Mina tankar går till Hans

I måndags fick Hans Vestberg sparken från Ericsson. Efter uppsägningstiden på sex månader får han avgångsvederlag på 21 miljoner. Detta motsvarar 18 månadslöner. I fem år har Vestberg varit Ericssons vd och under dessa år har han haft en sammanlagd lön på 265 miljoner kronor.

 

Det är inte utan att man tänker lite på Hans i dessa dagar. Vad ska Hans göra nu? Men framförallt vad har Hans gjort hittills? Om han gjorts sig förtjänt av en nätt årsinkomst på ca 53 miljoner och dessutom får det nätta avgångsvederlaget 21 miljoner?

 

Hans måste vara en riktigt duktig kille! Trots det fick han i måndags beskedet från en enhällig Ericssonstyrelse att de ”tagit initiativet till att skilja Hans Vestberg från hans nuvarande kontrakt.” Det visade sig att den senaste svaga kvartalsrapporten, ytterligare en i raden gjorde att Vestberg slutgiltigt fick kicken.

 

Jag minns när jag berättade vad jag skulle få i lön för min mamma. Jag var väl 21 eller 22 år. Jag skulle tjäna mer än vad hon gjorde. Mamma reagerade först, men sa därefter inte så mycket. Efter många år som vårdbiträde inom äldrevården var hon van att bli omsprungen lönemässigt av ungdomar.

 

Det är lätt att känna sig uppgiven.

 

I dagens debatt är prat om pengar, inkomst, förmögenhet hopplöst död. Pengar, eller någons samlade förmögenhet är något heligt och den som fångar största pengapåsen, oavsett tillvägagångssätt är kung. Avslöjandet om Panamapappren väckte som mest en axelryckning, Hans Vestberg är bara en i raden ur näringslivet som trots kris i bolaget plockat ut stora bonusar utan att någon reagerar. Det klart att vem som helst skulle vilja få ett 21 miljoners avgångsvederlag, eller? Det är bättre att slå nedåt, i populistisk yra som sig bör i dessa dagar, att jämföra sig med dem som inget eller litet har. Eu-migranter, ensamkommande eller nyanlända. De ska väl inte ha någonting alls – när jag knappt har!

 

För pengar är allvarliga saker. Det vet Hans.

 

 

 

Larsbo är Larsbo

Varför hälsar så många när vi är här och badar? Undrar dottern när vi besöker Larsbo badplats i Grönbosjön.

 

Det är svårt att snabbt förklara. Det är svårt att förklara och beskriva alla inre bilder man har av en plats utan att tänka efter noga.

 

Som när jag provade bentagen med blå simring medan mamma satt på stenen invid land med en Musse Pigg-handduk och väntade.

När vi övernattade i tält efter konfirmationen. ”Det är väl inte för spriten ni vill dit” sa min far allvarligt när jag stod vid cykeln på väg dit. Jag, som aldrig hade haft någon kontakt med alkohol, blev helt stum över blotta misstanken.

 

Jag minns alla människor jag sett där. Helge som åkte dit med sin dotter i sin grå Volvo PV.

Eller den äldre mannen som hade sin mamma med sig, mamman satt ständigt och väntade i bilen medan sonen badade. Elina och Jenny och Gustav som mer eller mindre bodde där. Sommaren 94 som var så varm och jag var vid badet hela dagarna, med en sirapsflaska med flädersaft och en burk Mariekex. Slutade sommarjobbet första veckan i juli och sedan var jag där jämt. Blev sjuk lagom till algblomningen andra veckan i augusti.

 

Vissa badplatser är ju bara en badplats man stannar vid någon gång för att sedan åka vidare. Och även fast det var länge sen jag badade i Grönbo själv, är Larsbo för mig så mycket mer än en badplats. Larsbo är ju Larsbo. Och även fast stranden är mindre och gräset är sämre klippt, omklädningsbåsen är uppeldade så är Larsbo oförändrat. Och jag antar att de flesta har sådana platser, badplatser eller ställen där sommaren liksom alltid är inkapslad, vattnet är ljummet och flädersaft och Mariekex aldrig är långt borta.

 

Nödtorft

Tidningarna har sommarvikarier, brevbärarna likaså och min hopp och håg står till sommarläsning via besök på antikvariat och Bergslagens största bokloppis i Södra hyttan i Hjulsjö.

Minst ett besök där varje sommar gör att jag hittar böcker och får läsa saker jag inte trodde var möjliga. En bok som legat permanent på mitt nattygsbord sedan två somrar tillbaka är J.L. Saxons ”Umgängeskonst – Levnadskonst” från 1918. Här får man i enkla men rejäla råd reda på hur man bör uppföra sig på gatan, vid samtal, vid bjudningar och när man anlägger längre visiter. Därutöver hur man återgäldar tjänster och gratulerar bäst, hur man bör skriva brev och telefonera. Jag imponeras hur Saxon kunde sammanfatta råden till ett gott umgänge med alla på 215 sidor.

Bildningsivern går inte att ta fel på. Och bildning kan uppvisas i allt umgänge:

”Den som vid samtal med en dam eller äldre person har händerna i byxfickorna behöver aldrig komma med ursäkter för att han saknat tillfälle att umgås med bildat folk. Det märkes allt för väl ändå.”

 

Inte ens klädetikett missar han:

”Man blir längre och smärtare i randiga kläder än i andra; längre i långa rockar och kappor än i korta. Man ser fylligare ut i ljusa kläder i än i mörka. Man ser fylligare ut i ulliga tyger än i släta.”

Och visst är allt skrattretande daterat:

”I en tambur tränger du dig ej fram i fall ni komma flere i sällskap. Du sparkar ej av dig galoscherna.”

Eller:

”Under den soliga årstiden måste man bekämpa frestelsen att kisa med ögonen och grina mot himlafästets drottning”.

 

I all bildningsiverns syns också viljan att i allt agera rätt och i möjligaste mån agera som ”fint folk”. ”Fint folk” som nuförtiden omnämns om folk som möjligen tycker sig vara för mer eller på något sätt  visar sig högfärdiga. 1918 stod ”fint folk” för hyggliga och välmenande människor. Eller som J. L Saxon säger redan i inledningen:

 

”Det är framför allt tre ting, som i umgänget människor emellan känneteckna fint folk. Fint folk är

Uppmärksamt,

Hänsynsfullt,

Tacksamt.

Fint folk har alltid ögon och öron med sig. Åstadkommer aldrig obehag genom bristande aktgivenhet. Är ej påträngande men alltid färdigt att stå till tjänst, då det behöves. Fint folk tar alltid hänsyn till andras trevnad, andras rätt. Fint folk är tacksamt för all hjälp, alla tjänster och glömmer aldrig att ge uttryck åt sin tacksamhet. ”

 

Så skrev Saxon 1918, frågan är hur ”Umgängeskonst – Levnadskonst” skulle se ut nu, anno 2016?

Jag ville jag vore en trädgårdsmästare

Jag ville jag vore en driftig och händig

Som klippte med kantsax med nöje

Jag ville jag vore i rörelse ständig

Som rensade kirskål med glädje

 

Jag ville jag vore en grönfingrad klok

Som inte lät bären förgås under tistlarnas ok

Som rätt kunde beskära en hassel och bok

Och klippa gräset snyggt kring en ölandstok

 

Men med sanningen sagt jag har snålt om tiden

Och njuter som mest av den stillsamma friden

Medan ogräset växer, en tystlåten vän

Medan dahlian blommar och vissnar igen