Från ungtupp till silverrygg

När jag var liten ville jag så gärna bli vuxen. Nu är jag inte lika säker längre.

Jag gillade inte att bli talad över huvudet på, vilket jag tyckte jag blev som barn. ”Är han alltid så där?” frågade en dam min mamma när jag inte höll mig lugn i baksätet. Jag minns fortfarande hur stum jag blev över att bli omtalad och inte tilltalad.

Jag längtade så innerligt, så innerligt tills jag blev vuxen. Vuxen så man blev lyssnad på, sedd och förmodligen också respekterad.

Under mina första kontakter med arbetslivet, då var jag yngst bland de ”vuxna jäklarna” som jag och en kompis kallade dem. Oftast var de ”vuxna jäklarna” lite loja, bittra och deras livsleda spred de mer än gärna till de entusiastiska yngre. Gärna sa de sina sanningar med en prudentligt tillbakalutad hållning och ett bittert drag över mun.

Nu är det lätt att känna att steget mellan att vara ungtupp till silverrygg är kort. Den yngstes entusiasm har plötsligt förbytt nån del av nyfikenheten med den eftertänksamma men inte alltid så smidiga erfarenheten. Men egna sanningar försöker jag undervika liksom den tillbakalutade hållningen och det bittra draget.

Publicerat av

Stefan Jansson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *