Illiaden och Odyséen i läroverkets aula 1959

Villan i Handelsträdgården i Djuped där jag bjöd in till ett Mormonmöte.

När jag förberedde inlägget om ”Mormonmötet hemma i Djuped” kom jag i kontakt med min klasskamrat Örjan Nilsson.

Mormonmöte hos ”LÖKEN” i Djuped 

Örjan kände inte till min blogg, men började läsa delar av den och sända små kommentarer.

Örjan, som själv står som författare till 10 olika böcker, lämnade detta bidrag till min blogg.

ÖRJAN NILSSONS INGRESS 

 För mig som blivande skönande var inte hockeymatchen med lärarna det stora på den tiden.

Det var Spurtmajas teaterföreställning i aulan av Illiaden år 1959.

Jag har skrivit om denna i mina egna minnesanteckningar som lär komma ut vad det lider i någon form.

Bifogar denna text, delar gärna med mig till alla generationskamraterna

 

DEMONREGISÖREN ”SPURT MAJA” (foto Bengt Gill)

I REGI AV SPURTMAJA

Bland de lärare jag ärvde från mina föräldrars skoltid fanns Spurtmaja.

Hon gjordesannerligen skäl för namnet, då hon stormade in i klassrummet åtskilligt efter utsattid, satte sig ljudligt pustande bakom katedern, öppnade sin handväska och torkade sig omsorgsfullt i ansiktet med en ur väskan framplockad näsduk.

Hela denna procedur, resultatet av hennes dagliga spurt över skolgården, drog hon avsiktligt ut på tiden. Men det var knappast en uppvisning i avsikt att underhålla sitt tillnamn eller för all del oss elever.

Denna Spurtmaja hade lätt för vredesutbrott som man bara tvangs ducka inför, som i efterhand får mig att tro att hon led av svår migrän.

Jag kom aldrig i vägen för dessa utbrott, eftersom historia var mitt bästa ämne och jag ”låg bra till” hos henne.

För eftervärlden får hon stå för upphovet till Det stora teaterspektaklet.

Som beläst i antikens historia satte hon upp Illiaden och Odyséen i läroverkets aula, med sig själv som demonregissör och oss elever som aktörer.

Uppsättningen av det klassiska verket växte fram, under mycken vånda och åtskilliga regissörsutbrott. Att hon bara tordes! Med en hoper femtonåringar som hade allt annat än klassiska intressen. Men hennes tilltag var genialt om man betänker att vi nu bringades lite klassisk skolning – på ett lekfullt sätt.

Om hennes version av det grekiska dramat nu stämde överens med vad hon försökte frammana ur lekfulla och spexande ungdomar är okänt.

Bröderna Öhlén från Iggesund var briljanta som hjältarna Paris och Akilles, om än de satsade väl hårt i utspelet med fäktscener som var dramatiska i överkant.

Det tekniska geniet Tommy såg till att få bandmaskinen på läktaren att fungera, men inte alltid framgångsrikt.

Själv såg jag spektaklet upphöjd över scenen på en piedestal í rollen som kärleksguden Apollon. Jag var som klippt och skuren för rollen – inte en enda replik och i ett ljusblått överkast med guldträns min mamma förvandlat till en vacker mantel.

Min pappa bidrog med en luta av papper från sin reklamateljé.

Givetvis var det som upplagt för skandal. Trots allt infann sig den rätta skärpan vid uppförandet och allt löpte utan större incidenter.

Dock misslyckades Tommy att förse mitt solonummer på pappersharpan med ljud, varför jag i stället kom att spela luftharpa.

Vår publik av föräldrar och småsyskon förstod nog aldrig att det handlade om ett drama, eftersom man skrattade så ofta. Men just skratten garanterade en framgång i våra ögon.

Och Spurtmaja blev i fortsättningen omtalad med stor respekt.

 

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *