Man får betala för sig här i livet

Så skrev Barbro Hörberg i visan om den pensionerade mannen som betalt en fru i Bollnäs 800 kronor för att bli kysst på kinden. ”Kyssarna jag fick det var dom enda som jag någonsin har upplevt i mitt liv” sjunger hon senare.

 

Jag kom att tänka på ovan nämnda visa när Lindeskolans 50 år ska firas med middag i Lindesberg Arena nu i höst. Ni har säkert läst något om detta. Saken var den att personalen anmodades betala för middagen medan politiker skulle gå gratis. Efter diverse medial uppmärksamhet kovände kommunen och lät alla gå gratis. Linda Svahn (S) försökte försvara tilltaget, i någon mån täcka över, och Pär-Ove Lindqvist (M) replikerade och göt olja på vågorna.

 

Att få mat och underhållning, bröd och skådespel gratis är ingen självklarhet. Tvärtom. Jag är van att betala för middagar. Jag är till och med van att betala för middagar och få frågan om jag mot förmodan har lust att underhålla mellan huvudrätt och dessert. Till synes ogenerat från frågeställaren.

 

Så, politiker i Lindesberg, även om det blev gratis denna gång, är detta ingen garanti som varar för evigt. ”Man får betala för sig här i livet” som det sjungs i visan. Vem vet, ni kanske måste steppa innan hallonmoussen serveras?

Kulinariskt dödläge

Som matintresserad är det en fördel att bo i Lindesberg. Om man gillar pizza vill säga. Kulinariskt lämnar Linde mycket att önska.

 

Om man är vegetarian, som min A är, är hon alltid hänvisad till falafel i bröd. Eller falafel med pommes frites. Eller falafelrulle.

Det klart, det är förståligt, det är hopplöst omodernt att vara vegetarian, nu är det kött och tillväxt som gäller, så det är bara att haka på trenden.

”Vi har tagit bort det vegetariska alternativet, vi får slänga så mycket mat då”, svarar Stadshotellet flåshurtigt medan man glatt serverar två olika kötträtter till lunchen.

 

Landsorten erbjuder inte mycket mer än pizza och ställen med plocka-själv-sallad, bakad potatis och halvfabrikat-uppvärmd-i-micro-lasagne.

 

Men… Kanske är det på väg att förändras? Hoppas! Småorter kanske kräver annat än bondtolva och fingerkrok?Dvs nåt annat än Calzone och baguett med fabriksfärdig röra.

 

Kommer ni ihåg vad man såg hända på 90-talet? Ja, alltså det som hände med konditorierna. Där allt verkade förändras i ett slag. Minns t.ex. anrika kondiset Lindbergs på Storgatan i Örebro som gick från galonklädda möbler, rökavdelning och struvor till gravt identitetssökande Café Blue med IKEA-stolar och tok-stora muffins, poff, som över en natt. Alltså in med delicatobollar och ut med mördegskakor, wienerlängd och vithåriga damer i volangförkläden.

 

Nu har ju så äntligen mördegskakorna börjat vinna mark igen. På Reiduns Café på Järntorgsgatan kan man ju till och med hitta vaniljhorn! Heder åt mördegens återkomst!

 

Så det är dags, hög tid att slutligen även förändra det kulinariska läget. Kunde den i plast inslagna dammsugaren bytas mot en Uppåkrakaka finns det hopp även för maten! Reformera småorternas tortiga spis. Ut med pizza och pasta och fram för långkok! Bort med burgaren! Tjälknöl på menyn! Plus, förstås, minst ett vegetariskt alternativ!

Från ofantlig till obefintlig

Fram till 90-talet skämtades det friskt om att jobba inom det offentliga eller den ”ofantliga sektorn”. Stod man och hängde på en kvast var man ”kommunalarbetare”.

Typiskt vits: Två barn pratar med varandra om deras pappor. Det ena barnet säger. Min pappa slutar kl. 16.00 och är hemma redan kvart över. Han jobbar på Volvo. Det var väl inget, sa det andra barnet, min pappa slutar också kl. 16.00, men han jobbar åt kommunen så han är hemma redan kvart i.

Efter besparingarna och krisen på 90-talet var det inte lika roligt längre.

 

Faktum är att leden i den offentliga sektorn börjar tunnas ur. Vid pensionsavgångar görs nämligen inga nyanställningar. Verkar det som.

 

Det är säkert väldigt omodernt att jobba kommunalt också. Företagande och näringsliv har så mycket bättre klang. För att inte tala inkomstmässigt. Där är det offentliga en skämt. Ett dåligt skämt.

 

Så om leden inte tunnas ur i det offentliga blir de åtminstone gråare och gråare. För att till slut gå upp i en tunn rök. Och då har den förut bespottade ofantliga sektorn blivit den obefintliga sektorn.