Barndomens bäckar är numer så små

I bäcken vid Bäcktorp där jag bodde som barn porlar bäcken alltjämt. Övervuxen av gräs och sly men likafullt porlande. Mindre, mycket mindre än jag minns den flöt den fram när jag gick förbi för några veckor sedan.

När jag och min kompis Björn lekte vid bäcken såg vi iglarna krypa på bottnen. Vi kallade dem blodiglar. Ingen av oss visste att det var helt ofarliga hästiglar.

Ofta var det många barn vid bäcken. Björn och jag försökte en gång lura alla genom att byta kläder med varandra och låtsas att Björn var jag och jag var han. Vi kom till bäcken på varandras cyklar och spela varandra ett tag. Det tog ett tag innan vi insåg. De hade genomskådat oss direkt.

Under vägen vid bron går ett rör av cement. Björn och jag brukade krypa in i det och åla oss över till andra sidan. – Om man kryper i röret och en bil kör på vägen samtidigt får man hjärnskakning, sa Elina. Jag var inte säker, men jag trodde henne. Visserligen hade Elina även sagt att man fick mask i magen om man åt det som var nederst på bananen och det trodde jag inte alls på.

En gång kröp jag in i röret när det oförhappandes dök upp en bil som samtidigt körde över. (Väldigt sällan passerade bilar på vägen i Grönbo. Så är det fortfarande.) Jag ålade det absolut snabbaste jag kunde. Jeansen var blöta och gröna av gräs och jag låg andfådd och lyssnade i röret medan bilen körde över vägen. Jag andades ut. Jag fick inte hjärnskakning.

Publicerat av

Stefan Jansson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *