Svara mig, måne…

Sociala medier hajpar i vanlig ordning upp företeelser. ”Superblodmånen” blev i vissa fall så överhajpad att många kände sig besvikna, mycket besvikna när de väl såg den. Detta föranleder dagens dagsvers.

 

Emot den nattliga himlen

hänger du där som förr

När jag vinklar min trötta gardin

ser jag en blodapelsin

 

Och direkt från den nattliga himlen

knackar du så på min dörr

Och jag döljer min sömndruckna min

när jag möter ditt storslagna flin

 

Jag hört att det klagats på Facebook

”Superblodmånen var inget att ha”

gastas från Skottland och Skåne

(Mänskan är en dumdristig fåne)

 

Undrar om månen har Facebook?

Månen ser allt, vad vet jag?

Rösten från världsrymden dåne:

Missakta aldrig vår måne!

 

 

Så gick det till när farfar var ung?

Min farfars mor jobbade som mjölkerska hos Reuterswärd på Baggå bruk. Hon bodde hemma hos sin mor med tre ”oäkta” barn (varav farfar var ett) i Skömmarbyn eller Skomakarbyn som det heter. Det ligger hur som helst utanför Skinnskatteberg. För mjölkningen fick hon några ören samt en flaska mjölk till barnen efter kvällsmjölkningen.

Hon tog sedan tjänst som piga hos den gamle Ramström som hon senare gifte sig med och fick två barn. Ett av barnen, Valdemar, dog åtta år gammal av blodförgiftning. Alla stod kring honom när han dog. ”Nu kommer Gud och hämtar mig” sa Valdemar innan han somnade in. Farfar berättade ofta om detta.

När min farfar var sju år hamnade han på fattiggården. Hans mor hade varken möjlighet eller råd att ta hand om honom. Han började i samtidigt i skolan. Manne, hans kusin, hamnade på fattiggårn vid samma tid. Där fanns även en ladugård som de äldre, handikappade och barnen som bodde på fattiggården fick sköta om. Det var svårt att få maten att räcka till. När någon dog fick man kaffe och två skivor vetebröd.

När farfar var 12 år kom en bonde från Södra Allmänningbo och hämtade honom för att ha honom som arbetskraft. Han var sedan dräng i flera år på gårdar i Grimsöbodar och Fänsäter. Han arbetade varje dag i livet tills han blev 75 år. Förutom en dag då han blev sjuk i influensan ”Asiaten” vilket gjorde att han föll baklänges i ladugården.

1932 sökte han till Fellingsbro folkhögskola på lantbrukslinjen. Han fick intyg som ”obemedlad” eftersom han bara ägde en cykel. Efter ett år slutade han och fick dikesgrävarjobb genom Arbetsmarknadskommissionen (AK) som det hette. Han träffade min farmor när han dikade i Grimsö.

Långt senare hamnade farfars mor på fattiggården i Uttersberg. Hon skrev brev till farfar där hon hoppades få bo hemma hos dem så att ”sonhustrun skulle sköta’na i dön” som hon skrev. Hon menade ta hand om henne tills hon dog. Farfar svarade aldrig, han kände inget ansvar för kvinnan som lämnade bort honom som sjuåring.

Det är lätt att tycka att strukturerna och berättelsen om farfar känns som sprungen från medeltiden. Farfar var född 1903. Ingen utsätts väl för något sådant idag. Eller?

Martin Almgren är min Idol!

Sångare och lastbilschaufför? Känns kombinationen igen? Tänkte väl det. Det är visserligen långt från förlagan i Memphis till Linde men det är lätt att tala om naturkraft när man hör Martin Almgren.

Första gången jag hörde honom i Manskören Harmoni tänkte jag: Herregud, här är ju en som kan sjunga! (Därmed inte sagt att INGEN i Manskören kan sjunga…! Däremot var ovan nämnde Almgren ovanligt sams med tonerna.)

Samma år som jag hörde Martin Almgren lurade jag med honom i en föreställning jag gjorde på bl. a. Stadshotellet som hette ”Färd utan O” och där sjöng han ”Roll over Beethoven” i finalen. Det var mycket angenämt. Sedan har varje sceniskt möte med Almgren varit just det. Angenämt.

Jag har aldrig sett ett helt program av ”Idol”, nu tvingar mig denne Almgren till detta.

Detta föranleder denna dagsvers:

 

Sitter och ser från min teve-stol

En något obekväm ”Idol”

Någon jag inte sett där förut

ett rödhårigt kraftfullt Linde-krut

 

En slags främmade fågel, helt uppenbart

Dansar väl knappast och tji spagat?

Kanske röstas ut innan allt är klart?

Kanske för bred i ett smalt format?

Men…

Röst och charm är väl det centrala!

Han bör höras av fler än av oss lokala!

Ty…

I djungeln står vart träd på palm-ben!

Vem ger inte kvälj och kvalm- men?

Vem lyckas t.o.m. på kyrkans psalm-scen?

Han borde vinna: Martin Almgren!

Bergslagens … vadå?

Lindesbergs hemsida måste väl anses som den tråkigaste, fulaste, komplicerade och mest ovälkomnade bland landets kommuners hemsidor. Välkomna till ”Lindesberg – vi är tacksamma om ni slår ert besök ur hågen snarast.”

Nu har Lindesberg genom vår nya varumärkesplattform fått ny logga illustrerad av tre kullar med glöd i mitten och med underrubriken ”Bergslagens själ”. Vad gör Lindesberg till bärare av detta och vad utmärker ”Bergslagens själ”?

Någon typ av svar hittar vi faktiskt på Lindesbergs fantastiska hemsida:

”Det här menar vi med Berglagens själ

Lindesberg sammanfattar vad Bergslagen och människorna som bor här handlar om – kämpaglöd, engagemang och samarbetsvilja.

Det är alla karaktärsdrag som är djupt rotade i de förutsättningar för att bo, leva och verka som alltid funnits på platsen.

Den unika Bergslagsnaturen med skogar, sjöar, berg och böljande åkermarker – de livliga centralorterna och landsbygdens lugn – präglar både invånare och livsvillkor.

I Lindesbergs kommun finns essensen av Bergslagen.

Från Kloten i norr till Fellingsbro i söder hittar vi glöden och gemenskapen, aktiviteterna och lugnet.”

Härligt, eller hur? Eller är det allvar? Eller skojar man bara? Tänker på Lindesbergs kommuns tidigare försök att med bilder, mascotar eller slogans konkretisera Lindesbergs och Bergslagens själ.

Från ”Hawaii-loggan” till det gröna ”trollet” Klimpen och slogans som ”Bergslagen lever” och ”Bergtagen av bergslagen”. Till dagens fantastiska hemsida.

Då är det bra att vi då fått en ny varumärkesplattform eftersom ”varumärkesplattformen talar om vilken bild vi vill visa upp och ska ligga till grund för all kommunikation och marknadsföring av platsen.”

För det är ju så att: ”genom att utgå från varumärkesplattformen kan alla vi som bor och verkar här bygga en tydlig och enhetlig bild av Lindesberg.”

Det är bra att nu äntligen ha riktning och strävan. Det är på tiden. Hoppas att den riktningen i längden även omstöper och förändrar t.ex. hemsidan från grunden.

Det är bara ordet varumärkesplattform… Handlar det om en ort, människor eller fläskkarré? Jag menar: varumärkesplattform, vad är det? Jag har länge undrat. Tills en fin vän upplyste mig. ”Det vet du väl, plattformen är ju det som är kvar när tåget redan har gått..”

Tatuera ett exempel

På sommarstränderna känner sig min halloumibleka kropp alltid omgiven av tatuerade massor. (Det är viktigt att poängtera att jag mycket sällan besöker stränder för bad. Det är inte min kopp te. )

Nånstans, nån gång för inte så länge sen, jag vet inte när, började folk tatuera sig så infernaliskt. Alla ska ha minst någonting på kroppen. Jag vet inte om det är någonting utmärkande för denna landsände eller hur det är. Jag är tacksam för svar. Bilder av ansikten, djur, texter, vad som helst. Symboler, tribaler, frukostflingor och recept. Allt ska tatueras in. Framför mig i kön på Hemköp stod en kille med ordet ”mum” tatuerat med stora bokstäver på ena armen. Först trodde jag det var nån parfymreklam, men med tanke på symbolerna kring, förstod jag att det rörde sig om mamma. Jag undrade varför man skriver ”mum”, och tänkte att han kanske var amerikan eller engelsktalande men det var han inte. Om man vill hedra sin mamma tänkte jag, kunde han väl skriva ”Gull-Maj” eller ”Vivianne”, ja , helt enkelt mammas namn, men det kanske inte är lika hett?

Jag har aldrig haft en längtan efter att tatuera mig. Inte minsta livsvisdom eller hjärta+pilar.

En gång erbjöd jag mig på denna blogg att tatuera in Lindesbergs-loggan, det vill säga den med palmen och den blodröda handbollen som går ned i horisonten. I takt med utvecklingen får jag väl nu erbjuda mig att tatuera in den nya loggan, med de tre bergen, i svanken med texten ”Bergslagens stj… själ” under. Nä, det får nog vara, det också…