Ramsberg är centrum i världen

Jag lämnade nyss Ramsberg efter att ha varit konferencier under Ramsbergs PRO-förenings 60-årsjubileum. Det är härligt i Ramsberg.

Ramsberg är ju typ centrum i världen. Ramsberg utgör hjärtat i Bergslagen men även nollpunkten vilken övriga världen kretsar kring. Ramsberg är på samma gång både centrum och periferi. Både utkant och mittpunkt. (Precis som de flesta orter, bör tilläggas.)

I teve och tidningar har Ramsberg förekommit flera gånger nu under hösten.

Detta pga nedläggningen av biblioteket i Ramsberg och den tömning av biblioteket som invånarna gjorde själva. Och gömde böckerna på okänd plats.

Krönikörer i Svenska Dagbladet har skrivit om invånarnas civila olydnad och SVT:s Kulturnyheter har likaså beskrivit händelsen.

Detta föranleder denna dagsvers:

 

Ramsbergs klockare i tampen röcker:

”Våga värna våra böcker! ”

Låt oss så motvilligt höja en gravskål

över kommunens förvirrade bokbål

Vi skålar, nån fnissar och nån står och gnäggar

och skrattet det ljuder kring Lobergets väggar

Av vrede är det så lätt att förgrömmas –

Men när bibblan i Ramsberg på var bok skulle tömmas

Lyste idélampan, bländade fort dem

Från att helt visst och rent krasst sända bort dem

för att sedan kastas, glömda

men då var böckerna redan gömda

Lokaljournalistik värd namnet

”De får skjuta flest älgar i Lindesberg” gapar Expressens löpsedel ut 2015-10-21. Jag tänker i mitt stilla sinne: har Expressen blivit lokaltidning? Så är ju givetvis inte fallet och kampen för lösnummersförsäljningen är starkare än den lokala förankringen.

Nu kommer jag kacka i eget bo och jag gör det utan att generas.

För man får ju förlåta NA:s lokalredaktion i Lindesberg. De är ju inte så många. Det klart de inte kan bevaka allting, utan bara någonting litet då och då.

För visst saknar man händelser som borde avhandlats i det lokala bladet. Eller vill man att Lindesberg ska framstå som en död och avfolkad håla?

Tråkigt är det hur som helst att alla verkar lägga sig platt för t.ex. nätlokaltidningen Lindenytt vars skribenter är fullt upptagna av att skriva om att Hemköps personal fått tröjor med Idol-Martins namn på ryggen.

Nostalgi är ju sockersliskigt men det är lätt att få ett skimmer över ögonen när man tänker på hur det varit. Nog för att Bergslagsposten hade sina SIDOR, höhö, och sina komplex. Men dess identitet var lokaltidningens. Och det som hände lokalt stod att läsa i tidningen.

Det fanns en tid då det fanns STORA journalister på den LILLA tidningen, som var obekväma och scoopsugna. Det fanns en tid då kulturskribenter efter att sångaren Raymond Björling sjungit fel och stakat sig på en konsert i kyrkan basunerade ut i svarta rubriker: ”Det här duger inte, Raymond Björling” . Lindesbergarna var en kräsen publik som minsann krävde närvaro hos artisten menade recensenten någon gång på 70-talet. Det känns som mycket, mycket länge sen.

Bergslagsposten kom tillbaka. Allt är förlåtet!

Visa mig ditt smågodis och jag ska säga dig vem du är

Jonas Gardell sa vid något tillfälle att man vet att man börjar bli gammal när man tittar i Ellos-katalogen och utbrister: ”Det här var ju både snyggt och käckt!”

 

Man kan spåra ålderstecken även vad gäller intag av godis.

Som barn tyckte jag om såna där sockerbitsformade vita och sega saker. Det gillar jag inte nu.

 

Jag vet inte när det hände men plötsligt började jag sukta efter både Bridgeblandning och Marabous Dukatnougatkaka.

 

Det gäller även samma sak med glass. Jag känner att jag blivit min egen far när jag sorterar bland smakerna. Vid en glasskiosk i Göteborg tog jag en våffla med wienernougat och romrussin varvid min kompis Markus utbrast: ”Oh, hallå farfar!”