Satsa allt på idrottsturismen!

”Idrottsturism”, smaka på ordet. Visst får ni också en smak av blött underställ i munnen?

Jag tycker det är ett underbart att man vill satsa mer på ”idrottsturismen”, det ligger helt i linje med Lindesbergs varumärkesplattform eftersom idrotten är en av de största besöksanledningarna i Lindesberg. Jag frågar mig bara: finns det några andra anledningar? Har svårt att tro det. Nä, jag tycker vi satsar vidare.

Bara att besöka nuvarande turistbyrån i Lindesberg kräver att man är idrottare eller åtminstone har starka ben. Rörelsehindrade göre sig icke besvär och får (om de nu vill komma till turistbyrån) ta sig in i entrén på baksidan, mot gården. De är förmodligen inte vare sig röststarka eller köpstarka nog att göra sina röster hörda i Lindesberg.

Så, vi satsar på idrottsturismen, punkt!

Vi borde alla sluta upp för att utveckla idrottsturismen. Vi kan inte vara många nog. Bred ut lindlöv och träningsoverallsjackor. Skandera: ”Lindesberg – the best a svettig karl can get”, ”Här har vi bollen men vägrar att passa” eller ”Balla bollar studsar bäst”.

Vi står kring Arenan med vimplar i händerna och betraktar hur det kommer en busslast handbollsspelare till Lindesberg. Vad kan de vara, femton stycken plus tränare och materialare? Efter matchen köper de en varm korv. Intäkterna för idrottsturismen är säkrade.

Lindes hopp

Hallå, nu är jag här, jag lovar att ingen blir besviken

Mitt självförtroende har jag köpt, alldeles nyss på MEJK-butiken

 

Jag är pank och fågelfri, medellös och arbetslös

och hellre står jag fågellös än ryggradslös och arbetsfri

 

Jag hörde något viskas ifrån en liten tant

att turistchefsposten i Linde sen länge stått vakant

 

Det kan väl inte va så svårt att serva kanotister

att sitta där på byrån och ta emot några turister

Sälja uppblåsbara älgar som man i vatten kan förstora

sälja glass och stentroll och så skicka dem till Nora

 

Jag säger stopp, jag ställer opp

Kan inte tro att det är sant

Att ett lätt jobb i Linde ska stå och va vakant

 

Jag hörde på nytt nåt viskas och ånyo av en liten tant

att museilokal saknas och musiechefsposten står vakant

 

Det kan väl inte va så svårt att sortera lite järnskrot

hälla i nån monter och prata om nån farsot

 

Tala om stenyxa ett och två och kanske tre

Och hålla upp nån karta och säga ”vänta, ni får se…

ibland så är det små gruvhål, ibland så är det stora

och allt som finns i Linde, finns faktiskt uti Nora”

 

Och tala om museilokal, ska det gnällas om de me?

den cykelbod jag har på tomten duger bra till de

 

Jag säger stopp, jag ställer opp

Kan inte tro att det är sant

Att ett lätt jobb i Linde ska stå och va vakant

 

Jag hörde alldeles nyss nåt viskas av samma lilla tant

att kultursekreterarposten i Linde sedan alldeles nyss står vakant

 

Lite, lite kultur det är ju bara nöje

att det skulle va ett jobb på heltid är rentav ett löje

 

Det är väl inte någon match att fördela några kronor

Ja verksamheten kostar så, men lokalerna miljoner

 

Men i en värld som vår som utav betongarslen är fullt

Är det svårt att hitta chefer, det går bättre med konsult

 

Jag säger stopp, jag ställer opp

Med hela denna kropp

Om ingen har förstått

Jag är Lindes hopp!

 

Ängsligt runt om på sommarscenerna

Att sommarteaterföreställningar i Sverige är beroende, byggda kring fasta koncept är mer regel än undantag. Man kan vara säker på att i stort sett se samma föreställning år efter år. Ett framgångskoncept ändrar ingen. Ängsligheten och oron för att gå back ekonomiskt är så stor så upprepningar är i det närmaste nödvändiga. Men tråkigt blir det ju i längden. Men publiken kanske vägrar komma om den inte vet mer av vad den ska se?

