Gunnarby och jag går skilda vägar!

Stig Gunnarby min gymnastiklärare i Realskolan men ej i Gymnasiet (foto Bengt Gill)

Det går galet redan första lektionen på gymnasiet!

 Jag har ofta funderat varför det blev som det blev?

Reagerade jag för häftigt när Gunnarbys kallade mig för en otäck ledartyp?

Var Gunnarbys uttalande kränkande?

Var det nödvändigt att sluta helt med gymnastik?

Blev det kanske till slut en kamp mellan mig och Stig ”Dirken” Gunnarby, om jag skulle kunna få Doktor Jessen att skriva ut ett intyg, som befriade mig helt från gymnastiklektionerna?

 Jag  glömde alla mina gymnastikkläder!

När jag kommer till terminens första gymnastiklektion, upptäcker jag att hela utrustningen blivit kvar hemma.

Elever, som av någon anledning inte kunde vara med på lektionen, fick alltid sitta på en bänk i gymnastiksalen och titta på. Det ville inte jag göra!

Jag hittar fullständig utrustning i skåpet för kvarglömda kläder. 

Hittade allt jag behövde bland kvarglömda kläder. En knallgul skjorta, ett par alldeles för stora byxor och en vit och en blå gymnastiksko.

När jag kom upp i gymnastiksalen började alla att skratta. Jag såg tydligen ganska dråplig ut i min hopplockade utrustning.

Avlämningen misslyckas helt 

Varje lektion började med uppvärmning, som bestod av språngmarsch ett antal varv i gymnastiksalen. Efter en stund kan Gunnarby in och blåste i sin pipa vilket betydde omedelbar uppställning på led.

Klasserna ställer upp sig på tre led. I de två andra klasserna var antalet kring femton elever men i L.1 var vi bara tre pojkar, ett mycket kort led.

Jag hade blivit val till ordningsman och var den som skulle göra avlämningen. Hur en avlämning skulle ske hade jag lärt mig genom mina sex år i realskolan.

En ”otäck” ledartyp 

”Klass L1 3 elever! Alla närvarande! En elev har glömt sin persedlar hemma, men har lyckas skrapa ihop en utrustning av kläder som blivit kvarglömda.”

Övriga elever som hade småskrattat när jag gjorde min entré, bröt nu ut i storgarv!

TYSTNAD vrålar magister Gunnarby.

Det blir omedelbart total tystnad i salen. Gunnarby blänger ilsket på mig och ett tag var jag övertygad om att han skulle flyga på mig.

Det har tydligen kommit en otäck ledartyp bland eleverna i gymnasiets första årskurs på Latinlinjen. Hanson kan utgå! Jag vill inte ha en elev som är klädd som en Zigenare!”

”Jag anser mig inte vara en otäck ledartyp! Det är lika bra att jag slutar helt med gymnastik. Jag går till Doktor Jessen och skaffar ett intyg.”

”Hanson kan ju alltid försöka få ett intyg!”

I mitt nästa inlägg berättar om mitt besök nummer två hos Doktor Jessen, läkaren som några år tidigare utfärdat ett intyg på att jag var fullt normal,

Det blev bara ett kort besök i denna byggnad när jag började Gymnasiet. (foto Bengt Gill)

 

Publicerat av

6 reaktioner till “Gunnarby och jag går skilda vägar!”

  1. Sune Nilssons minne från gymnastiken.
    Dirken var en märklig man. Hade många dråpliga situationer med honom. Skuggboxning på stället med fnys- köör!

    1. Sune, jag träffade Lennart Ersson för ett antal veckor sedan. Han gav mig ett minne där vi tränade handboll en hel termin med enbart en rörelse som var STÖTPASS.
      Lennart

  2. Kjell E Genbergs minnesbild
    Jag var nog inte hans bästa elev. Gillade aldrig ribbstolen och talade om det. Då blev han lite arg.

    1. Kjell, jag själv orkade inte stå tillräckligt länge på händer mot ribbstolen och brakade ihop i en hög.
      Därefter vågar jag inte försöka stå på händer igen.
      Lennart

  3. Min vän Uffe Lindeborg som har en egen tidning i Vallentuna minns sin lärare i gymnastik.

    Känner igen en del av känslan. Hade själv en gymnastiklärare som släckte mitt intresse för löpning. Jag var duktig på det som 12-åring och hade riktigt bra tider när jag fick en stenhård lärare tog bort mitt intresse.

    .

    Men det var säkert mycket av en generationsfråga

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *