.
Bor: Hus i Lagga, på landet sydost om Uppsala.
Familj: Maken Lasse, sonen Aron med familj och sonen David. Hunden Alice.

Måndagsmötet är en serie porträtt med anställda i Mittmedia som publiceras varje måndag förmiddag. Det här är den första i serien Måndagsmötet som även publiceras externt.