Sagan om den gyllene gallerian

I sagornas land är allt möjligt och i den lilla sagostaden Lindesberg ville man inte ha fler invånare eller attraktivare stadskärna – man ville ha en galleria.

Efter att med blodiga strider och med skarpslipat och vant svingat svärd införskaffat ytterligare landområden, stod riddar Per ensam och blickade ut över ICA-parkeringen medan han bet i ett halvmoget Granny Smith-äpple från den egna fruktdisken. Riddar Per i sin skimrande rustning (149 kr mot uppvisande av ICA-kortet) var nu helt ensam på parkeringen efter att hans namne, riddar byggmästare Per von E lämnat walkover eftersom gåsen Akka landat på Rådhustorget. Den glada allmogen skockades kring riddar Per för att om möjligt höra honom tala.

-Tänk er ett parkeringshus och inglasade områden där man fritt från besvär av väder, vind och med en fungerande luftkonditionering kan njuta shopping i princip när som helst, flämtade riddar Per andäktigt.

– Har vi inte hört det där förut? Viskade någon ur folkhopen.

– Scchhh! Väste någon annan.

Men visst hade man hört det förut. Knappt hade idéen om Bergis, gallerian som med shopping skulle frälsa folket och locka folk från Ludvika, begravts innan nästa liknande idé dök upp. Och just galleria var precis det som den längtande folkhopen suktade efter.                                                                                                                                           – Tänk att få gå från affär till affär utan att blöta ned plastpåsen… suckade någon.

– Kläder, prylar och mat, allt under samma tak… flämtade någon annan och vindade med ögonen.

Och visst fanns det något mystiskt, nästan erotiskt laddat med galleriatanken. Sagostaden Lindesberg myste och spann som en hankatt på landet av tanken på just den tanken. Staden som inte bara gett pizzan och tomma skyltfönster ett ansikte, den hade även i den politiska långbänkens namn gett tummen i arslet ett alltigenom förvånat ansikte.

Men låt oss inte glömma att det som gjorde sagostaden Lindesberg till just en sagostad var just gatorna, butikerna, det lilla livet i den lilla staden, inte ett inglasat ickeliv i en ännu icke inglasad verklighet. Men maktens män i sagostaden litade så på riddar Per, att de gav honom helt fria händer även fortsättningsvis. De hoppades nästan att riddar Per i nästa andetag skulle bygga flyglar vid Strandskolan i sådan hastighet att man inte kunde hinna överklaga beslutet för femtielfte gången.

Riddar Per drog efter andan, fattade svärdet (köp 3 betala för 2) och tog till orda:

– Jag lovar dig, o Lindesberg, att stadigt dig berika!

Och ge oss vinst, i vart fall mig själv, jag skall dig aldrig svICA!

Publicerat av

Stefan Jansson

En kommentar till “Sagan om den gyllene gallerian”

  1. Idéerna om gallerian gör mig sömnlös! Och när jag väl slumrar till har jag mardrömmar om att inglasningen som börjar vid ICAnder-Pers matpalats sprider sig som en löpeld upp mot Hagaberg, söderöver mot Rya för att sedan täcka hela kommunen. Vi trallar alla på sången ”Gallerian, gallera, ojojoj, det blev inte bra”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *