Från ungtupp till silverrygg

När jag var liten ville jag så gärna bli vuxen. Nu är jag inte lika säker längre.

Jag gillade inte att bli talad över huvudet på, vilket jag tyckte jag blev som barn. ”Är han alltid så där?” frågade en dam min mamma när jag inte höll mig lugn i baksätet. Jag minns fortfarande hur stum jag blev över att bli omtalad och inte tilltalad.

Jag längtade så innerligt, så innerligt tills jag blev vuxen. Vuxen så man blev lyssnad på, sedd och förmodligen också respekterad.

Under mina första kontakter med arbetslivet, då var jag yngst bland de ”vuxna jäklarna” som jag och en kompis kallade dem. Oftast var de ”vuxna jäklarna” lite loja, bittra och deras livsleda spred de mer än gärna till de entusiastiska yngre. Gärna sa de sina sanningar med en prudentligt tillbakalutad hållning och ett bittert drag över mun.

Nu är det lätt att känna att steget mellan att vara ungtupp till silverrygg är kort. Den yngstes entusiasm har plötsligt förbytt nån del av nyfikenheten med den eftertänksamma men inte alltid så smidiga erfarenheten. Men egna sanningar försöker jag undervika liksom den tillbakalutade hållningen och det bittra draget.

Var finns Lindes city?

City? Ja, dessa svengelska uttryck som skapats i iver, som om svenska som språk skulle vara otillräckligt. Varje britt lider hur som helst. Minns man inte Degerforsgruppen Angel som sjöng ”Sommaren i city” 1990, kanske man ser framför sig Lindeskolan med sitt Idrottscollege eller föreningen Linde City.

Linde Citys ordförande Peter Bring menade i NA i november förra året att föreningen måste jobba långsiktigt och samarbeta med andra. Det är lätt att hålla med om. Men det är inte det lättaste. Linde City är en förening som samlar butiksägare, fastighetsägare, banker och restaurangidkare bör kanske tilläggas i sammanhanget.

Centrumkärnan har förändrats, Kungsgatan som när jag var liten slutade med Thorins begravningsbyrå, tätt följt av Lunkans väskaffär och Sandbergs bosättningsaffär, Gullis mode och Sporthörnan. Lite längre ned Posten och Barngarderoben. Numera tar kommersen slut vid Rolf Karlssons Bildmakarna även om Thorins, förlåt Götmars Bergslagen fortfarande ligger kvar längst upp. En sak har inte förändrats, tror jag. Företagare på Kungsgatan tycker Kungsgatan bör värnas och de på Kristinavägen tycker Kristinavägen är viktigast.

Lindemarkens nya sträckning är väl positiv när man använder sig av betydligt bredare Kristinavägen. Se på senaste julskyltningen. Lite på Norrtullstorget och lite i Flugparken. Svårt att se ett centrum som värnas. Eller var ligger centrum förresten? Det kanske inte spelar så himla stor roll, huvudsaken är väl att Linde behåller de affärer och de affärsidkare som finns.

Bättre än Dramaten

”Det där, det var bättre än Dramaten” som min pappa sa när han hade sett Gusselbyrevyn. Det kunde visserligen bero på att han inte varit på Dramaten, men det spelar inte så stor roll.

Årsskifte betyder lokalrevytid. I kommunen har vi tidigare haft flera lokalrevyer i nästan alla väderstreck. Från början av 80-talet fram till 2007 spelades Treboda-revyn i Högstaboda utanför Vedevåg under ledning av Ann-Marie och Henry Lindkvist. I Fellingsbro spelades revy under ett antal år från slutet av 90-talet. Sen mer än 30 år tillbaka och fortfarande görs årligen revy i GHF-lokalen i Gusselby.

 

Berit Jansson, revymamma, textförfattare och eldsjäl driver och ser till att saker händer. Utan Berit ingen revy.

Jag såg min första Gusselbyrevy 1992, fast det inte ens var revy. Det var lustspelet ”Snål-Magnus proväktenskap” med den pålitlige revyaktören Rolf Johansson som ”Snål-Magnus” själv. Han var så snål att han ändrade efternamn till Berg istället för Berglund bara för att spara på bläckpennan. Snål-Magnus sjöng också en ny text på gruppen Euskefeurats ”Pessimistkonsulten” med raden ”jag tror jag flyttar till Bengtesfall” i slutet. Det var bland det bästa jag sett på en scen, dittills. Jag minns Lennart Brundin, Lil Andersson, Inger Iwarsson, Kjell Karlsson, Birgit Anderbert på dragspel och så Berit förstås.

 

Och Gusselbyrevyn har fortsatt roa, oroa och hålla den lokala underhållningens fana högt. Kanske klagar någon över att resår saknas i långkalsongerna på tiljorna i Gusselby någon gång. Men det man glömmer då är att det som aldrig saknas i Gusselby är värmen och den hjärtliga generositeten bakom varje liten lustighet.

Synd på så rara ärtor

Ibland borde saker och ting bli bättre. Med rätt ingredienser borde såsen smaka fantastiskt. Trots detta vimlar det av vinnande kombinationer som inte blir just det. Vinnande. Som i fallet med flertalet teveserier t.ex.

 

TV4 visade nu i höstas ”Boymachine” på fredagar.

Med bl.a. Jonas Karlsson, Henrik Dorsin, David Wiberg och fantastiska Shima Niavarani.

Rätt platt, dött och för att vara komediserie både förutsägbart och inte vidare kul.

Varken hantverket av att kunna göra komedi, omdöme eller talang saknades. Men likafullt ett brödjobb. En seg dag på jobbet.

Inte ens de själva kunde ha trott på manuset.

 

Eller ”Gangsters & Gentlemen” som visas nu på SVT. Efter Klas Östergrens mytomspunna romaner från 80- och 90-talet. Underbare skådespelaren David Dencik spelar typ 19 årige gamla Henry Morgan. Med tanke på den stora arbetslösheten som råder bland skådespelare borde väl någon yngre än 41 ha kunnat vaskats fram. Men Michael Marcimain ville väl helst jobba med sina favoriter såsom Sverrir Gudnasson, David Dencik och Ruth Vega Fernandez. Vackert, välgjort förvisso, men något väsentligt saknas. Känsla möjligen. Allting blir för det mesta grimaser och yxig dialog.

Synd. Det är det. När det kunde blivit så bra.

Livet och allt annat

Livet gör motstånd och ibland väldigt hastiga vändningar. Man får kämpa för att hinna hänga med.

 

Ibland tänker jag på livets häftiga skiftningar och min före detta granne. Vi delade en tidningsprenumeration. Under den heta sommardagen jobbade hon i trädgården hela dagen. På kvällen var hon på bingo och kom hem först sent på natten. Morgonen därpå när jag skulle lämna tidningen, fann jag henne döende i hallen.

Jag hann inte med.

Jag hade pratat med henne under den gassande solen dagen innan. Nu stod jag på tröskeln, ambulansen var på väg och inom någon timme skulle hennes liv vara över.

 

Många ställer frågan: vad är meningen med livet? Jag skulle vilja vända på det och fråga: vad är meningen med döden? Och med tanke på den väldigt korta tiden man lever är det ju väldigt lång tid man måste vara död.

 

Trots det är ju döden en förutsättning för själva livet. Och vad är att leva? Kanske stundom en nåd. Vad är då att dö? Att stanna mitt i steget är kanske också stundom en nåd.

 

Ändå är det svårt att inte känna hopplöshet inför alltings uppenbara meningslöshet.

 

Nåväl. Nu: mod och kurage. Det är väl det som behövs. För att orka och för att våga leva vidare. Mod och kurage.