Grattis Flack!

Idag fyller revykungen Peter Flack 70 år. Och jag passar på och säga grattis. Alltsedan jag såg ”Hjalmars Kartong” på Hjalmar Bergman teatern 1986 förtrollade Flack mig i in i teatern värld. Peter Flacks närhet och kärlek till publiken har alltid varit äkta och ömsesidig.

Många pratar framförallt om figuren Hjalmar. Jag skulle vilja nämna manusförfattaren Flack, imitatören Flack och skådespelaren Flack. Det är imponerade att Flack producerat revyer under så många decennier, ständigt skrivit nytt, förnyat och utvecklat sig men alltid stått nära sina egna underhållningsförebilder. Han är aldrig långt ifrån ett elegant showideal och med sig själv som underdog och sanningssägare i form av Hjalmar. Imitatören Flack dyker upp emellanåt, om det inte är den rätt dråpliga parodin på Carl Jan Granqvist eller den mer stillsamma Ian Wachtmeister i ”Hjalmars Hotel” så kan det vara den utlevande Jonas Gardell eller Roland Cedermark, tecknade i breda penseldrag. Den parodi jag minns bäst är när Peter Flack gestaltade Lasse Berghagen i ”Hjalmar på nätet”. Vilken gedigen prestation, förberedelse och förmåga att med enkla medel helt gestalta någon annan. Det var också oerhört fint att se honom i en rätt trubbig och inte så trevlig karaktär i deckarkomedin ”Nu är’e klippt!” 2002.

Jag har tidigare skrivit om mitt förhållande till Flack och hans revyer på bloggen och efter ett sådant inlägg fick jag ett mycket fint mail från en kvinna som undrade om jag hade kvar VHS-bandet med ”Hjalmars Kalasrevy” från 1988. Det hon haft var trasigt och försvunnet och hon och hennes syster pratade ofta om föreställningen de sett på teve som barn. Genom diverse bestyr ordnade jag så hon fick en kopia av mitt gamla band. Jag blev oerhört rörd över hur betydelsefullt det var för henne och hennes syster.

Det berättar ändå något om Peter Flacks revygärning och lyskraft.

Ansvar inget för LIBO?

Lindesbergs kommuns egna fastighetsbolaget LIBO, eller om det är Falab, Skumab, Mutab eller Vetefanvaddetheternuab, ska sälja skogen i Munkhyttan. Där finns skolmusem, skjutbanor och fyra verksamma föreningar. Fjärilsreservatet som kommunen skött med armbågen sedan ett antal år ingår också i köpet.

Först nästa år, 2017 alternativt 2018 blir försäljningen aktuell, menar Falabs VD Roger Sixtensson. Kommunen är mån om att sälja skog, nu senast i Ramsberg, för att främja fortsatt bostadsbyggande i centralorten Lindesberg. Politikerna är i nuläget inställda på att sälja alltsammans i ett paket, men det klart att alternativ även finns för avstyckning av fastigheten. Det är komplicerat, det inser även jag, och bostäder behöver byggas, men med de ”marknadsmässiga” hyror som det kommunala fastighetsbolaget tar ut för t.ex. skollokaler borde vinsten vara större för nyinvesteringar. Att till synes små skrubbar, läckande baracker och icke underhållna skrymslen kostar hundratusentals kronor årsvis är svårt att förstå.

Det är inte första eller förmodligen inte sista gången heller som vårt kära fastighetsbolag handlar först och tänker inte alls. Politikerna som är så förbaskat förblindade av viljan att få bygga nya bostäder så de glömmer vad som skapat Lindesbergs särart. Värden, bestående och viktiga som gör Lindesberg till Lindesberg och inte enbart bygger på snabb kortsiktig klös. Ansvar, någon?

Arkeologi för syns skull

Senaste veckan upptäckte jag flera rektangulära uppgrävningar på ICA-parkeringen. Man har gjort förebyggande arkeologiska utgrävningar. Tidigare har man grävt vid badhuset och kommer längre fram att gräva vid parkeringen bakom Systemet och vid ABF-huset. Det är Arkeologgruppen AB som på uppdrag av kommunen på grund av länsstyrelsens krav. Projekteringsingenjören på kommunen, Jesper Almlöf säger att arkelogiarbetena görs i förebyggande syfte för att inte riskera förseningar i senare skede.

Det känns som man för syns skull gräver lite här och där. Johnny Rönngren och Sabina Larsson som jobbar med utgrävningar för Arkeloggruppen berättar att samhällsnyttan och utvecklingen går först. Uppmuntrande uppgifter från andra delar av landet visar att det sker en dokumentation men sedan bygger man ändå. Det klart att arbetet kan leda till fortsatta undersökningar. Och kostnader. Men dessa undersökningar och kostnader fördjupar ju ändå kunskap och vetskap över hur vi, i denna gudsförgätna trakt levt och verkat. Viktiga uppgifter som vi behöver. Vi som lever idag. Men det klart, gräv lite på ytan så vi inte hittar nåt av vikt. Och så på med asfalt.

Vad är en upptäckt av en urmänniskan australopithecus afarensis, upptäckter av Lindesbergs första bebyggelse eller ostindisk fajans från 1700-talet mot ett nytt parkeringshus utanför ICA-Per?

 

Fellingsbro, Fellingsbrooo…

”Fellingsbro, Fellingsbrooo, här finns dagis, skola, jobb och PRO”… jag börjar alltid sjunga på den låten, melodi ”Barnatro” med text av Berit Kleber från  Fellingsbrorevyn när jag befinner mig i Fellingsbro.

Tro det eller ej, kära bloggläsare, men jag sitter i just Fellingsbro och skriver. Under onsdagarna träffar jag fantastiska barn på förskolan här och därefter avnjuter jag lunch på pizzeria Mona Lisa.

Jag har varit i Fellingsbro mycket i mina dar. Här lärde jag mig simma på utomhusbadet, här besökte jag Folktandvården och blev skjutsad ensam i buss från Pilkrog. På vägen tillbaka stannade busschauffören Bosse och köpte glass från Åhus-glassbilen till mig. Fellingsbro var ett lag vi i knattelaget i Grönbo IF fruktade att möta. Och det var verkligen en stor upplevelse att bevista Spar Inn, på den tiden det begav sig.

Fellingsbro är ett riktigt samhälle, jag säger samhälle, för det heter just samhälle, ingenting annat. ”Vi ska ner på samhället” säger man om man bor i utkanten av detsamma. Kanske inte i  förorterna som Bårfåna, Nyckelby eller så långt ifrån som Sverkesta eller Rabostan. Stan är Arboga, inte Örebro och definitivt inte Lindesberg.

Fellingsbroarna har alltid varit stolta, och har en historia som rika och oberoende bönder. Det är ingen slump att Selma Lagerlöf låter gåsen Akka landa med Nils Holgersson på Fellingsbros bördiga sädesfält i ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. Och när Lennart (Yankho Kamwendo) i teveserien ”Leende guldbruna ögon” 2007 är bördig från just Fellingsbro, bor han strax bredvid gamla Record-Bio. När de i sista avsnittet filmar en sekvens med en bilfärd genom Fellingsbro utbrister någon i bilen: ”- Wow, de har ju bank…”

Fellingsbro är sig likt, men ändå helt, helt annorlunda. Apotek, bibliotek, skola, två banker och den alldeles nyss stängda Elbyrån. Bland annat! Och loppisar i snart sagt varje gammalt skyltfönster.

Jag  känner ömhet när jag passerar eller besöker Fellingsbro, ungefär som när man hälsar på en god vän som man kanske kände bättre förr. Samma ömhet som när jag går igenom Johnnys loppis och ser de dyblöta sofforna och blomkrukorna fyllda med vatten och de andra sakerna som står oskyddade längs Bergsvägen, mittemot Korrvike. Kanske är Fellingsbro, samhället och människorna, fellingsbroarna, lika oskyddade som Johnnys soffor och saker utan regnskydd? Men det är de förmodligen inte.