Sagan om den gyllene gallerian

I sagornas land är allt möjligt och i den lilla sagostaden Lindesberg ville man inte ha fler invånare eller attraktivare stadskärna – man ville ha en galleria.

Efter att med blodiga strider och med skarpslipat och vant svingat svärd införskaffat ytterligare landområden, stod riddar Per ensam och blickade ut över ICA-parkeringen medan han bet i ett halvmoget Granny Smith-äpple från den egna fruktdisken. Riddar Per i sin skimrande rustning (149 kr mot uppvisande av ICA-kortet) var nu helt ensam på parkeringen efter att hans namne, riddar byggmästare Per von E lämnat walkover eftersom gåsen Akka landat på Rådhustorget. Den glada allmogen skockades kring riddar Per för att om möjligt höra honom tala.

-Tänk er ett parkeringshus och inglasade områden där man fritt från besvär av väder, vind och med en fungerande luftkonditionering kan njuta shopping i princip när som helst, flämtade riddar Per andäktigt.

– Har vi inte hört det där förut? Viskade någon ur folkhopen.

– Scchhh! Väste någon annan.

Men visst hade man hört det förut. Knappt hade idéen om Bergis, gallerian som med shopping skulle frälsa folket och locka folk från Ludvika, begravts innan nästa liknande idé dök upp. Och just galleria var precis det som den längtande folkhopen suktade efter.                                                                                                                                           – Tänk att få gå från affär till affär utan att blöta ned plastpåsen… suckade någon.

– Kläder, prylar och mat, allt under samma tak… flämtade någon annan och vindade med ögonen.

Och visst fanns det något mystiskt, nästan erotiskt laddat med galleriatanken. Sagostaden Lindesberg myste och spann som en hankatt på landet av tanken på just den tanken. Staden som inte bara gett pizzan och tomma skyltfönster ett ansikte, den hade även i den politiska långbänkens namn gett tummen i arslet ett alltigenom förvånat ansikte.

Men låt oss inte glömma att det som gjorde sagostaden Lindesberg till just en sagostad var just gatorna, butikerna, det lilla livet i den lilla staden, inte ett inglasat ickeliv i en ännu icke inglasad verklighet. Men maktens män i sagostaden litade så på riddar Per, att de gav honom helt fria händer även fortsättningsvis. De hoppades nästan att riddar Per i nästa andetag skulle bygga flyglar vid Strandskolan i sådan hastighet att man inte kunde hinna överklaga beslutet för femtielfte gången.

Riddar Per drog efter andan, fattade svärdet (köp 3 betala för 2) och tog till orda:

– Jag lovar dig, o Lindesberg, att stadigt dig berika!

Och ge oss vinst, i vart fall mig själv, jag skall dig aldrig svICA!

Eftertanke

På väg med tåg in till Stockholm i fredags vid tre-tiden stannade plötsligt tåget, inte ens en kilometer från centralen. ”Vi avvaktar här, eftersom polisen spärrat infarterna till Stockholm”. Vad händer, tänkte vi och började genast googla. Vi möttes av uppgifter, merparten falska, om skottlossning på Fridhemsplan, Globen och många andra ställen. Efter knappt två timmar på tåget, fick vi kliva av vid närmaste station och där ta oss vidare. Vi mötte otroligt mycket människor, människor som en vanlig fredag skulle tagit sig hem med buss eller tunnelbana. Men det var ingen vanlig fredag. Jag har aldrig tidigare mött så många människors blick. Jag såg däremot inte, som många kanske tror, oro eller misstänksamhet. Jag såg beslutsamhet, allvar, tyngd inför en situation som uppstått och man inte kan vända tillbaka från. Det fanns också ett sökande i blickarna, efter bekräftelse eller någon slags förståelse.

På lördagens kväll passerade vi blomsterhavet och skyltfönstren som var igensatta med plywoodskivor. Man slogs av tystnaden, trots mängden av människor.

Tankarna på vad som egentligen hade hänt, kom först efteråt.

 

Sanningen hos frisören

Sällan får jag uppleva så snabbt levererade sanningar som hos min frisör. Om stadens utveckling, om politik, om idrott, om byggande runtom i kommunen. Staden är liten och kryper än mer när jag sitter i frisersalongen.

”De tror att det är Stockholm, det här är inte Stockholm”, som frisören sa efter att Akka egendom köpt Egeryds 270 fastigheter i Lindesberg. ”Egeryd var smart, köpte när det var som billigast och sålde när det fanns pengar att tjäna”. Snabba, förenklade men oftast rätt pricksäkra analyser.

Vi pratar om evenemang. Evenemang som genomförts, evenemang som saknas. ”Snart är det gubbarna”- det betyder att Manskören Harmoni snart har sin Caprice. Ibland håller jag inte alls med frisören. Ibland tiger jag, trots detta. När någon håller i en sax måste man ha vett att tiga.

Händer för lite i Linde… eller?

Dagens papperstidning av NA med fyra sidor + framsida från Norra länet betitlat Bergslagen får på något sätt tjäna som grund för dagens kåseri.

Min frågeställning är följande: fyra sidor är alltså allt som i nyhetsväg går att frambringa från kommunerna Hällefors, Nora, Lindesberg och Ljusnarsberg? Händer det inte mer? Eller är det bara för att det är det utrymme som vi i Norra länsdelen får av tidningen NA?

Jag tror, eller rättare sagt jag vet, att det händer mer av intresse. Men plats för detta finns inte att uppbringa. Det är dock inte den största bristen. Det som saknas är lokaljournalistik överhuvudtaget.

NA la sig tidigt platt för uppkomlingar som Lindenytt och det som i södra Närke heter Sydnärkenytt.

Men dessa journalistiska källor har också förändrats, över tid. På Lindenytt omskrivs enbart sådant som är intressant för en idrottskrönikör eller om det hamnat i blåljusets sken dvs. inbrott, benbrott, lagbrott. Om du ser något annat omskrivas kan du vara säker på att de har betalat för annonsplats (annars skrivs det inte alls nämligen.)

Jag vet inte hur ni vill ha det, men jag vill läsa mer om vår plats i världen, som lätt kan beskrivas som både Norra Örebro län eller Bergslagen. Jag vill ta del av journalistiskt arbete skrivet av engagerade människor som med sitt sätt att skriva ställer krav, utvecklar förståelsen för vår landsända och kan förmedla även jobbiga och viktiga saker. Dessutom helt utan att kräva att den som omskrivs har betalat för annonsering innan man lyfter pennan.