Alla som varit i Linde

Små orter och samhällen utgör på samma gång både centrum och periferi, som jag skrivit om tidigare. Lindesberg är en stad där förvånansvärt många passerat. Litterärt har många storheter som Hjalmar Bergman, Pär Lagerqvist, Sven Stolpe, Gösta Knutsson och Kar de Mumma passerat och stannat länge eller kortare sejourer.

Stripa gruva vars strejk fällde regeringen och vars framstående tekniska innovationer ledde till blänkare i New York Times är folk medvetna om i hyttan med omnejd.

Att Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson landa i rågen i Fellingsbro var ingen slump och att Rockhammar har varit boplats för både skalden Carl-David af Wirsén och Brita af Geijerstam (som översatte Nalle Puh till svenska) är imponerade.

 

Allt detta (och mer därtill) står att läsa i Astrid Lindén och Clas Thors utmärkta bok ”I Linde och trakterna däromkring skrivs mycket vackert” som utkom för några år sedan. Läs den!

 

Senast att sälla sig i raden till personligheter som varit i Linde på visit är vårt kommande helgon Elisabeth Hesselblad. Tro det eller ej, men hennes gamla mor bodde här och i hennes brev till biskopen daterat 21/7 1923 skriver hon: ”Min gamla Moder, som ej sett mig på 22 år, och nu är 87 år gammal beder mig komma på ett litet besök. Vi bedja därför om lov att resa, för ett par dagar, till Lindesberg, då vi lämna Vadstena?”

 

Vidare frågar hon: ”Önskar Eders Högv. att vi återkomma till Stockholm då vi besökt min gamla Moder i Lindesberg?”

 

Och det är ju självklart, även kommande helgon och blivande kan komma att stanna i eller passera Linde.

 

Gott nytt år på er!

Trillingnöten och andra trivialiteter

I det korta tyckandet, i twittrande och sånt, är det lätt att få en ton av syra, ilska, aggression.  Eller i alla fall saknas det möjligheter att få till nyanserna. Twitter är för övrigt är bra ställe om man bara vill spy ur sig lite i taget, i en ungefärlig kaffekopps storlek.

De 140 tecken man har att röra sig med ger ju inte heller utrymme till fördjupning, analys eller långt utdragna liknelser.  På gymnasiet recenserade jag vid ett tillfälle Ernest Hemingways ”Och solen har sin gång” genom att likna boken vid de finska gröna marmeladkulor som farsan brukade få vid jul av Grönbo IF.  ”En kula är liksom en för mycket,” sa jag, ”och den här boken det är jädrigt många kulor för mycket”.

Trots att jag inte ens twittrar, är det bäst att lugna ned sig.  I dessa sockerstinna tider. Som igår när jag hemma hos mamma öppnade en chokladask och tappade hakan över innehållet.  Jag dängde resolut Aladdin-asken i bordet. – Vad f-n… är trillingnöten borta?Är ingenting heligt längre? Vart är världen på väg?

Roligt att bli följd

 

I juletider när bloss ska tändas, lutfisken ska stå rätt lutad och skinkor ska läggas i blöt är det lätt att bli mätt, däst och mätt även andligen.

 

Då är det är roligt att veta att man blir läst och följs av så många därute. Runt om i landet, i länet och i Linde. På platser, av människor jag knappast hade en aning om, som troget följer.

 

Skrivandet är ensamt och ibland undrar man om det finns någon enda mottagare därute eller om detta skrivs endast för undertecknad.

 

Så god jul eller god fortsättning till er alla därute, läsande och följande!

Det har varit en otrolig resa!

Jag fann mig själv sittande mitt emot henne på restaurangen. Jag satt och tittade på henne medan hon åt. Det var länge sedan vi pratade. Jag menar verkligen pratade. Ibland försöker vi prata men det slutar alltid med att någon somnar.

Maten är tråkig, intetsägande, blek, torr. Vattenkrasse, ringlad balsamicovinäger över. Genast lite gladare.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Kanske göra. Men först och främst säga. Det finns så mycket man säger som kanske inte betyder något. Saker man kanske inte menar och så är det allt det man inte säger, men borde säga.

