Valborg på Köpmanberget en av många fester varje år.

 

Till höger på bilden sluttade det kraftigt neråt mot mitt barndomshem Hansons Handelsträdgård.

Baksidan på Parkhyddan såg jag från mitt fönster.

Jag har inga speciella minnen från Valborg. Jag är ganska säker på att Valborg firades några gånger på Köpmanberget. Kanske är det någon annan större fest jag kommer ihåg för det var stora fester där flera gånger om året.

Hansons Handelsträdgård, där jag bodde med min farmor och farfar, låg nedanför Parkhyddans servering. Det var en brant backe upp till festplatsens stora dansbana med sitt välvda tak och stora dansgolv med en stor scen för orkestern.

En väl upptrampad stig startade bakom vårt garage där firmans mindre blombussar var parkerade. Den vägen gick jag alltid upp oavsett om det var fri entré eller inte. Det var inte så många som kände till stigen men jag tog ofta med mig mina bästa kompisar den vägen.

Det var alltid mycket folk vid de stora högtiderna. Vid dessa tillfällen delade Strand och HIF på arrangemanget.

Min far A-E Hanson var under en tid ordförande i HIF och nu stod ha i kupolen och sålde lotter. Bakom honom var alla vinster som stadens handlare skänkt. Högsta vinsten var ofta en fin cykel som hängde ner från taket på kupolen.

Farmor Elin skickade alltid med extra pengar att köpa lotter för och min far ropade när han fick syn på mig. ”Fick du pengar av farmor till lotter? Köp här i min tombola där finns de bästa vinsterna!”

Det var trevligt att se min far i en annan roll än den i trädgården. Han såg ut att trivas med sin roll som lotteriförsäljare. Jag hörde hur han ropade till den han kände igen, att de absolut måste köpa en lott innan de gick hem.

Det var spännande att ha en festplats så nära sitt hem Det var mycket folk i rörelse. Extra spännande var det att stå vid räcket och kolla in alla dansande par. Hälsingarna är kända för att var duktiga dansare och därför brukade vi sätta betyg på de bästa paren.

Kören sjöng in våren i sångarkupolen. Jag har en vag minnesbild av att själva brasan låg något nedanför där minigolfbanan ligger idag. Lika vag är minnesbilden av att fyrverkeriet kom från en pråm som låg utanför Kastellholmen.

Efter fyrverkeriet var det dags att gå hem. Jag tog stigen och mina kamrater stora backen ner mot syfabriken Norrlandia.

Många kvällar har jag somnat till dansmusiken som hördes så väl ner till mig uppifrån dansbanan.

 

 

Morgonbön och Frikort väckte många minnen till liv!

Morgonbön i aulan på Hudiksvalls Läroverk. (foto Bengt Gill)

Några som hört av sig till mig efter attbloggen varit igång några veckor berättar att de läser texterna men sällan kommentarerna.

Jag gör därför som förra veckan att jag plockar ut några som verkligen är värda läsning och eftertanke.

Så här skrev Malin Jonsdotter från Vail i USA.

Jag kan hålla med om att morgonbönen var helt bortkastad på oss och att det religiösa innehållet inte skulle vara med men idag gillar jag allt att samla tankarna, ta några djupa andetag och bli lite mer i nuet. Jag vill hoppas att det var avsikten som vi aldrig begrep.

Ander Lagerqvist som bodde på Varvet berättar följande.

Lennart Du hade tur som bodde i Djuped. Vi som bodde på Varvet fick inget frikort eftersom Effe Carlstedt som bodde i samma hus hade besökt morgonbön i alla år han var lärare i Läroverket. Det var bara att pinna på i arla morgonstund. Det gick bättre på vintern då bröderna Julin och jag sneddade över fjärden då isen låg trygg och säker.

Så här skrev Yngve Aronsson som verkligen kan Hudiksvalls historia.

Jag träffade Gustaf Rask på mejeriet i Hudiksvall på sent 30-tal när jag följde farsgubben som levererade mjölk dit. Han arbetade ju där åren 1937-1945 före präststudierna. Han brukade bjuda på karameller!
Och Tore Davidsson från Hofors var populär präst i Idenor åren 1948-1962. Fotbollspelare i Strand några år! Ja, örfilen var nog befogad om jag känner Bengt rätt! Det var ju inte förbjudet då, jag minns rottingen som stod i ett hörn i skolsalen i Rogsta! Jag hälsade på hos Tore och Ingrid i deras vackra Hälsingegård i Överbyn, Forsa något år före Tores bortgång 2004.

Håkan Bengter minns Cecilia Bruces Morgonbön och Baptisten som verkligen fick fart på Aulan.

Det blev meningslöst för att det var obligatorisk närvaro, både föredragande och lyssnare var trötta. Inte många läste med i ”Fader vår”.
Undantag fanns. Minns när en gång Cecilia Bruce ledde morgonbönen och avslutade med sin luta och sjöng ”Morgen” på tyska, vid tiden i början av 60-talet en riktig slagdänga. Cecilia var min första lärare i tyska.
En ungdomsevangelist från baptistkyrkan hade morgonbönen en gång och fick det tända till lite i aulan, så fler läste med i bönen.

Lars Wibergs bror gillade inte Morgonbön och protesterade på sitt eget sätt.

Jag hade inga problem med detta men min bror som var åt det andra hållet med det kommunistiska sydde in sitt frikort i kepan.
Varje gång han kom till trappan och skulle visa kortet, lyfte han kepan i en gevalirestiskt (?) gest åt vaktis samtidigt som han visade kortet i kepan.
Det drog vaktis på smilbanden åt.

Tyvärr så blåste hans kepa ner i fjärden då han praktiserade på ångbåten.

Skandal på badhuset i Hudiksvall! Elev knuffar ner lärare i bassängen!

Fotograf är Bengt Gill som delar med sig av sina härliga bilder från tiden på Läroverket. Kortet är Hudiksvalls badhus, där bassängen bara var 20 meter, men en läktare fanns det.

Det kom en kort kommentar på bloggen som också innehöll en fråga Christer Larsson.

Fråga??? Hej löken! Jag var en beundrare av din framfart på läroverket på 60talet! Jag undrar,buttade du i dirken i vattnet på badhuset som storyn säger?????

 ”Dirken” var min gymnastiklärare på Läroverket och är legenden Stig Gunnarby.

Min minnesbild från händelsen är följande:

För att förstå händelsen bättre, måste man känna till att Stig Gunarby tidigare upplevt det fasanfulla när en elev drunknade i samband med simundervisning vid Köpmanbergsbadet.

Jag var då ingen duktig simmare. Klarade ”Kandidaten” med minsta möjliga marginal. Stig tyckte jag hade en urusel benspark som han knappt kunde godkänna.

Vid ett simprov simmade jag rakt ner innan jag började simma efter bassängens botten som på det djupa delen  var 10 meter lång. Stig trodde det var något fel på mig och avbryter all verksamhet i bassängen. När jag kommer till den grunda avdelningen simmar jag upp mot ytan igen. Väl ovan vattenytan hör jag ett vrål från magister Gunnarby.

Hanson, vad fan håller du på med? Kom genast upp ur bassängen! Kan du aldrig göra något som är normalt?

Jag simmar tillbaka och går upp ur bassängen.

Jag har ingen lust att vara kvar här på badhuset. Jag går hem för dagen!”

 ”Du går ingen stans utan min tillåtelse. Gå upp och sätt dig på läktaren!”

Jag var förbannad på min magister som jag tyckte uppförde sig på ett otrevligt och obegripligt sätt. På väg till omklädningsrummet försöker han hindra mig från att lämna själva simhallen. Då händer det som inte får hända! Jag råkar stöta till  Gunnarby som faller i bassängen.

Jag avsåg aldrig att knuffa ner honom i bassängen. Jag kan ha kommit åt honom på något sätt så att ha föll i vattnet. Det blev stort JUBEL, men jag fortsatte bara ut till omklädningsrummet och lämnade omgående badhuset för att sedan inte komma tillbaka på flera år.

PS: Jag var under några år klasskamrat med Kristina Johnsson. Hon var under ett antal år en mycket duktig tävlingssimmare som vi klasskamrater var väldigt stolta över henne.

 

 

Ferieskola varje sommar på gott och ont.

I det här huset fick jag mina första privatlektioner av älsta sonen till Magister Kröger. Rakt över gatan låg Bergmans Järnhandel. Ankaret till höger tillhör Hälsinglands Museum.

Så här stod det i Metro 24/4. Från sommaren 2014 kan det bli obligatoriskt med sommarskola för nior som inte klarat att få behörlighet till gymnasiet.

För min del började detta gälla redan 1954 eller 1955.  Jag är lite osäker på om jag flyttades upp till 2:5 direkt eller om det blev sommarläsning redan första sommaren.

Vad jag minns från första året i Läroverket är att jag fick gå och ”läsa extra” för en elev som gick på gymnasiet. Jag kommer så väl ihåg att han endast tog fyra kronor per lektion för att få ordning på min rättstavning.

Därefter blev det ferieskola varje sommar tills jag lyckades ta realexamen efter sex år.

Det var så naturligt att efter midsommar få gå i ferieskola några timmar tre dagar i veckan i ett eller flera ämnen. Vi var ett ”järngäng” som träffades varje sommar. I bland kom det någon ny bekantskap, men det var sällan någon som försvann från gruppen.

De tre första åren i realskolan hade jag det hemska hotet över mig att bli tvingade att återvända till Östra Skolan och där slutföra den åttaåriga skolplikten.

 Min far ansåg att när skolan slutade skulle jag flytta med ut till sommarstugan varje midsommar och inte flytta hem igen innan skolstarten.  För mig var det allt annat än självklart att slitas upp från min trygga tillvaro hos farmor och farfar och plötsligt bo med min far och styvmor.

Jag gillade inte att vara ”inlåst” i vår sommarstuga. Det var ju en stor kontrast till den fria tillvaro som en stor handelsträdgård utgör.

Nedanför Östra Skolan låg en minigolfbana var ägare var Farbror Berg. Den brukade öppna i början av maj. Där spelade jag så ofta mina fickpengar tillät och nu skulle jag inte få spela där på hela sommaren. Det var en smärtsamt avbrott.

Sommarläsningen i ferieskolan blev därför ingen bestraffning för mig utan ett välkommet avbrott. Det var ju inte längre avstånd mellan sommarstugan och läroverket så det gick bra att cykla på 45 minuter.

Undervisningen skedde i de nybyggda baracker, som tillkommit när skolan ökades med några extra klasser det året jag började. Lärare var en mix mellan ordinarie från Läroverket och blivande lärare.

Det var en avgift för varje ämne men den måste ha varit symbolisk för det var alla skulle ha råd med undervisningen.

Ett par veckor innan skolstart var det tentamen. Jag klarade mig upp till 2:5 och 3:5 men sedan var det stopp och därför blev det 3:5 två gånger för mig.

Om vi fick tentera för en ordinarie lärare, som undervisat i Ferieskolan, klarade man sig alltid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Morgonbön en meningslös tradition. Frikortet blev räddningen

Bilden ovan, från aulan i Läroverket, är tagen av min vän Bengt Gill vars förnämliga bilder jag kommer att använda fortlöpande här på bloggen. Hans personliga text till bilden:

På bilden avrundar prästen Gustav Rask dagens morgonbön. Från samma position som bilden är tagen störde jag kyrkoherden i Forsa församling så till den milda grad att jag fick gå fram till pulpeten efter avslutad andakt. Utan större verbala åthävor landade en ursinnig handfasta på min vänstra kind. Sen var det inte mer med det.

Något som skiljde Östra Skolan och Läroverket var att varje skoldag inleddes med en så kallad morgonbön där eleverna samlades i aulan för att lyssna till någon form av predikan, betraktelse eller uppläsning.

Hela spektaklet tog med in och utgång ur aulan cirka 25 minuter. Jag tyckte det var helt onödig tid, som bättre kunde användas till 25 minuters extra sovmorgon.

Det var inte bara vi elever som tyckte morgonbönen var helt meningslös. De flesta som stod uppe i talarstolen så lidande ut.

När det kom till min kännedom att jag som bodde ”lite” utanför stadskärnan kunde bli befriad från morgonbönen ansökte jag omgående om detta ”befrielsekort”!

Handläggningen var inte den snabbaste. Handläggare var en vaktmästare Eriksson som hade lite större befogenheter än en vanlig vaktmästare. Han och min far ”Stor-Löken” satt båda i HIF:s styrelse och han tyckte om att djävlas lite med mig, varje termin som ”Morgonbönskortet” skulle förnyas.

”Är det säkert Hanson att du bor kvar i trädgården med farmor i Djuped? Din far bor ju i Centrumhuset”.

Jag tänker ofta på hur många gånger jag kommit för sent till morgonsamlingen och samtidigt glömt mitt ”kort”. Då gällde det att ha en bra förklaring för att inte bli uppskriven och få en anmärkning för sen ankomst.

En förklaring som jag ofta använde och som också blev godkänd.

”Bommarna gick ned exakt när jag kom fram till järnvägsövergången. Tåget måste varit försenat för jag fick vänta över 10 minuter på att bommarna skulle gå upp”.

PS: Sonja Kroon-Björgyll, en blivande klasskamrat spelade under flera år på orgeln i aulan till psalmerna. Hon är idag fortfarande uppskattad för sitt orgelspel i kyrkorna.

Kyrkoherden Tore Davidsson Forsa Församling, som gav Bengt Gill en örfil, hade tre döttrar. Jag var förälskad i Birgitta  som jag blev klasskamrat med i andra 3:5:an 1957.

När jag var med HT:s redaktion på Museet fick vi en pratstund om gamla tider.

Lennart och Birgitta på museet november 2013.

  

 

 

 

Liten grå sliten ryggsäck byts snabbt mot Bandyportfölj!

Önskar att jag ägt en KONKEN första dagen på Läroverket 

Jag var dåligt förberedd för att börja på Läroverket 

 Jag hade hela tiden varit inställd på att börja i årskurs fem på Östra Skolan och hade ingen aning om vad det skulle innebära, att börja på Läroverket.

Eftersom beskedet kommit så sent att jag skulle få börja på Läroverket, hade det inte gått ut någon information till de blivande eleverna.

Jag har inget minne av att jag fick tillfälle att tala med någon från klassen om det var några speciella regler som gällde för eleverna som skulle börja första år i Realskolan.

Det enda jag gjorde var att cykla mellan mitt hem och nya skolan för att se hur lång tid det skulle ta.

Min skolväska hade under alla åren i folkskolan varit en liten grå ryggsäck som farmor Elin köpte åt mig när jag började i Ettan.

När jag ser äldre personer stolt gå med en sliten ”KONKEN” på ryggen önskar jag att jag hade haft en sådan första skoldagen i den nya ståtliga byggnaden där jag skulle tillbringa 10 år.

När vi kom in i klassrummet gjorde jag den hemska upptäckten att det bara fanns en elev som hade en ryggsäck som skolväska.

Vid alla andra bänkar hängde på kroken en portfölj eller en elegant skolväska.

Jag kände allas blickar på mig!

Jag har aldrig känt mig så mobbad utan att någon yttrade ett enda ord.

Det var en lättnad att första dagen bara bestod av upprop och rundvandring i den jättestora skolan.

Jag rusade hem till farmor och farfar och förklarade att jag måste ha en portfölj nästa dag.

 

Kom andra dagen till skolan med en Bandbyportfölj!

Ryggsäcken byttes snabbt mot en Bandyportfölj.

Farmor Elin letade fram farfar Edwards portfölj som han skaffade samma dag som motboken infördes 1917.

Den var ganska sliten efter 35 år men ändå bra mycket bättre än min ryggsäck.

Efter mitt fiasko första dagen gjorde jag succé dag två med den ballaste portfölj mina klasskamrater någon sin sett

Farmor som tyckte portföljen var gräslig ringde till Wibergs Bokhandel och fick hem några olika portföljer på prov.

Jag valde ut en som jag tyckte såg präktig ut och som farmor godkände.

Den använde den aldrig och varje gång jag såg den i garderoben, kom det hemska minnet med ryggsäcken.

Rut Åblom blev min klassföreståndare! 

 

Vilket härligt gäng som 1953 började i klass 1:5 C med Ruth Åblom som klassföreståndare.

Rut Åblom var en av de tre berömda ”flickorna i Tornet”

Det var en snäll trind liten gumma som vaggade fram till Klassrummet.

Hennes smeknamn var därför ”ANKAN”.

 

 

 

 

 

 

En "extra klass" hjälper mig in på Läroverket!

 

DET BLEV 4 ÅR I ÖSTRA SKOLAN

I FÖRSTA OMGÅNGEN BLEV JAG INTE ANTAGEN

Efter årskurs 4 var det dags att söka till läroverket.

Jag var aldrig riktigt medveten om vad det innebar och jag tror aldrig jag talade med mina kompisar om de sökt eller inte sökt.

Jag minns att min far sände mitt betyg från vårterminen i fyran till läroverket. Skälet var att jag hade mycket högre betyg på vårterminen än på betyget från höstterminen som var det betyg som gällde för ansökan till Realskolan. Jag hade kommit igång för sent med mina studier.

HT PRESSENTERAR VILKA SOM BLIVIT ANTAGNA

Det blev en hemsk sommar 1953 Jag minns väl den dagen när min far kom ut till vår sommarstuga på Lingarö (Skålbo) och uttryckte sin ilska och besvikelse över att jag inte hade kommit in på Läroverket.

Om orsaken var skammen över att ha en son som inte klarade inträdesprovet till läroverket eller om han tyckte det var olyckligt för mig förstod jag aldrig.

Han gick direkt in till min styvmor Britta och dängde Hudiksvalls Tidning i köksbordet.

”I dagens tidning står vilka som blivit antagna till Läroverket. Lennarts namn finns inte med där så det blir till att börja i femman på Öster istället. Så går det när pojken för göra som han vill och att Elin inte håller ordning på pojken. Vi skulle aldrig ha låtit Lennart bo hos mina föräldrar. Här har vi resultatet.”.

För mig var det inget större bekymmer då jag såg i tidningen att bara hälften av min klass hade blivit antagna.

De flesta av mina kompisar var inte heller antagna och jag hade fått reda på att det gick att söka till Läroverket från både femman och sexan så det skulle säkert ordna sig.

PÅ LÄROVERKET BLEV DET 10 ÅR

Läroverket (bild från Hembyggsföreningens samling)

EN EXTRAKLASS GÖR ATT JAG FÖR BÖRJA I LÄROVERKET

 Samma dag som jag skulle börja i 5:an kom beskedet att skolöverstyrelsen beslutat om ytterligare en klass i realskolan läsåret 1953/54.

Jag var på väg uppför backen till Östra Skolan då en av ”springpojkarna” från Hansons Blommor kom rusande och försökte förklara för mig att jag inte skulle börja i 5:an på öster utan först nästa vecka skulle jag börja på Läroverket.

SKOLORNA STARTADE INTE SAMMA DAG

För att på den tiden riktig understryka skillnaden mellan Folkskolan och Läroverket hade skolorna inte skolstart samma dag.

Undrar om avsikten var att på detta sätt tydligt markera klasskillnaden. Inte undra på att det då och då blossade upp ”krig” mellan de olika skolformerna.

Det blev några lovdagar extra som kanske skulle ha används till att förbereda mig lite bättre inför den nya skolan.

Det enda jag gjorde var att jag provcyklade till Läroverket för att se hur lång tid det tog.

Mellan mitt hem och Östra var det tre minuter och till Läroverket tog det tio minuter.

Fördelen med att bo i en liten stad där alla avstånd kunde nås snabbt.

 

Urval av kommentarer på de tio första inläggen på bloggen.

Här är jag på väg till Ettan och Trean.

Mina förhoppningar när jag startade bloggen ”ibackspegelnmedhanson” var att den skulle generera kommentarer och egna minnen. Efter puffen i HT har antalet kommentarer ökat och nu hoppas jag att det kommer in några bilder också.

För er som inte orkar gå tillbaka i gamla kommentarer samlar jag här ett urval av de som kommit in.

Inlägg 10: Bygger egen rodel/bobbana och sårar känd trädsnidare.

Anders Lagerqvist skrev så här.  Sitter i Dublin och läser din blogg. Eftersom jag själv var med vid rodelbanebyggandet och nästa alltid träffade båtbyggare Albert så minns jag episoden.

Kerstin Ersson skrev så här. Nu blev jag påmind om barndomen igen. Hemma i Smälsk hade vi en brant backe där vi åkte skidor och byggde ”duttar” så vi kunde tävla vem som flög längst.

Inlägg 9: HIF blev min fotbollsklubb. Började som knatte i ”KULAN”.

Lars-Gösta Larsson första fotbollsminne.

Jag minns väl plantskolan och hur spännade det var att få spela matcherna i tröjor och allt.

Håkan Bengter berättar att han var granne med familjen Johansson. När jag berättar att ”Kulan”(Henry). hade en lillebror ”Lill-Kulan”(Rolf) som också var en duktig fotbollsspelare kommer Håkan med minnet när Rolf cyklade på Håkans bror Lennart så att han fick sy flera stygn i huvudet.Håkan mötte Rolf 35 år senare och ”Lill-Kulan” börjar genast tala om händelsen och hade svårt att förstå att det var brodern Lennart han cyklat på.

Inlägg 8: Kung Gustaf V dör och alla biografer stänger.

 Ulla Svanbergs biografminnen

Vem minns inte matinéerna! Veckan höjdpunkt! Jag var 9 år när jag så min första matiné. Barnen från Frostmofjälen såg jag flera gånger och grät lika ymnigt varje gång.

Bernt Nygren minns Gustaf V dödsdag så här.

Jag förbannade V-Gurra som behagade dö den dagen. Skulle se en matiné den söndagen.

Inlägg 7 Två veckor på epidemisjukhus för scharlakansfeber 1949.

Lars Wiberg minns sin sjukhusvistelse så här.

Jag blev också inlagd på sjukhus med blindtarmsinflammation och dom tog den. Det var inte det som gnolade i magen. Troligtvis stressrelaterat magont istället.

Tillbaka i klassen sen undrade alla vart jag hade varit???? Så var det med det……….

Inlägg 5 Hur vi roade oss på rasterna på Östra Skolan.

Det är det inlägg som fått flest kommentarer och lockat fram ett antal minnen.

Lars Wiberg minns kulspelet.

Hem från skolan och spela kula mot garageväggen på Lantmäraregatan. Ibland gick det en ruta i upphetsningen då det var en hundrapirra på gång.

Eva Johansson som blev bestulen på alla sina filmstjärnor. Hon visste vem det var men ingen vuxen brydde sig.

Kerstin Ersson minns Poesiboken och hur svårt det var att skriva i andras böcker.

Annkie Medin minns att hon också hade samma fröken i ettan och tvåan (Ida Bodell)  Tanken på Ida skrämmer henne fortfarande.

Håkan Bengter minns hur överläraren kom ut och skrek på två pojkar som bråkade. Respekten för en överlärare var tydligen stor på den tiden.

 

Årskurs 1 eller 2 för Ida Bodell

 

 

 

Bygger egen rodel/bobbana och sårar känd trädsnidare.

Vår rodel/bobbana startade vid huset till höger på bilden ner mot Kanothuset

Någon av de första vintrarna på 1950-talet var extra snörik. Nedanför den Hallgrenska villan, uppe vid Sundins skidfabrik på varvet, hade vi iordningställt en skridskobanan

Någon kom med förslaget att vi skulle ”anlägga” en nedfart där vi kunde åka en mans bob..

På trävarufirman Bröderna Wästberg gjorde jag inköpen till två bobbar.

Jag fick uppdraget att inhandla material till två hemmagjorda kälkar. Bröderna Wästbergs, var ett stort företag som sålde trävaror och låg i slutet av Hamngatan. Där inhandlade jag två stycken masonitskivor 60 x 200 och fyra gavlar 25 x 200 och bad firman såga till fyra gavlar så att det bildades skidbrätten i den i den ena änden av brädan.

Jag bad företaget sända fakturan till Hansons Blommor.

När jag kom tillbaka till mina kamrater, så var gruppen som byggde nedfarten klar med halva backen. Nu gällde det att snabbt snickra de båda kälkarna. Allt fanns på plats utom spik.

”Jag går ner till träsnidaren som tillverkar sina berömda öskar” var mitt förslag.

”Han är ju alltid så argsint” varnade Thomas Julin.

”Om jag frågar bara om han har några spikar som han kan avvara. Det kan han knappast bli arg för.”

Jag knallade iväg till gubbens sjöbod och knackade på. En butter stämma bad mig stiga in.

”Har farbror några spikar som han kan avvara? Vi håller på att bygga två kälkar.”

”Här finns det inga spikar att avvara” svarade han buttert.

”Farbror skämtar! Det är klart att en snickare har spik i sin verkstad”.

”Hör du inte vad jag säger pojk! Nu går du ut härifrån omgående innan jag ilsknar till!”

”Vad är du för en SKOPSNICKAR som inte har spik i verkstan.”

Att kalla gubben för SKOPSNICKARE var tydligen oerhört kränkande. Han vrålade att jag skulle försvinna omedelbart och aldrig mer visa mig i hans verkstad.

Det löste sig med spik på annat sätt och våra kälkar åkte i full fart nerför den branta backen.

Vi tävlade om vem som fick kälken att åka längst ut på isen vid skridskobanan.

Att åka i en backe med dagens pulkor eller snowracer kan aldrig skapa samma upplevelse som jag fick i en hemmagjord bob nerför den rodelbana vi själva skapat med ett par härliga velodromkurvor.

Trädsnidaren som var känd och berömd för sina öskar till ekor som han gjorde i ett stycke förlät mig aldrig

Han berättade för alla som besökte han verkstad om Odågan Hanson som förnärmat den skickliga hantverkaren genom att kalla honom SKOPSNICKARE.

HIF blev min fotbollsklubb. Började som Knatte i ”KULAN”

Mitt första fotbollslag blev ”KULAN”

 På anslagstavlan vid fotbollsplanen på Östra Skolan, kom en dag affischen om att HIF:s Knattefotboll skulle starta och att alla som ville vara med, skulle samlas på fotbollsplanen för information. Jag var en av många förväntansfulla pojkar som kom till fotbollsplanen en kvällen för upprop och indelning i lag.

Varje lag fick en spelare från HIF:s A-lag som ansvarig för laget. Jag hamnade i Henry ”Kulan” Johanssons lag. Henry var en välkänd kedjespelare sedan många i HIF och var till vardags guldsmed i Johanssons Guldsmedsbutik på Storgatan.

Jag kommer inte ihåg någon av mina lagkamrater i lag ”Kulan” men minns hur spännande det var att en av de båda tidningarna i Hudiksvall regelbundet redovisade Knattefotbollen, så att vi kunde följa alla lagen i Knattetabellen.

Den stora händelsen blev när det några år senare en kväll på fotbollsplanen kom fram en ledare i HIF och frågade om vi ville komma till klubbens juniorträning på Glysisvallen.

Om detta skall jag berätta mer om länge fram. Det var flera som startade samtidigt med mig i Knattefotbollen, som tog sig ända upp till A-laget.