Nu skulle man ha haft en kamera…

Ovanstående var en vanlig replik när jag var liten. Alltid när nåt roligt hände eller nån drattade på ändan eller nåt riktigt känslosamt utbröt hade man lust att föreviga ögonblicken. Nu när ALLA har en kamera, när alla är fotografer, har vi självklart lust att föreviga allt detta så fort vi får chansen.

 

Men när var och en även har möjligt att redigera, efterbearbeta och så vidare, undrar jag i mitt stilla sinne vad som egentligen är ett förevigat ögonblick. Vad har hänt på riktigt om vi alla förutom att vara fotografer också är retuschörer? Och när något händer och media inte finns på plats finns alltid någon där med telefon för att filma eller ta bilder. Vi uppmuntras ständigt till det också: ”Har du sett något? Har du bilder? Hör av dig!”

 

Det finns ju också många etiska dilemman kring detta, bilder av våld, misshandel eller dylikt. Vad är viktigast: ta bild eller hjälpa till att avstyra?

Påskkärringar på vift

När jag var liten började jag göra påskkort rätt många veckor innan påsk. Först var jag oerhört noggrann och gjorde kort i A4-format som jag sedan vek mycket omsorgsfullt och snyggt. Sedan blev jag slöare och klippte kort i A6-format och ritade antingen ägg med rosett på eller en kyckling bestående av två bollar. Korten la jag sedan i den blå korgen med vita blommor som mamma hade gjort när hon gick på en kurs i korgmålning.

 

Oftast gick jag ensam genom Grönbo men vid ett tillfälle gick jag tillsammans med Jenny, Charlotta och Linn (visserligen med hjälp av lite bilåkning) ända till affären i Spannarboda. När vi kommit till Isidor bad vi om att få låna telefonen och ringa hem för att få skjuts tillbaka. Vi orkade inte gå och vi kunde knappt bära korgarna längre. Dessutom hade det börjat regna.

 

Påskhelgen förflöt sedan i ett sockerspeedat töcken framför dramaserien om Jesus sista dagar. Som då alltid gick på teve under påskhelgen.

 

Kom till Komosseum!

I dessa dagars vackra väder, befinner jag mig i en mörklagd gammal bygghall på Lindeskolan. Denna bygghall har dock genomgått en stor förändring sedan i höstas. Det är spelplatsen för estetiska programmets musikteaterprojekt och den har vi döpt till Komosseum.

Vi har bytt virke, spån och hammarslag mot sång, musik, skratt och den espri som anstår en riktig salongskomedi. Fast rätt titulering är nog spök-komedi.

I vanlig ordning förvånas man över fantasin, talangerna och den positiva energi som alstras från de många ungdomarna som jag har förmån att jobba tillsammans med. I vanlig ordning rörs man till tårar för att man får vara med och se utvecklingen.

Kom och gör mig sällskap som åskådare. Kom till Komosseum!

 

Håll inte med mig!

Jag får stundtals kommentarer om det jag skriver här som t.ex. oftast ”Ibland håller jag med dig, men inte alltid”. Det tycker jag är skönt. Det finns ingen funktion att skriva saker som alla håller med om. Eller ger tummar upp till. Men det klart, tycker ingen något alls kan man vara säker på att det är mediokert.

I dagens sociala medie-landskap omger vi oss gärna med folk som delar världsbild och tycker precis som oss själva i allting, så vi slipper dålig stämning och konflikter i cybervärlden. Det är sunt. Jag är definitivt inte bättre själv.

Här nedan skriver jag några saker, ni behöver INTE hålla med:

1.Den lysande reklamskylten som är placerad på parkeringshuset vid stationen i Lindesberg lyser så starkt att varje gång jag bländas av den känner jag mig som en förrymd fånge som lyckas klättra över fängelsemuren och därnere i mörkret träffas av en sökande strålkastare

2. I söndags hölls ett allmänt möte om man kan göra Frövi mer attraktivt. En fråga: går det? Jag har några mindre förslag t.ex: få en miljärdär att köpa Frövi IK och därefter värva Ronaldinho. Annars kan man övertala miljardären att få Ronaldinho att köpa Korsnäs. Alternativt kan man flytta hela Frövi till Brasilien.

3. Pojkbandet The Pinks återförenades i Degerfors i helgen. Jag tycker den i det närmaste obefintliga politiska oppositionen i Lindesberg med Pär-Ove Lindkvist i spetsen borde starta ett eget pojkband med inkvoterade kvinnor. Fast jag tror inte att Pär-Ove egentligen tycker nånting då han så ofta håller med den politiska majoriteten. Därför borde Per Söderlund (SD) starta ett enmansband som han skulle kunna kalla för The Stinks.