Kartonger till andra våningen

Det renoveras hemma. Det är upplyftande men samtidigt förvirrande. Jag tappar bort allt, hittar inget och kommer genast att tänka på en text jag skrev till en föreställning för ett antal år sedan:

 

Ursäkta att jag är såhär, men jag har flyttat nyss

Det är därför som jag möter er med nån form av avskedskyss

Allt är packat snyggt och fint i femtio lådor typ

Att det lyfta dom, det ger besvär, migrän och klädstrecksnyp

 

Snart är råden lika dyra som en släpkärra att hyra

Kläder, säckar, plast med mera

och nån sorts figur i lera

trängs om utrymme i huvet

som jag tror faktiskt att du vet

jo, du vet, var jag har lagt

 

Nycklarna dom har jag här, eller i tredje lådan där

och plånboken har hamnat mitt i mormors sekretär

 

Förståndet har jag lagt nånstans och kraften i nåns bil

Mitt lilla uns av självdistans i en tetra pack med fil

 

Mitt mellannamn det är nog Sten

jag har en fot i Flen

och en brevkompis i Villingsberg

med extra ludna ben

 

Jag tror att jag har lagt mitt liv

nånstans på okänt prång

och jag kämpar upp med papperskniv

ifrån en botten av kartong

 

 

Vilket lyft!

Sedan i höstas brottas svenska skolan med ytterligare bekymmer. Det handlar inte om minskade resurser, större elevgrupper eller dylikt. Det handlar om Lärarlönelyftet. Jag har tidigare omnämnt Förstelärarreformen och i gemen kallat den Furstelärarreformen. Redan den var knäpp och sådde all tänkbar split bland de annars rätt fredliga lärarna. Nu är det inkomstspridning som gäller för att göra läraryrket attraktivt. Det skapar också mycket riktigt en spridning. Lärarna söker sig till andra skolor när det godtyckliga lyftet delats ut till de ”särskilt pedagogiskt skickliga”.

Helt plötsligt har vi en gradering i fem klasser bland lärarna. På plats ett: förstelärarna. På plats två: de lärare som fått lärarlönelyftet. På plats tre: de som inte fått lärarlönelyftet. På plats fyra: de som inte har möjlighet, inte omfattas av lärarlönelyftet. På plats fem: vikarierna och de outbildade lärarna. Om vi dessutom lägger till de lektorstjänster som gör att man kan forska och undervisa samtidigt (rätt ovanligt men ändå) har vi sex graderingar.

Jag frågar mig: vad gott har kommit ur detta? Men det är förmodligen naivt tänkt. Det handlar ju om cash. Då bortser vi från godhet. Och från långsiktiga tankar kring omsorg om den personal som svenska skolan omöjligt klarar sig utan.

I Linde lämnar man inte igen i tid

Det ska bli dyrare att glömma lämna tillbaka böcker i tid till biblioteken i Lindesberg. Nu talas det till och med om att denna vecka, sportlovsveckan, ska låne-syndare få respit och kunna lämna tillbaka utan avgift. Den här frågan har fått det största medieutrymmet som någon kulturfråga fått sedan Sundsbron byggdes i Linde.

Först en politisk träta där MP ville behålla de tidigare avgifterna och SD promt ville höja. När dessutom kulturchef Kristina Öster går ut i NA och pratar om kostnaderna för de icke inlämnade böckerna får man för sig att detta är en MYCKET stor fråga. Och ett MYCKET MYCKET stort problem på biblioteken runt om i kommunen. Men vet ni, jag kan inte tänka mig det. Men jag hoppas, HOPPAS att det möjligen kan bidra till något som kommer allmänkulturen till del. För jag vet nämligen inte vad som gjordes föregående år. Vad eller vilka projekt-konserter-föreställningar-utställningar etc genomfördes 2016 förutom Vinterspår? Jag vet att barn och ungdom är prioriterade grupper, jag vet att man genomförde dansworkshops och föreställningar under våren -16, men i övrigt berättarstund och pysseltimme på biblioteket.

Detta landar ju knappast enbart på förvaltning och tjänstemän utan FRAMFÖRALLT på brist på politisk vilja och annat än axelryckning och allmänt ointresse från politiskt håll. Sedan 2013 har vi ingen Kultur- och fritidsnämnd i Lindesberg kommun, utan kulturfrågorna ligger under ett utskott som ligger under Kommunstyrelsen. Som förmodligen ligger och sover.