 

Inte sällan är det en ensemble, produktionsgrupp med familjemedlemmar och alla heter samma efternamn. Tyvärr säger det också en hel del om tiderna. Om ängsligheten och att det är så många om de få jobben. Det klart att det också finnas undantag. Men i alla fall…

 

Jag får lust att kasta om hela sommarteatersverige som en handfull tärningar och placera om folk i helt nya konstellationer. Eva Rydberg på Västanå. Leif Stinnerbom på Vallarna i Falkenberg. Otippade kort på Fjäderholmarna, i Kalmar och i Ingemarsspelen i Nås.

För om vi inte längre kan överraskas från de tiljor som ska föreställa världen, vad återstår då? Gäspningar?

Sommarkvitter alt twitter

Sommaren går. Sommaren som var likt en grön vinter. Aldrig förr har jag hört frasen ”den svenska sommaren är den bästa dagen på året” som just i år.

 

Annars så?

Jo, tack…

 

Livet går sin gilla gång bland instauppdateringar och gillamarkeringar.

Sommarborden dukas och ernstas.

Det syltas och saftas.

Fågelkvittras och twittras. Ibland hätskt och vilt. Vildtwittror flyger i luften.

Det LANas och lånas och näthånas.

Klappas och appas och paddas.

Det duschas och swischas.

Det kalasas, toffelhasas, gnolas och LOLas.

 

Vi översköljs av teknik och en uppsjö av termer, en till synes aldrig sinande ström.

 

På Vallby friluftsmuseum strax utanför Västerås finns ett ”Ordmuseum” med i det närmaste utrotningshotade ord som används alltmer sällan. Och används inte ord, försvinner och dör de ju. Ett språk som utvecklas, förnyas och omdanas lämnar ju också små ord-vänner efter vägen. Jag blir genast förvånad när ord som samfälld, grannlaga, påflugen, storvulen, dåna, burdus och redbar är ovanliga. Språket får inte bli knapert, tunt och bräckligt som ett flarn.

Det vill jag inte vara med om.

Jag dånar. Eller än värre – jag kreperar.

Förståelsedjävulen

”Konsten föds i betraktarens ögon.” Aldrig har väl en fras blivit så misshandlad som den.

Man kan dessutom gömma vad skit som helst bakom den.

 

Konstnärlighet kan förstås bli en typ av mytomani, lurendrejeri, ”kejsarens nya kläder” etc. Men.

Självklart ska konst få ställa krav. Allt kan inte bli gråtande barn, älgar i solnedgång, Lasse Stefanz eller Stefan och Krister. Och inget ont i ovanstående!

Man behöver ju inte förstå allt. Bilder, musik, ord, scenkonst, dans, film etcetera, etcetera kan ge associationer, väcka tankar, tankekedjor som leder vidare, utvecklar, något som är nog mycket viktigare än stundens förståelse.

 

Jag såg dansfilmen ”Café Müller” koreograferad av Pina Bausch under en kurs jag läste på gymnasiet. ”Nu förstår jag varför hon heter Pina”, sa jag efteråt och läraren som visat filmen blev sur. Ändå minns jag fortfarande flera fragment ur föreställningen så här nästan 20 år efteråt. Man kan fråga sig vad en konstnärlig upplevelse är för något? Vi behöver inte förstå för att bli berörda eller få en upplevelse. Dock finns Förståelsedjävulen där, för det mesta.

 

Oftast är konstnärlig framgång mätt med hjälp av det publika genomslaget. Tyvärr säger det inte allt. Flera tusen personer kan vara likgiltiga medan en enskild persons hela värld blir rubbad.

 

Jag vill inte diskutera fint och fult.

Det är självklart att allt ska få finnas. Även om inte alla gillar allt. Som den underbara komediennen Siw Carlsson från Vallarnas friluftsteater, som för ett antal år sedan satt i något debattprogram och uppmuntrades hetsa mot smal- och finkultur. Vi behöver väl alla uttryck, sa Siw lugnt. Det behövs teater enbart för lyst, menade skådespelaren Jarl Kulle. ”Man älskar väl utan att göra barn” som han sa när man kritiserade honom från att gå från Strindbergs ”Gustaf III” på Dramaten musikalen ”Teenagerlove” på Oscarsteatern.

 

Men. Förståelsedjävulen piskar oss att vilja förstå. Förståelse är inte allt. Jag menar: Skit i förståelsen. Gå på association och magkänsla. Känner du inget, påverkas du inte, gå vidare, lämna det, oberörd. Lämnas du likgiltig? Kan ingen göra nåt åt det. Inte ens konstnärens grundläggande tanke eller dennes innersta intentioner.