Jag blev aldrig någon Fred Astaire!

Första Dansen på Högliden 13/9 1963.(nu & då 19/2 2002)

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om den ena av två färdigheter jag absolut inte behärskar. Det var skridskoåkningen som jag aldrig lärde mig ordentligt.

Jag blev aldrig någon Gillis Granström

Den andra färdigheten som jag önskar att jag behärskat bättre är dansen.

Förmodligen saknar jag helt rytm och därför gav jag aldrig dansen en chans.

Blev jag inte snabbt nog tillräckligt bra på något, valdes den bort helt.

Idag ångrar jag verkligen detta beslut.

Varför kunde jag inte tillåta mig att vara en MEDELMOTTA?

 

SKOLDANS

Jag har absolut inget minne av att de förkom någon skoldans på Läroverket under åren i realskolan. Kanske har jag förträngt det helt.

Det förekom säkert några privata klassfester hemma hos någon av mina klasskamrater.  Om jag fick några inbjudan, så tackade jag alltid nej, för att jag var rädd för att det också skulle bli dans

 

JAG BLIR GÄNGETS CHAUFFÖR TILL OLIKA DANSSTÄLLEN

När mina kompisar började åka till olika danslokaler runt Hudiksvall hittade jag min roll.

Jag hade körkort och kunde få låna en av Hansons Blommors små blombussar.

Jag blev Gängets chaufför, en viktig roll, men dansen undvek jag alltid.

Jag var ju chaufför och måste alltid hålla mig nykter.

Magnus Ugglas text passar så bra in på mig.

Dansar Aldrig Nykter: jag dansar aldrig nykter någonstans, aldrig inte en chans, att jag dansar nykter, kalla’t undanflykter, om du vill,

Gänget på väg till Logdans i Hög med Lennart Hanson som chaufför

 

TRÄFFAR LAILA PÅ NYÅRSFEST I SPORTHALLEN 

En nyårsafton i mitten på 60-talet tog jag mod till mig och hängde med gänget till Sporthallen, där det annordandes någon form av Nyårsbal. 

Där träffade jag Laila och blev jätteförälskad i henne.

Hur vi kom samman minns jag inte, men det kan knappast ha varit genom dansen. 

Några dagar senare uppvaktade jag henne på Knapps Skoaffär där hon jobbad.

Vi var sedan ett par tills hon fick ett jobb på Marabou i Sundbyberg. 

 

LAILA ÄLSKAR ATT DANSA

Lailas stora passion var dans och så fick hon en pojkvän som absolut inte ville dansa.

Vi löste det problemet på ett elegant sätt.

När det var dans på Högliden så gick hon dit tillsammans med sin tjejkompisar och jag kom troget och hämtade med bil när dansen var slut.

Jag brukade gå in i danslokalen och se de avslutande danserna. Jag brukade stå så att Laila inte skulle se att jag kommit. Jag kunde ju inte gärna nobba sin egen flickvän.

 

ANMÄLER MIG TILL EN PRIVAT DANSKURS 1968

Jag tog några privatlektioner hos en danspedagog. Det gick inget bra, men jag lärde mig några enkla danser, som jag haft glädje av, när min hustru Lisbeth och jag varit bjudna på fester och bröllop där dans förekommit.

 

 

Publicerat av

2 reaktioner till “Jag blev aldrig någon Fred Astaire!”

  1. Nisse Larsson och Lars Rålund…Nisse finns i min släkt på mödernet (långt bak) och han bor kvar ”hemma” även om han bytt by. Lars, ja jag jobbade ju på Arndts och där lärde jag känna honom 🙂 Ulf Hammarström´s mamma hade ju Sanna Gästis under ett antal år. Lars har jag inte träffat under de senaste åren men Nisse ser jag lite då och då.

  2. Monica, som vanligt kommer det en trevlig kommentar från dig. Du har koll på namn på många av mina ungdomsvänner och kan förmedla lite nyheter.
    Lasse Rålund och jag var ju båda målvakter i fotboll. Vi träffades på Ulf Hammarströms begravning för tre år sedan.
    Nils Larsson syster Kerstin och jag och Anna-Karin Gullberg träffades för ett halvår sedan.
    Kram
    Lennart

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *