Mitt pojkrum med Stringhylla, sekretär och en radiogrammofon

 

Vid min fina sekretär tillbringade jag alldeles för kort tid. Det blev en stund för viktiga prov.

 Stringhyllan

Stringhyllan började säljas i början av 1950 talet. Jag köper själv min hylla 1955 för att kunna exponera mina favoritskivor. Jag skyltade om med jämna mellanrum. Jag var extra stolt över skivhyllan som var gaska ovanlig och svår att få tag på.

Stringhyllan hängde med i nästa femtio år. På slutet satt den ovanför en arbetsbänk i förrådet

Radiogrammofonen

Bakom ryggen på mig står en radiogrammofon av märket DUX där man kunde fälla ut små högtalare på båda sidorna. Jag fick den i present när jag tog min realexamen.

När jag ser dagens häftiga anläggningar lår jag för mig själv och ångrar att jag körde min fina DUX till sopptippen.

Frank Sinatra

LP-skivor började komma mer och mer. Från början var det EP skivor som spelades på hastigheten 45/varv. LP-skivornas hastighet var 33/varv. Jag hade även några ”stenkakor” som spelades på 78/varv. När man spelade dessa skivor måste man ”byta stift” genom ett enkelt handgrepp på skivspelaren .

Min favoritartist var Frank Sinatra. När jag flyttade hemifrån 1965 hade jag skaffat mig en stor samling med ”Frankie”.

 Schema och skolkatalog

Schemat som sitter framför mig är från läsåret 1959/60. Schemat som trycktes på Gills boktryckeri brukade bli klart i mitten av höstterminen. Eftersom det var så många klasser på läroverket var schemat uppskattningsvis 120 x60 centimeter.

I slutet av höstterminen kom nästa trycksak när skolkatalogen var klar. Idag har jag ingen skolkatalog kvar men är övertygad om att flera av er som läser bloggen har kvar någon en eller några kataloger.

Sekritären

Sekretären som jag sitter vid fick jag troligen när jag började i Läroverket. Det är en fin möbel som fortfarande används. Så sent som för 3 dagar sedan hjälpte jag min som att flytta och då tog vi ur de tre små lådorna och de tre stora lådorna för att kunna bära den lättare.

Min son Nådde har använt den några år och kortet med far vid sekretären sitter framför honom.

Lampan med sin röda vackra glaskupa som står ovanpå sekretären står idag på en chiffonje i vår hall.

1956 ett dåligt år! Tvingas byta klass! Underkänd i engelska och tyska! Språkresa till Tyskland en katastrof!

 

 Skolledningen beslutar att Lennart måste byta klass

 1956 var inget bra år för mig. Jag ”tvingas” byta klass från 3:5 C till 3:5 A. Skälet var att jag hela tiden störde undervisningen med mina kommentarer som alltför ofta ledde till skratt bland mina klasskamrater.

 Jag har ibland undrat om jag var speciellt rolig eller om eleverna beslutat ”skratta bort” mig från klassen.

Vem som tog beslutet och vad skolledningen hoppades vinna med klassbytet har jag aldrig förstått. När jag kom till min ordinarie klass efter jullovet fick jag beskedet att inte var kvar i klassen längre.

Klass 3:5 A var nu min nya klass.  Jag minns att det kändes konstigt att själv gå till det nya klassrummet.

–Förlåt att jag stör, men jag skall tydligen vara i den här klassen under vårterminen!   Öppningsfrasen ledde till att klassen började skratta! Det här blir inte bra tänkte jag.

 

Jag tror att ”SpurtMaja” blev min nya lärare i 3:5 A.

  Jag vet inte om det blev så mycket bättre i den nya klassen men då jag inte blev uppflyttad till 4:5 som löste det påsätt och vis tillfälligt problemet.

 Skickas till Tyskland för att förkovra mig i tyska språket!

Jag hade under 1:5 och 2:5 kämpat med engelska och tenterat i ämnet två gånger efter att ha gått i ferieskola två sommarlov.  Nu kom jag hem med BC i både engelska och tyska. Jag var så dålig och ointresserad av det nya språket, att jag är osäker på vem som var mina båda lärare i 3:5 C och 3:5 A.

Min far löste problemet med mina båda underbetyg på sitt speciella sätt. Han lyckades få med mig på en språkresa. Vad han inte kollade, var att resan var för ungdomar som redan var mycket duktig i tyska språket och ville förkovra sig ytterligare.

 Det var en gräslig månad för mig. Familjen som tog emot mig, var besviken på för att de fått en gosse, som inte kunde många tyska ord och bara hjälpligt engelska. Det blev inte bättre av att endast en av familjens båda söner talade engelska och flyttat hemifrån. Den första veckan fick han var tolk vid middagsbordet.

Sista veckan gjorde jag mig hjälpligt förstådd med min ”hemmagjorda” tyska.

Resan hade det goda med sig, att jag numera har stor respekt för personer som kommer till vårt land utan att kunna ett enda ord svenska och kanske bara några få engelska ord.

Jag tenterar för Margit Elfström.

 När jag skrev provet i tyska för ”Spurtan” kunde jag hjälpligt översätta ett kort stycket från tyska till svenska. Stycket som skulle översättas från svenska till tyska misslyckades jag helt med. Jag minns väl orden när jag lämnade in mitt prov.

 –Driver du med mig eller är det allt du lärt dig genom att vara på en språkresa i Tyskland en hel månad?

 

 

 

När jag er på Bengt Gills bild, känns det som om Margit Elfström pekar på dörren och ber mig ta nya tag i ännu en ny 3:5

 

Mina möten med två legendariska lärare. Malmgren och Brunnander.

 

Bilderna på Malmgren och Brunnander tillhör Yngve Aronssons samling. 

Hugo Malmgren ”hjälpte” mig upp till 4:5

Mitt andra försök i 3:5 var på väg att bli mitt sista år på Läroverket.

På den tiden delades det ut varningar till de elever som var på väg att underkännas i något eller några ämnen. För min del blev det ett stort antal genom åren på Läroverket. Ibland gick det att hämta igen och bli godkänd, men lika ofta var det för sent.

 Min far var inte speciellt intresserad av min skolgång. Jag informerade honom fyra gånger om året.  Vid terminsslutet när betygen skulle visas upp. Det blev en ordentlig avhyvling både på hösten och våren. När varningarna kom i november och april blev det ytterligare två utskällningar.

 Far hade tagit kontakt med en pensionerad adjunkt som skulle ge mig privatlektioner.

Tid var redan bokad och det var första gången jag kände riktig skräck inför ett första möte med en lärare.

 Hugo Malmgrens bostad liknade mer ett museum än ett hem. Året är 1957 och jag kommer till ett rum från början av 1900 talet.

Jag fick möta en mycket god pedagog som började lära mig grunderna i svensk satslära. När jag väl fått denna kunskap blev tyska plötsligt mycket lättare att tala och skriva.

Det var helt Hugo Malmgrens förtjänst att jag lyckades ta mig upp till 4:5.

 

 

Matteläraren som gjorde ”personliga” prov!

 En lektor som normalt undervisade på gymnasiet blev min mattelärare

Jag hade bara Brunnander vårterminen 1956. Han var Läroverkets auktoritet och säkert en ledargestalt bland kollegierna. Normalt undervisade han på gymnasiet men tilldelades då och då en klass i realskolan.

Brunnander visade tydligt att han inte gillade att läroverken numera var för båda könen. Han drog sig inte för att håna flickor som inte ”hängde med” i undervisningen.

  Mattematikproven var skrivna för hand och det luktade starkt av spritdupliceringen när proven delades ut i aulan. 

Inte nog med att proven skrivna för hand, han skapade ett antal olika prov med olika siffror så att vi inte skulle kunna kika över axeln på någon framför och på så sätt få reda på det rätta svaret.

 Vid det första provet upptäckte jag inte detta, utan lyckades få samma svar som vännen framför trots att jag hade helt andra siffror. Jag kommer fortfarande ihåg hur han smålog när han lämnade tillbaka mitt prov med orden ”Rätt men ändå fel Hanson”.

Jag var glad att det stannade vid ett hånleende, då Brunnander var känd för sitt häftiga humör.

 

 

 

Vi fick betala för virket i slöjden! Lunchen löstes på en rad olika sätt! (Urval från veckans kommentarer).

Läroverket mitt andra hem i 10 år som tog betalt för virket i träslöjen och saknade matbespisning.

Veckans kommentarer till veckans tre inlägg på bloggen är som vanligt en härlig läsningen.

 Xydramat på Läroverket ( inlägg 20/5 )

 Håkan Bengter kom med den viktiga kommentaren om att vi fick betala för virket.

  Efter första terminen eller läsåret samlade läraren gruppen (var väl inte hela klassen) och gick igenom vad vi hade gjort. Han skulle ta betalt för virket och det var ju en överraskning för oss. Det blev någon krona på var och en.
Men en av pojkarna kallsvettades till det blev hans tur. Han hade byggt en hundkoja och där hade det gått åt mycket virke. Läraren var dock hygglig och jag tror han lät honom pruta ordentligt. Ove hette pojken och han hade nog gjort ett bra arbete under terminen.

 Matbespisning saknades på Läroverket ( inlägg 22/5 )

Ulla Svanberg minns olika lösningar för lunchmaten.

Lunch serverades bl.a. i en av IOGT:s salar. Jag gick handelsutbildning där och ibland stoppade ”vakten” vid bespisningen mig och min kompis med orden: ”flickor, flickor, nu går ni in och äter, ni är på tok för magra”. Så föste han in oss och vi fick ett ”gratismål”. Om det kostade, vad isf, eller hur maten smakade har jag inget minne av. Inte vilka som åt där heller.
Åren före på Flickskolan, fanns iaf under några år, en lunchrestaurang, just i Apotekshuset, på Storgatan, snett emot Knapps. Om man någon enstaka gång hade mycket pengar, kunde man äta bl.a. korv med mos där, men det ansågs vara för dyrt för oss skolelever, dom flesta fick allt åka hem och äta.

Monica Flöjt känner tacksamhet mot Café Hudik och ägaren Karin

Jag och några till, som kom från landet, (3 km utanför stadskärnan?) hade smörgåsar med oss och gick till Karin på Café Hudik och köpte mjölk där. Det var vår lunch och Karin var ju en pärla som lät oss göra så. Karin var en underbar kvinna. Besökte alltid det caféet även sen när jag börjat jobba och hade pengar att handla fika för, Karins goda smörgåsar och ett glas mjölk samt en kopp kaffe.

Lars Wiberg intog sin frukost på ”Mosters”.

För det mesta så knatade jag till Runes närköp och köpte en kringla för 50 öre plus en cigg. Rune var den student med alla betyg i stort A men som inte var ”riktigt hemma”. Han övertog en liten butik vid läroverket (Håstagatan?) av sin mor (sägas det) som han drev vidare utan att tänka på inflationen. Därför var kringlorna billiga lååång tid framöver.

 

Malin Johnsdotter som var från Iggesund provade olika lunchalternativ.

Fru Eriksson serverade gröt frukost intill träslöjden. Eftersom jag kom in från Iggesund hade det ordnats så att jag skulle äta skollunch hos familjen Törner på Strandgatan, ( Det var i det hus som Nisse Arndt senare köpte och som jag tror att hans änka fortfarande bor i.) Jag hade mycket hellre ätit hos den dam som hade skol lunch för massor av elever någonstans i ett hus ovanför Södra vägen. Där var det fullt med spännande pojkar. Någon måste ha minnen från det. Det var en ganska hög trappa in från gården. Några år senare var det att rusa hela vägen ner till Godtemplarhuset där det serverades skol lunch men ack på vägen dit låg Dackås och ofta landade jag där

 

Erikssons Konditori skaffar Jukebox! Fungerar lika bra med både 1-öringar och 25-öringar.

 

I Hudiksvalls Centrum fanns två förnämliga konditorier. Dackås låg då i Centrumhuset och Erikssons på Rådhusgatan vid Wibergs Bokhandel.

Båda var populära ställen där vi träffades över en fika när ekonomin var god.

Dackås servering entrappa upp (Foto Carl Berlin)

Dackås

Många gånger ville man bara kolla in vilka som satt i själva serveringen, som låg en trappa upp. Då gällde det att snabbt smita förbi kyldisken, där alla bakverken såldes.

Väl uppe i gällde det att slå sig ner vid det stora runda bordet, där det fick plats sex till åtta personer. Där gällde det sedan att låssas som om man suttit där en stund.

Det var alltid nervöst när någon av flickorna, som serverade, kom upp för trappan för att duka av. Skulle man bli upptäckt som ”icke” fikande?

Vykort med Erikssons Konditori

 

 Erikssons konditori var i ett plan och där var borden placerade i ett stötte och några mindre rum. Erikssons var inte lika populärt som Dackås. Trots detta finns det ett minne därifrån, som för evigt sitter kvar, hos mig och de som var med dessa veckor.

För att locka över oss ungdomar från Dackås hyrde Eriksson  en hypermodern Jukebox.

Det var en klassisk jukebox, med myntinkast där man betalade för att få lyssna på en vald låt. Intäkten gick till boxens uthyrningsfirma och restaurangen där boxen var uppställd fick en viss provision.

Varje låt kostade 25 öre och vi betalade med 1-öringar.

 

Det gällde att få tag på så många 1-öringar som möjligt.

 Någon hade upptäckt att det gick lika bra att betala med en 1-öring som med en 25-öring som var priset för en vald låt. Detta skedde troligen genom att någon använde ”fel” mynt.

Jukeboxen ”minne” kunde tydligen ta emot ett stort antal valda skivor, för jag minns att jag satt över en timme och väntade på att min låt skulle komma.

På kvällarna måste personalen dra ur jukeboxens elsladd för att den skulle tystna. När de satte i sladden igen dagen därpå, fortsatte jukeboxen att spela.

 Vi var bara en liten grupp som kände till hemligheten med jukeboxen.  Då vi kunde välja 25 låtar för samma summa, som den oinvigde fick betala för en låt, förstår ni att det inte blev så stora intäkter för uthyraren.

Efter någon vecka upptäckte ägaren till jukeboxen, att den övervägande intäkten bestod av 1-öringar. Han blev helt hysterisk och hotade att polisanmäla de besökare som hade betalat med 1-öringar. Undrar hur han tänkt sig få reda på våra namn?

Det blev aldrig någon polisanmälan. Effekten blev istället, att vi som under en kortare period gått på Eriksson för att spela skivor, återvände till Dackås.

 

 

Nytt vittne träder fram i "yxdramat" på Läroverket

Thomas Julin, min barndomsvän ringde mig angående ”Yxdramat i träslöjden”, som jag berättade om i ett tidigare inlägg  

Nedanstående är ett försök till en sammanfattning av vårt samtal.

THOMAS

 –Jag har läst det du skriver om Håkan på bloggen.

Jag var ju också med när det där med yxan hände.

Min minnesbild är lite annorlunda än din.

LENNART

 –Vad glad jag blir att du ringer.

Det skall bli spännande att höra ditt vittnesmål.

THOMAS

 –Kommer du ihåg att Håkan var en riktig olycksgosse på den tiden?

Jag är lite osäker på tågordningen.

Först tror jag att Håkan föll ner för Erik-Lars Berget.

Han låg då på lasarettet tillsammans med sin far som råkat ut för en olycka i sitt jobb som skorstensfejarmästare.

Vi försökte vara försiktiga med Håkan när han kom tillbaka till skolan igen. Det hjälpte inte!

LENNART

–När du berättar om Erik-Lars Berget så kommer jag ihåg att Håkan hade tur i oturen för han hamnade på en klippa i bit ner som lindrade fallet

THOMAS

 –Kommer du ihåg att Håkan fastnade med skjortan i svarven?” Jag stod bredvid honom och det hade kunnat gå riktigt illa. Han rispade upp sin arm men inget blev brutet.

LENNART

 –Jag kommer ihåg att vi inte fick använda svaren själva, men det gjorde vi ändå, för Arvid satt ju mestadels på sitt rum.

THOMAS

 –Så kommer vi till min minnesbild av när Håkan hugger sig i benet.

Håkan lägger upp ett ben på huggkubben. När ha skall ”glänsa” och hugga på sidan av benet missar han och yxan träffar en del av högerbenet.

LENNART

 —Jag har alltid trott att det var en tävling att hugga fast yxan i huggkubben.

THOMAS

 –Det är möjligt att det skedde samtidigt men att Håkan ville vara värst med ett ben på huggkubben.

LENNART

Visst var det du och jag som gick hem till Håkan när han kom hem från sjukhuset?

THOMAS

 –Det stämmer och vi hade samlat in pengar i klassen. Du köpte ett flertal  tablettaskar som vi trodde Håkan skulle gilla.

LENNART

–Stämmer det att Håkan använde dammsugaren till pricka på personer som gick förbi hans fönster?

THOMAS

 –Där är din minnesbild korrekt. Jag minns det för på den tiden var jag en riktig gottegris och skulle i stället suga på de söta och goda tabletterna.

LENNART

 –Tack Thomas för att du tar dig tid att ringa.

Det här var ett berikande samtal som jag sent kommer att glömma.

Nu vet jag allt om yxdramat!

Samma händelse fast delvis helt olika minnesbilder!

 

 

 

 

 

 

Matbespisning saknades på Läroverket. Rökförbud med återkommande razzior!

 

Stränga förbudsregler vad gällde rökning i och kring skolan gjorde att rökarna sökte sig till gränderna i skolans närhet.

Jag gick 10 år på Läroverket mellan åren 1954-1964 och under den tiden fanns det ingen matbespisning värt namnet.  Vi fick själva ordna lunchen på bästa möjliga sätt.

(Jag koppas få kommentarer från er, som följer bloggen, hur ni löste matfrågan.)

Lunch i Centrumhuset

För min del var det väl långt att cykla hem till Djuped så därför var det bra att ha far och hans nya familj i Centrumhuset.

Eftersom styvmor ansvarade för Hansons Blommor i samma hus, fanns det ett hembiträde som såg till att jag kunde äta min lunch där.

Hur lång var lunchrast? Det borde ha varit minst en timme. Jag vet att några av mina kamrater åt i en matsal som låg i samma hus som apoteket eller på andra ställen som ordnade med luncher.

Flickan i fönstret!

Centrumhuset Flickan

Under en period var det extra trevligt att cykla ner till lunchen. Ovanför blomsteraffären fanns stadsarkitektens ritkontor. Där jobbade Ann-Charlott och vi började ”vinka” åt varandra när jag kom cyklande. Det var alltid lika spännande att se om hon fanns på plats.

Efter att ha vinkat i några veckor gick jag upp till henne och bjöd ut henne på bio. Några månader senare flyttade hon till Stockholm men för mig kommer hon alltid att var ”Flickan i fönstret”. Jag brukar fortfarande titta upp mot hennes fönstret, när jag är hemma i Hudiksvall.

”Mosters” blev ofta ett alternativ!

MOSTERS på Håstagatan ( Foto Carl Berlin )
MOSTERS på Håstagatan ( Foto Carl Berlin )

Det som sitter kvar mest vad gäller våra raster är att det ofta blev en tur ner till ”Mosters” som var kombinerad livs och snask butik. Det mest matnyttiga där var nybakade bullar.

På vägen ner mot ”Mosters” stod gänget som trotsade skolans rökförbud och gömde sig.

Rökning inom skolans lokaler bestraffades strängt!

Elever som ”behövde” en cigg varje rast, tjuvrökte på gossarnas toalett som låg längst till höger av Läroverketsbyggnad.

Med jämna mellanrum var det razzia på toaletten, så därför sökte sig många ”rökare” till gränderna utanför skolan.

Jag kommer ihåg en gång när det blev razzia och min vän Einar var på toaletten för att ta sig en cigg. När han kom ut såg han så moloken ut.

”Åkte du fast? var min första fråga

”Nej jag hörde när läraren kom och ryckte i toalettdörrarna”

 ”Men du ser ju alldeles likblek! Något måste ha hä”Det som hände, var att jag släckte min cigarett i handflatan och den ville aldrig slockna. Jag känner mig inte bra så

Läroverket stor bil

Yxdrama i träslöjden på Läroverket. "Janken" Vestin gör sin egen bastrumma!

Träslöjden hade sina lokaler i bottenplanet längst ut till vänster på byggnaden.

 Jag träffade min vän ”Capillo” och berättade om mina planer med en blogg.

Vi gick igen olika lärare i haft på Läroverket.

 Kommer du ihåg vad vår slöjdlärare hette i förnamn?” frågade jag.

 ”Nej, men han var den i särklass lataste lärare jag någonsin mött i skolans värld” blev svaret.

 ”Efternamnet var Grönlund och hans son gick i min klass. Jag tror sonen heter Lars och att pappans namn  började på A.”

 ”Lennart jag tror han hette Arvid och han satt hela tiden på sitt arbetsrum. Vi brukade smyga på honom när vi letade lämpligt virke till våra träskålar.”

”Du och jag kom i samma klass när du gick om 3:5:an. Du brukade berätta om Håkan med yxan och ”Janken” och hans bastrumma. Det är ju något du måste skriva om på din blogg!”

  JAN-ERIK ”JANKEN” VESTIN

Gösta Svenssons orkester med Jan-Erik ”Janken” Vestin längst ut till Vänster. Bilden från Sockenbilder

Bilden ovan har på Sockenbilder följande text:

Gösta Svenssons orkester Hudiksvall, Ruben Nyström piano, Sune Baggström altsax, Olle ”Lassas-Olle” Olsson kontrabas, Jan Erik ”Janken” Vestin trummor, Inger Andersson sång, Gösta Svensson tenorsax.

Jan-Erik bodde på Varvet och han fanns med i vårt gäng kring bröderna Julin. Redan tidigt klargjorde han för oss att han vill bli musiker och helst av allt trummis.

En trummis behöver en rad olika trummor och därför hoppades han få hjälp av Arvid i träslöjden med att tillverka en bastrumma.

Jag kommer ihåg hur de vecka efter vecka sakta men säkert böjde och formade en stor plywoodskiva så att den mer och mer tog formen som en trumma.

I slutet av läsåret kom ”Janken” med ett stor trumskinn som de lyckades spänna på trumman.

”Janken” blev sedermera en mycket skicklig och välkänd trummis, som spelade i olika band i Hudiksvall och runt om i Sverige och Finland.

HÅKAN OCH YXAN

Jag tror inte jag lyckades tillverka en enda sak i träslöjden på Läroverket.

Jag höll hela tiden på med en träskål, som till slut blev förstörd genom ett hål i botten.

För att få timmarna att gå, så brukade jag hitta på olika tävlingar.

En av dessa tävlingar var att hugga fast yxan så hårt i huggkubben att den inte gick att få loss.

Vid ett tillfälle hände det som inte fick hända. Min vän Håkan missade huggkubben och högg sig i stället i sitt knä.

Jag kan fortfarande höra hans vrål. Sekunderna som gick innan jag förstod vad som hänt och innan Arvid förstod att han måste ringa efter en ambulans.

KLASSEN UPPVAKTAR MED BLOMMOR OCH SNASK

Håkans knä blev inte så allvarligt skadad för yxan träffade yttersidan av hans knä.

Vi var några i kassen som besökte honom när han kom hem från sjukhuset. Vi hade med oss lite gods och blommor tog jag från Hansons Handelsträdgård.

Jag kommer ihåg att Håkan vände på slangen på dammsugaren och sköt på personer som passerade förbi hans vänster.

 ”Nu är han frisk igen!” tänkte jag

Marknadsminnen 2. ( Kålsoppa, Blåst på fribiljetter, Lagade luftgevär betalas med hund, Barnförbjuden Show med Leena Skoog )

Bild från Marknaden på Kotorget då denna typ av Show fortfarande var tillåten.
Thoni Mickelsson har givit mig tillsånd att använda bilden.

 En härlig färgbild från Marknaden på Kotorget, som jag fick från Carl Berlin, satte igång minnets karusell bland er som följer bloggen

 Jag har valt ut några av era härliga minnen

Kålsoppan

Flera skriver om tälten där det serverades kålsoppa. Så här skrev Ulla Svanberg

Kålsoppa till marknan, tradition, lagat det, ätit det, så länge jag minns, även när jag inte bodde i Hudik. Jag gör storkok, värmer eftersom tillsammans med skivor av frukostkorv, till det hårt bröd o. stark ost, typ Västerbotten.

Eva Linnea Widenius tog paus i tältet där det serverades kålsoppa.

Min mor o moster huserade ett av dom små tälten på marknaden på Kotorget på 50 talet, skönt var det att gå dit en stund mellan arusellåkningen.

För Lars Wiberg blev det bara ett enda besök i tältet med kålsoppa.

 Det serverades kålsoppa i ett tält med bänkar och jag och min farsa knegade in där för en tallrik. En och annan plunta kom fram
Det var det värsta jag varit med om. Sen dess äter jag inte kålsoppa eller kålpudding. Bara tanken får mig att må illa!

Utlånad cykel gav inga fribiljetter

Lars Wiberg lånade ut sin cykel och blev lovad  fribiljetter

 Som grabb lånade jag ut min lilla cykel till en kille som jobbade på cirkusen för han skulle ner till bolaget. Som tack sa han att jag skulle få åka gratis! Tror ni det? Näääeee. Han kom inte ihåg vad han lovade men jag fick min cykel i alla fall.

Ännu ett häligt marknadsminne från Lars Wiberg som gav familjen en hund.

Arvode för lagade luftgevär blev en hund

Farsan var en duktig mekaniker som lagade luftgevären till ett gäng zigenare som var med marknaden. Dom var skyldiga pappa pengar för reparationer på luftgevären han lagade och som betalning fick vi en Collievalp istället som vi hade som små. Pappa var väl inte helt nöjd men vi var lyckliga.

Barnförbjuden Show

Benny Wahlberg lyckades smita in på barnförbjuden show.

 Jag var inte ens tonåring på 60-talet, så mina minnen handlar mest om stinkbomber och nyspulver etc, men en sak som jag minns är att jag såg törva på Leena Skoog. Hur jag kom in på föreställningen vet jag inte, men på nåt sätt lyckades jag ta mig in.

Popbandet Trappers minns jag också, kan ha varit -67 ?? Härliga tider och minnen.

Leif Wilehag hjälper Benny Wahlberg med minnen kring Lena Skoog och Trappers

Leena Skoog var nog 1973 eller så, Benny. Jag såg ingen kroppsdel på henne men jag vet att hon var där och uppträdde. Hon var exboxaren Bosse Högbergs flickvän då, har jag bestämt för mej.

Trappers minns jag att du o jag stod och såg, 66 eller 67, de uppträdde på scenen utanför varitén i pausen mellan showerna. De var från Umeå.

 

 

 

 

 

Ett år efterlyser jag mig själv på Höstmarknaden!

Mitt förra inlägg här på bloggen handlade om mina pianolektioner hos Hudiksvalls Revykung ”Tjalle” Han Revyer spelades ett antal år på Höstmarknaden. Det blev då naturligtvis helt logiskt att försöka minnas den årliga attraktion i början av september.

Två egna och för mig unika bilder hjälper mig denna gång att minnas.

 

Med syster Mona på Höstmarknaden 1952.

 Första bilden är tagen när jag och Mona är på Marknaden och åker karusell. Kortet är troligen taget av en fotograf som följde med Björkmans Tivoli runt om i Sverige.

Mona bor med min far och min styvmor på Storgatan 45, som ännu inte börjat ta form som ”Hansonska Gropen”. Mona har jättenära till Kotorget och Marknaden. Det är bara backen ner vid Wallner Lager.

Jag själv bor med farmor Elin och farfar Edward ute i Hansons Handelsträdgård.

Elin och Edward känner sig för gamla för Marknaden och därför blir det naturligt att Mona och jag går tillsammans. Far, som är ordförande i HIF är redan på plats nere vid Kotorget.

 

Marknadsplatsen tar form.

 Andra bilden visar Björkmans Tivoli och övriga tält och stånd som redan är på plats.

Det speciella med bilden är, att den ensamma mannen till höger i bild är min far Axel-Edward Hanson. Jag tror han är på väg mot husvagnen, där chefen för tivolit ”Fru Björkman” sitter. Han skall troligtvis stämma av med henne, så att allt stämmer inför öppningen på fredag kväll.

Höstmarknaden var en viktig inkomstkälla för de båda idrottsföreningarna HIF och Strand. Klubbarna hade ett eget stort lotteri vid entrén vid järnvägsbommarna där också ”Tjalles” revytält också var placerat.

De år som min far var ordförande i HIF blev han tilldelad ett stort antal fribiljetter till alla olika attraktioner. Det kändes häftigt att få en remsa med biljetter av far, så att jag kunde bjuda mina kompisar.

Det som jag minns bäst från Marknaden är William Arnes Motorcirkus! Varje gång det var dags för en ny förställning så kom artisterna ut framför scenen med sina motorcyklar. De gasade och stegrade sina båda motorcyklar och en speaker beskrev deras ”lek med döden!”

Jag kommer ihåg åren William & Arne körde på väggarna i en rotunda och några år senare i en glob.

Några år fanns det på marknaden möjlighet att efterlysa personer som man tappat bort under kvällen. För tio kronor upprepades ”efterlysningen” tre gånger .

Jag lämnade in en efterlysning av mig själv. Den löd så här. Thomas har tappat bort sin vän Lennart  Thomas väntar utanför ”Tjalles” Revytält!

  Resten av kvällen frågade alla, om jag hört efterlysningen och om Thomas fått tag på mig.