Feber i februari

Många var kallade men få var utvalda. ”Gå hem, det är fullsatt” möttes jag av i dörren. Gudskelov hade man vänner som förutseende köpt biljett så man kom in. Under onsdagskvällen utbröt någon form av Pepparn-feber i Lindesberg. 250 fick komma in i Församlingshemmet men ca 200 fick åka hem. Per Zetterlund släppte sin nyskrivna bok och talade om legendaren Leif Pepparn Pettersson. Det blev en hjärtevarm, engagerad och mycket rörande kväll. På många sätt visade småstaden sitt allra vackraste ansikte, man fick träffa människor man inte sett på evigheter och när namn som Radio-Åke nämndes gick det ett sus genom åskådarmassan. Zetterlunds bok och fullsatta föreläsning visar inte bara på ett uppdämt behov utan också att det var dags och hög tid att fatta tag i en period av vår historia som ännu inte skrivits ned men som fortfarande i hög grad, är levande.

Vinterspår!

Nu i helgen 4-5 februari är det kulturevenemangshelgen Vinterspår i hela Lindesbergs kommun. Nedan har jag försökt redogöra varför ett evenemang som Vinterspår är så viktigt. Inte minst i dagar som dessa.

Vinterspår är stort, det är vitt och brett men missleds inte att tro att det för den skull innefattar allt av Lindesbergs rika och mångfacetterade kulturliv. Kulturlivet är större än så. Vinterspår är en vänlig välkomnande arena, med generöst med plats, högt i tak och omfång, en färgrik palett, ett utsnitt, ett avsnitt, hugskott, tryfflar i mossa, pärlor i askar, tovat och stickat och fotat och målat, oroliga vinklar, avspänd akryl, idyllisk akvarell.

När allt känns som mest hopplöst och Trumpet måste vi tro på kraften som bor i oss alla; tankens framåtsträvan, kärleken till världens och tingens skönhet, provokationen och ifrågasättandet och känslan för människans rätt att vara just människa. Och vad är då/vad gör då en människa? Rätt fula och bylsiga kläder i bävernylon hårt stoppade med fläskkarré? Eller kostymer och alltför långa slipsar med likaledes innehåll? Eller någon som hävdar bestämt att skillnaden mellan oss och fläskkarrén är viljan att värna sann och varm känsla, livsmod och hoppfull tro på människorna och på människans styrka och godhet.

 Det finns mörker. Mörker så svårt att rå på. Mörker som gör det svårt för oss att se. Och i det mörkret är vi alla grå och tystnaden är tom. Vi kan inte bryta tystnaden med tystnad.

Nu är det ljust. Det är dag. Solen syns. Men snart kommer kvällen. Det blir mörkt. Det blir mörkt, men det lyser små ljus i det mörkret: ihärdiga kreativa kraftiga bloss som vi tänt och som vi hoppas ska lysa länge. Länge.

 

 

 

 

Show dont tell

Det är många skrivande journalister som numera tvingas göra rörlig bild. Webb-teve och odylikt ofog. Helt plötsligt står vana och välskrivande skrivbordsråttor i snödrivor i verkligheten och talar i mick och kamera utan att veta vad de egentligen gör där.

Det är inte utan att jag börjar tänka på Sven-Erik som jobbat på macken, hela den utveckling som han genomlevde under sin karriär. Han började säkert med att hjälpa folk att tanka, kolla oljan och vindrutetorkare och fixa med biltvätten. Helt plötsligt blev han affärsbiträde och fann sig själv fråga. ”Ska det vara krydda på moset?”

Svårigheten och skillnaden mellan det skrivna och talade ordet är just att låta bilderna tala. Det kan vara så svårt ibland. Som teaterlärare återkommer jag till frasen ”Show dont tell” dvs säg inte att du öppnar dörren och steker en strömming, visa det bara.

Det finns nästan något ofrivilligt komiskt med Na:s webbteve när de pratar väder. Då sitter någon i Sundsvall och pratar med någon, kanske i en rondell i Frövikorsningen som häpet, yrvaket men inte utan journalistisk finess konstaterar: – ” Är det så…? Jo det är nog så… Jag måste rapportera… Tro det eller ej: det SNÖAR!”