Konfirmationsminnen del 2 ( Konfirmationskort, klädsel, högmässa extra dop och nattvard)

 

 

 

Bloggen får fler besökare genom Faacebook

 Jag påpekar regelbundet här på bloggen hur viktig det är för ”författaren” att få kommentarer.

För att nå så många som möjligt tar jag Facebook till hjälp. Där kommer det på Hudikgruppens  ”Du vet att du vuxit upp i Hudiksvall om du”……flera kommentarer som jag kopierar över till bloggen och svarar.

Konfirmationskort

När jag konfirmerade mig så beställde man ”konfirmationskort” på Missionsbokhandeln och delade ut till dem som ville ha. Själv hade jag en tjock bunt som med tiden har försvunnit, antagligen i en flytt någon gång. När började man med den sedvänjan och gör man det fortfarande tro?

Det var Kerstin Ersson som påminde mig om konfirmationskorten.

Jag beställde 100 kort på Gill Boktryckeri. Det blev ju ett viktigt ”visitkort” att dela ut.

Jag delade ut mina kort till alla som ville ha, så 100 kort räckte inte länge. Jag beställde 100 nya, men när det kom från tryckeriet, gick det trögt. Jag hade glömt vilka som redan fått.

”Löken jag har redan fått ett kort av dig. Det räcker med ett kort! Så viktig är du inte, att jag behöver två kort från dig”.

 Klädsel och skor

Ett hett ämne förr (innan kåpornas tid) var ju klädsel och skor. ”Alla” flickor skulle ha höga klackar och efter mycket tjat hemma fick jag köpa mina skor men det visade sig att det bara var jag som fått riktigt höga klackar. Jag som på den tiden ändå var längst och skulle gå ensam först i tåget, dom andra skulle gå två och två! Det hela slutade med att jag sålde mina skor till brorsans tjej och fick köpa ett par med ”taxklack” i stället. Kunde inte gå riktigt på skona heller så det bar sig inte bättre än att på väg hem från kyrkan på lördag klev jag snett och ena klacken gick av. Räddningen blev kontaktlim och klacken höll!

Eva Johnssons minne från konfirmationen gäller fotbeklädnaden för flickor.

När jag tittar på mitt konfirmationskort och de sex flickorna upptäcker jag ingen med hög klack. Däremot så har gossen längst ut till vänster svart slips, med alla andra gossar har en vit fluga.

Kyrkoherde Bratt i mitten.

Närvaro vid högmässorna

Vår konfirmations präst Weit Svensson i Rogsta Församling, hotade att stänga av mig, då jag inte kom på högmässa på en hel månad.
Pappa hörde ryktet o skällde ut honom att han inte tagit reda på varför?! Jag låg på barn avd. H-valls Sjukhus efter att jag fått hjärnhinneinflammation.
Fick konfirmera mig!

 Anita Blomdals konfirmationsminne, visar att högmässorna var viktiga.

 Extra dop och nattvard

 När vi närmade oss själva konfirmation upptäcktes att några i gruppen inte var döpta. Det skulle bli extra dop kommande högmässa.

Jag var döpt, så jag slapp gå fram till prästen och bli döpt vid 13 års ålder.

Den här högmässan blev extra pinsam, för prästen frågade om det i församlingen fanns några som samtidigt ville ta nattvarden.

Då rusade det fram några äldre fnittriga flickor för att ta nattvarden. Ute på kyrkbacken hördes från en av flickorna:

”När det bjuds på vin på söndag förmiddag vore det dumt att tacka nej!”

 

 

Publicerat av

15 reaktioner till “Konfirmationsminnen del 2 ( Konfirmationskort, klädsel, högmässa extra dop och nattvard)”

  1. Underbara minnen. Dresscode? Jag minns när vi konfirmerdes 1957 gruppen var något större än året före. 43.orna tycks vara mer kyrksamma, kan det bero på att vi hade prästerna Söderström och Davidsson som lärare. En av oss hade fått vinröda ”myggjagare” som fotbeklädnad och av ren tillfällighet valde han platsen närmast gången och råkade ha ena foten utanför bänken, så att alla såg hans nobla skor. Förmodligen inköpta på Knapps.
    Tack änen gång Lennart för att du påminner oss om gamla tider.

  2. Anders, härligt att bloggen blivit det jag hoppades på, när jag startade. Ni får ett minne av mig och jag får några tillbaka..
    Vi hör mer hoppas jag!
    Lennart

  3. Jag har bara gott att säga om min konfirmationspräst, Karl-Elis Bratt, det vet du redan Lennart och jag fick ju tjata för att få gå och läsa. Och tack vare bloggen och kommentarerna minns jag hur viktigt det var med klänningen och de första högklackade skorna. Jag måste öva hemma för att över huvud taget kunna gå i dom. Var det tradition eller var vi modeslavar redan då? Efter konfirmationen var det ”uppvaktning” hemma. Släkt, grannar och kamrater kom med presenter och läskamraterna skulle uppvaktas i sin tur. Vanligaste presenter från familj och släkt var kors, psalmbok och kontanter, medan kamrater kom med små minnessaker. Bibel fick vi ju efter förhöret.
    Mitt kors blev senare stulet vid ett inbrott och det är jag ledsen för än idag. Nu har jag ett annat, men det är ju inte samma sak. Min klänning har jag kvar.
    Mitt äldsta barnbarn, idag 21 år, konfirmerade sig, men inte hennes bror. Nu återstår att se hur dom andra 7 ställer sig till konfirmation. Det blir aktuellt om ett år. Jag uppmuntrar dom, men dom bestämmer själva i samråd med föräldrarna. Alla är döpta, så inget hindrar utom den egna inställningen. Undrar rent allmänt hur mycket som är tradition eller medvetet val?
    Tack igen för intressanta bloggar som aktiverar ”minnesbanken”
    Ulla

    1. Ulla
      Dina svar är idag en blogg i bloggen.
      Jag ser hur många som går in och läser mina inlägg, men jag vet fortfarande inte hur många som ger sig tid att läsa alla trevliga kommentarer som kommer.
      Det kanske inte är så viktigt för er som skriver, men för mig är det kommentarerna, som ger energi att fortsätta.
      Karm
      Lennart

  4. Så här skrev Lars Wiberg på Hudiksidans FB!

    Fin bild. Vi hade Bratt som konfirmationspräst. Vid den sakrala högtiden då vi skulle konfirmeras hade Bratt sådana ryckningar i ögonen att vi alla hade svårt att hålla fnisset och skrattet tillbaka.
    Det blev bra tills slut. Amen.

  5. Lars
    Iband är det något udda som stannar kvar i minnet.
    En annan kommentar var att personen hade röda skor och råkade ha ena skon ute i gången fram till altaret!

  6. Kyrkoherde Bratt var pappa till min bästis Ingrid. Som vi busade i prästgården OCH i kyrkan.

    Minne från Annkie Medin på FB!

  7. Vi barn fick gå upp i Kyrktornet en riktigt smal trappa att ta sig upp. Det var Ivar Fjäll som lovade oss det. Ett riktigt äventyr att titta ut däruppe.

    Vi var ju barn som inte hade förstånd att vara rädd, utsikten var ju enorm, men kanske höjden var det som kändes mest. Frågade som vuxen vaktmästaren om det var möjligt att få gå upp, men fick nej. Det var nog tur för oss att vi kände Ivar Fjäll på den tiden.

    1. Eva Linnea Widenius, tack för dina fina inlägg på Hudiksidans FB!
      Det finns många fina kyrkor i Stockholms innerstad. Jag har ännu inte fått tillfälle ta gå upp en bit i någon av kyrkor som har en trappa upp mot kyrkklockorna. Det är väl förmodligen av säkerhetsskäl.
      Hälsningar
      Lennart

  8. Löken ! brukar ofta titta på konfirmationskortet och försöka minnas vad alla hette. Själv står jag till vänster om dig. Killen med betydligt mer hår än idag.

    När det gäller kortet på kyrkan så är jag född och uppväxt i det låga vita huset till höger i bilden. Huset ägdes av min farfar och innehöll två lägenheter varav jag och min mamma och pappa bodde i den ena. Min pappa sålde huset till Hudiksvalls stad 1950 för 15.000 kr och vi flyttade till ett eget nybyggt hus efter gammelbanan vid södra infarten. Jag gick de första två åren på Östra skolan och den två nästa i Björka innan jag kom till realskolan på läroverket hösten 1953

    1. Olle
      Jag har nu vårt konfirmationskor framför mig och skall se hur många namn jag kommer ihåg.
      Jag börjar med översta raden där vi står
      glömt, glömt, glömt, Jag Du, Ove Julin, Ulf Englund, Lars Lundén, Thomas Julin, Olle Nyberg,
      Nästa rad
      Per Skärgård, Lars Flöjt, glömt, Mård, glömt, glömt, Tomas Ekholm, Anders Carlberg, Lars Broman???, Arnorld Thgorstensson
      Tredje raden
      Bengt-Göran Nordin, Margareta Carlberg, Ulla Strid, Anita Johansson Prästen Hammarberg, glömt, Barbro Larsson, glömt, Lars-Bertil Eriksson.
      Hjälp mig med de du kan och rätta eventuella fel.
      Lennart

  9. Lennart! Några till skall jag kunna hjälpa dig med.

    Översta raden andra killen med glasögon är Anders Eriksson, kusin med Lars-Bertil Eriksson. Anders gick i realskolan tom 3.5 men slutade och gick tillbaka till vanliga skolan. Han jobbade sedan med sin pappa på bilfirman mitt emot Forsbergs Livs vid södra utfarten. Han bodde granne med mig uppe i Måsta, och var en fena på motorer.Vi var kompisar och gjorde en massa ihop efter plugget. Vi körde många gamla bilar och motorcyklar uppe i skogen, trots att vi var något underåriga. Anders drunknade tyvärr 1973 bara 32 år gammal.
    Andra raden ( som börjar med Skärgård) 5:e killen är Ingemar Ganse. Han gick med mig i första klass på öster och bor numera på Håstagatan bredvid mosters.
    Killen efter Anders Carlberg är ju Göran Åhs.

    Skall prata med Göran om de andra. Jag tror han vet eller Ulla Strid, som han numera är gift med vet säkert vad tjejerna hette.

    Återkommer

    Olle

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *