Spargrisar göre sig icke besvär

Det kontantlösa samhället har sina sidor. Nu i år inleds det överlägset största utbytet av sedlar och mynt Sverige skådat. 300 miljoner sedlar och två miljarder mynt ska bytas ut med start nu i höst. Men kontanter och mynt är paria på vissa platser. Till exempel på banken.

 

Mina döttrar, åtta och fem år, fick spargrisar av den lokala sparbanken när de blev bankkunder. Nu är deras spargrispengar inte önskvärda. Bankkassören förklarar ängsligt att banken inte längre tar emot mynt av privatkunder och hänvisar istället till mynt och skrammelmaskinen vid postdisken på ICA. Och ICA tar gärna emot mynten och skramlet men behåller 5 % av det inskramlade. Jag får hoppas att den lokale ICA-handlaren dessutom får nån form av provision hos banken när han även knäcker som spargrisetömmare.

 

Det där med spargris känns ju överhuvudtaget förlegat, efterblivet, det känns Lyckoslanten och ”Spara och Slösa”. Jag får väl helt enkelt fylla fickorna med enkronor, handla upp dom innan de blir ogiltiga och sedan svischa över ett avrundat belopp när tjejerna fyllt arton?

Mätt, fet och snart flintskallig

När man diskuterar jämlikhet, lika lön och feminism kommer man alltid till slut enas om att det är mest synd om männen. Kollegan mitt emot mig vid lunchbordet uppmärksammar mig på något och jag håller sannerligen med.

 

Och historiskt har det alltid varit synd om medelålders män. Deras kriser är alltid intressant allmängods. Är det inte Strindberg så är det Knausgård. Visst har manligheten idag problem. Vad är en man? Vad gör en man? Det klart det är inte är lätt att vara titangubbe när man ska värma välling med ena handen. Sånt gjorde ju aldrig Strindberg. ”Det är synd om människorna” låter han Indras dotter säga i ”Ett drömspel”. Men han menade förstås männen.

 

Löneskillnaderna är de samma, makten i näringslivet är den samma och skitbråkiga killar tillåts fortfarande diktera villkor inom skola och förskola.

Trots det och hela den patriarkala maktordningen, kan vi alla enas om att det är mest synd om männen.

Och när jag slänger en blick på spegeln så är det självklart väldigt synd om mig också. Mätt, fet och snart flintskallig.

Turistmål vi minns

Inför kommande turistsäsong vill jag som obetald konsult passa på och tipsa Lindesbergs kommun hur man bäst bemöter turistanstormningen.

 

Varför inte fejka ett riktigt publikdragande turistmål som man gjorde förut?

Under 90-talet och i början av 00-talet var Lindesberg mycket mer offensiva och låg banne mig i framkant i hela Sverige. Vem minns inte de fantastiska attraktionerna som skapades och gladde och lockade mängder av folk från när och fjärran?

 

Några smakprov:

”ÖNSKEBRUNNEN” nere vid Lindesjön, en murad rundel med gatsten och tak över. Efter några år försvann taket men stenrundeln står fortfarande kvar och minner om gamla tider. Många sörjer och nytillkomna förstår inte vad det är som numera står efter sjön.

 

”BRON ÖVER FLODEN STYX”, en liten torrlagd bäck och en mycket symbolisk bro som stod mitt i Oscarsparken men försvann spårlöst efter en sommar i mitten av 00-talet.

 

”LINDE WATER FESTIVAL” Fontänen i Lindesjön med en sned stråle rakt upp som firade Lindesbergs 350-årsjubileum 1993. Inte alla visste att det var en fontän. Många trodde det var något helt annat. ”Jaså, du menar där de kalkar sjön?” sa någon.

 

Så fram för nya idéer! Infall och nya vinklar. Skicka inte alla till Nora utan vidare! Nya lockande skyltar vid infarterna till Linde, med säljande text! Eller säljande, det räcker med att vara lika aningslöst vulgär som Linde Golfklubb var tidigare som hälsade välkommen med en skylt på Golfrestaurangen: ”Välkommen till Lindesberg, till Lindesbergs Golfklubb och 18 sköna hål”…

Lugnt och sansat sa Lilly

I Pilkrog skolas matsal hade vi gulmålad panel på väggarna och vävda flerfärgade gardiner som förhindrade lite av ljusinsläppet från de stora fönstren. Där satt affischer med kostcirkeln och den lite roligare matpyramiden där frukt, grönsaker och bröd hade ögon och såg skojigare ut.

 

Vid ingången bakom ett bord stod mattanten Lilly och härskade över sitt kungarike matsalen.

Lilly hade hårnätskeps, vit rock med skärp, troligen mörka byxor och träskor. Minns hennes bestämda ord ”Lugnt och sansat” när hon slevade upp spenat eller minestronesoppa och vi hade bråttom till borden.

Lilly la upp och Lilly var omutbar. Lite betydde sällan lite. Ingen mat fick slängas. När Sara inte åt upp fisken fick hon sitta kvar långt efter att Lilly hade diskat och åkt hem. När vi kom från gymnastiken såg vi hur Sara satt där ensam med tallriken framför sig med sorgsen fisk på. Vi slängde maten ute och lät henne gå. Vi friade hellre än fällde.

 

Magistern sa att det var exakt en kilometer till Fänsmossen där Lilly bodde, när vi pratade om längder och mått. Lilly cyklade till skolan och på eftermiddagsrasten såg vi henne på cykeln på väg hemåt.