Fellingsbro, Fellingsbrooo…

”Fellingsbro, Fellingsbrooo, här finns dagis, skola, jobb och PRO”… jag börjar alltid sjunga på den låten, melodi ”Barnatro” med text av Berit Kleber från  Fellingsbrorevyn när jag befinner mig i Fellingsbro.

Tro det eller ej, kära bloggläsare, men jag sitter i just Fellingsbro och skriver. Under onsdagarna träffar jag fantastiska barn på förskolan här och därefter avnjuter jag lunch på pizzeria Mona Lisa.

Jag har varit i Fellingsbro mycket i mina dar. Här lärde jag mig simma på utomhusbadet, här besökte jag Folktandvården och blev skjutsad ensam i buss från Pilkrog. På vägen tillbaka stannade busschauffören Bosse och köpte glass från Åhus-glassbilen till mig. Fellingsbro var ett lag vi i knattelaget i Grönbo IF fruktade att möta. Och det var verkligen en stor upplevelse att bevista Spar Inn, på den tiden det begav sig.

Fellingsbro är ett riktigt samhälle, jag säger samhälle, för det heter just samhälle, ingenting annat. ”Vi ska ner på samhället” säger man om man bor i utkanten av detsamma. Kanske inte i  förorterna som Bårfåna, Nyckelby eller så långt ifrån som Sverkesta eller Rabostan. Stan är Arboga, inte Örebro och definitivt inte Lindesberg.

Fellingsbroarna har alltid varit stolta, och har en historia som rika och oberoende bönder. Det är ingen slump att Selma Lagerlöf låter gåsen Akka landa med Nils Holgersson på Fellingsbros bördiga sädesfält i ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. Och när Lennart (Yankho Kamwendo) i teveserien ”Leende guldbruna ögon” 2007 är bördig från just Fellingsbro, bor han strax bredvid gamla Record-Bio. När de i sista avsnittet filmar en sekvens med en bilfärd genom Fellingsbro utbrister någon i bilen: ”- Wow, de har ju bank…”

Fellingsbro är sig likt, men ändå helt, helt annorlunda. Apotek, bibliotek, skola, två banker och den alldeles nyss stängda Elbyrån. Bland annat! Och loppisar i snart sagt varje gammalt skyltfönster.

Jag  känner ömhet när jag passerar eller besöker Fellingsbro, ungefär som när man hälsar på en god vän som man kanske kände bättre förr. Samma ömhet som när jag går igenom Johnnys loppis och ser de dyblöta sofforna och blomkrukorna fyllda med vatten och de andra sakerna som står oskyddade längs Bergsvägen, mittemot Korrvike. Kanske är Fellingsbro, samhället och människorna, fellingsbroarna, lika oskyddade som Johnnys soffor och saker utan regnskydd? Men det är de förmodligen inte.

Publicerat av

Stefan Jansson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *