Skäll på kommunen – vov, vov, vov!

I augusti förra året stod jag utanför Pumphuset och väntande på entré. Jag lyssnade igenom dörren för att höra rätt stickreplik eftersom jag som en del av Teaterkompaniet Position Telland spelade berättarteaterföreställningen ”Kap Farväl!”. Då plötsligt dök det upp ett ansikte alldeles vid knuten. Mannens ansikte var allvarligt, nästan argt. ”Vad är det för nåt som pågår här?” frågade ansiktet. ”Vi spelar en teaterföreställning”, försökte jag tyst medan jag lyssnade vidare. ”Men vem är det som har ställt upp de här toaletterna här”, fortsatte det surmulna ansiktet och syftade på de hyrtoaletter som vi ställt upp för publiken vid sidan av Pumphuset. (Hyrda från Nora förresten.) Jag hann inte svara. ”Är det nåt skit som kommunen hittat på?” fortsatte mannen med en blandning av avsmak och förakt i tonfallet.

Nu hann inte jag fortsätta innan jag var tvungen att kliva in och lämna hans frågor obesvarade.

 

Men det lilla ordet ”kommunen” sagt med en slags infernalisk avsmak kände jag så väldigt väl igen. Det mesta är ”kommunens” fel. Och ”kommunen” bestående av alla politiker, tjänstemän, anställda, invånare kokas liksom ihop till en enda, förmodligen illasinnad men månghövdad drake. Och det enda ”kommunen” är kapabel till är att göra fel eller åtminstone enbart jävlas med ”vanligt” folk.

 

En episod ur livet: En lärare i klassrummet pratar om oroshärdar i världen, om krig och förstörelse. ”Vem startar alla krig då?” frågar läraren till slut. ”Jag tror det är kommunen”, svarar ett av barnen.

 

Det börjar tidigt.

 

Jag brukar också i gemen, uttala mig om ”kommunen” i liknande ordalag, säger nu kanske vän av ordning. Och det är rätt och dessutom sant.

”En bra kommun som Lindesberg kan ta lite skit”, brukar jag hävda om någon (och alltid är det någon) som tycker att jag svartmålar kommunen. Jag tycker det är klädsamt om man kan måla Linde på andra vis än i gassande sol eller i bedövande vacker solnedgång. För så vackert är ju Linde även till vardags.

 

Och ”kommunen” kan ju inte enbart tjäna som pajkastningsmål. Men idag letar ju alla efter sådana, verkar det som. Det är lätt att skylla all skit på någon. ”Kommunen” t.ex.

Tillägg: Detta blogginläggs rubrik kommer fö. från en ramsa som vi använde i demonstrationståget för byskolornas bevarande under 90-talets första år. I slutet höll någon upp Widmans lätt folkilska terrier, som mer än gärna skällde. Om han visste att han skällde på just kommunen, det har jag ingen aning om.

Aldrig på en söndag

Söndag är ingen bra dag att fika på. Allra minst i Lindesberg. Söndagar är helt enkelt en dag som man ska hålla sig inne på.

 

För några veckor sedan försökte jag tillsammans med en vän hitta någonstans att få en kopp kaffe på en söndag. Det var svårt. För att inte säga stört omöjligt. Allt var igenbommat och stängt utom 37:an som var överfullt.

 

Är det verkligen så få som vill fika på söndagar i en stad som Lindesberg? Jag vet caféer som testat söndagsöppen men fått återgå till det normala stängda läget. Trist känns det hur som helst.

 

Hur gick det då på fikavandringen? Till slut hamnade vi på caféet i badhusets entré. Att kalla det café är en grov överdrift bör tilläggas. Men det kanske finns kriterier för det. Om det krävs delicatobollar och en doft av illa uppvärmt bryggkaffe uppfyller man kriterierna med råge. Men mig gjorde det inget. Jag var tvärtom nöjd. Jag dricker nämligen inte kaffe.

En suddig film

Är inte livet som en suddig film som snabbt flimrar förbi?

Med gåtfullt slut, en film noir, med känsla, grace, espri

Hjältinnor är vackra, skurk är ond och hjälten är stolt men vän

I smoking man går till vart aftonmål, man är punktlig men mondän

 

Tänk om livet var en suddig film, en eftermiddagsrepris

Förutan ånger, lite sorg och svek, men utan större kris

Med kärlek lätt platoniskt sval, aldrig nån extas

Som drinken shaken but not stird i frostat cocktailglas

 

I bästa fall en suddig film som snabbt virvlar förbi

En rassel utav celloid, ett hastverk, vad vet vi?

Om Humprey säger: Heres looking at you kid, är frågan sen: Whats next?

Rätt snart är allt som återstår en skakig eftertext

 

Till slut så leder allt ändå till en nogsamt trampad stig

Efter, vad vet jag, en stum, rätt taffligt gjord intrig

Se till att manus, foto, klipp ej ses som slöseri

För livet är en suddig film som snabbt är slut, förbi

Barndomens bäckar är numer så små

I bäcken vid Bäcktorp där jag bodde som barn porlar bäcken alltjämt. Övervuxen av gräs och sly men likafullt porlande. Mindre, mycket mindre än jag minns den flöt den fram när jag gick förbi för några veckor sedan.

När jag och min kompis Björn lekte vid bäcken såg vi iglarna krypa på bottnen. Vi kallade dem blodiglar. Ingen av oss visste att det var helt ofarliga hästiglar.

Ofta var det många barn vid bäcken. Björn och jag försökte en gång lura alla genom att byta kläder med varandra och låtsas att Björn var jag och jag var han. Vi kom till bäcken på varandras cyklar och spela varandra ett tag. Det tog ett tag innan vi insåg. De hade genomskådat oss direkt.

Under vägen vid bron går ett rör av cement. Björn och jag brukade krypa in i det och åla oss över till andra sidan. – Om man kryper i röret och en bil kör på vägen samtidigt får man hjärnskakning, sa Elina. Jag var inte säker, men jag trodde henne. Visserligen hade Elina även sagt att man fick mask i magen om man åt det som var nederst på bananen och det trodde jag inte alls på.

En gång kröp jag in i röret när det oförhappandes dök upp en bil som samtidigt körde över. (Väldigt sällan passerade bilar på vägen i Grönbo. Så är det fortfarande.) Jag ålade det absolut snabbaste jag kunde. Jeansen var blöta och gröna av gräs och jag låg andfådd och lyssnade i röret medan bilen körde över vägen. Jag andades ut. Jag fick inte hjärnskakning.