Allt onödigt oväsentligt pladder som fyller omvärlden till bristningsgränsen. Tyckande, twittrande, upprapande av värdelösa fraser, tveklöst dåliga ordförråd. Ett evigt snack om resor, ”det har varit en fullständigt otrolig resa” och då avses inte en resa t.o.r till Täby centrum utan en enda uttjatat synonym för process, lärorik tid, förlopp. Likaså leverera som sägs med samma självklarhet om oxfilé som prestationer inom sport, artisteri, politik och för chefsekonomer på Nordea.

Tiden, den går. Tiden levererar inte. Eller också är det det den gör. Tiden levererar medan vi står still. Tiden går ju så obönhörligt och rusande. Och vi blir sittande, väntande på möjligheterna, väntar på stekta sparvar som ska flyga in i munnen på oss. Som den bleka tråkiga maten på tallriken framför oss.

Tänk om vi sitter här om 20 år. Jag tittar på dig medan du äter och jag tänker; det var länge sedan vi pratade.

Eller om vi till sist formulerar det vi vill ha sagt i en sliten fras: ”Vi har gjort en otrolig resa!”

Vintern kommer för tidigt i Linde?

Bygget av nya resecentrum tvingas vänta, meddelade Lindesbergs kommun genom Gunnar Jaxell för två veckor sedan. Orsaken var att vintern kom för tidigt och tjälen redan tagit marken i besittning.

Till och med de stiffa deltagarna vid kommunens företagarfruktost hickade till och ifrån sig gaffeln i äggröran. För detta hände sig inte den första april.

Detta sas den 26 november i Lindesberg. Kommunen och inte minst Gunnar Jaxell var förvånade över vinterns tidiga intåg. Kanske kommer planeringsansvariga och i synnerhet Gunnar Jaxell från planeten Mars, där vattnet som bekant flyter under jordytan?

Man kan ju undra hur tanken med arbetet var från början. Men det är väl just avsaknad av tankearbetet som är det stora problemet?

En sak är säker, på denna plats på planeten Jorden kommer vintern utan att fråga Lindesbergs kommun om lov.

Det lilla livet

Allt rusar ifrån mig. Ibland vill jag bara stanna och sluta ögonen och bevara bilden för mitt inre. Vissa ögonblick vill man kapsla in och behålla i minnet. Som H:s obekymrade hoppsa-steg hela vägen hem från skolan i går t.ex.

Eller H:s reaktion när dimman låg tjock över trädgården en morgon. ”Vad dammigt det är” som hon uttryckte det.

Då önskar man att man hade kunnat stoppa in ögonblicket i en snöglob och se på när man så önskar efteråt.

Alltför ofta förirrar sig tankar över vad man borde gjort eller i framtiden bör göra. Huvudet ockuperat av det förflutna eller det som komma skall. Men vad är egentligen större än nu? Ingenting är större än nu.

Ikväll bor vi alla i Martin-land

Sällan har väl den lilla staden slutit upp bakom någon som i detta nu. Om Stenmarks störtloppsåk fick Sverige att stanna har Lindesbergarna stannat tiden på fredagarna framför Idol hela denna hösten. Det har tryckts Martin-kepsar, Martin-tröjor, Martin-mössor, gjorts Martin-praliner, bakats Martin-bakelser och krängts Martin-burgare. Stolta och samlade har vi alla röstat, messat och ringt.

 

Lindesberg kunde aldrig fått bättre reklam, säger kommunstyrelsens ordförande Irja Gustavsson. Företagare har tävlat om vem som hejar mest på Martin.

Och Martin Almgrens kärlek och tillgivenhet till hemstaden är varken tillkämpad eller spelad – precis som hans sånginsatser saknar Martin Almgren där ett falskt register.

 

Sällan har väl Lindesbergarna varit mer överens. Och sällan har väl Lindesberg visat en bättre sida. Det är kanske Martin som är vår bästa sida. Eller också personifierar Martin det som vi alla skulle vilja vara: okonstlade, ödmjuka, glada, nyfikna, skojfriska men utan någon form av fördömande drag.

 

Och vinnare eller ej. Vem minns en vinnare två dagar efter?

 

Ja, vinnare eller ej. Frågan är vad som är den största segern. Om man efter direktsändningpressen, mediebevakningen och ståhejet kommer ut på andra sidan som en starkare kopia av sig själv, får man vara glad. Och där har Martin redan vunnit.