Ryktet om mitt försvinnande är betydligt överdrivet

Det var länge sen jag skrev ett ord här. Men nu är det dags. Jag är inte försvunnen bara upptagen av vårterminens sedvanliga avslutningar, föreställningar etc. Det kan göra vem som helst en smula matt. Till och med undertecknad.

Jag har skrivit över 220 inlägg här på bloggen sedan jag började i augusti 2013. Många har kommit fram och pratat, skrivit, mejlat, messat, kommenterat. Många har varit glada. Några har varit arga.

Några har upprörts över saker som de inte haft en aning om. Några har upprörts över saker de haft en aning om. Några har sagt att de inte håller med överhuvudtaget.

Ibland har jag tänkt, vad ska jag skriva om nu? Men det finns ju alltid saker att skriva om. Inte minst i Lindesbergs kommun. Men det jobbigaste är ju att i de flesta fallen är det otacksamt. Det ska fasen försöka vara satiriker när verkligheten allt som oftast slår dikten med hästlängder.

220 inlägg är väl inte så mycket i evigheten heller. Dessa redan skrivna inlägg får ligga till grund för en egen högst personlig idé om världsförbättring.

220 inlägg är dessutom inte mycket i jämförelse med andra. Tänk bara på mängden dagsverser som Alf Henriksson producerade i dagstidningar. För att inte tala om böcker i de mest skilda ämnen; diktverk, litteraturhistoria, historia etc som han producerade. Ibland tänker jag på vad man kan använda orden till: omkullkasta världssystem, förändra regeringsbeslut, frigöra felaktigt fällda eller peta förrykta och maktfullkomliga i ögat. Om jag då tänker på att jag skriver om futtiga ting i en futtig kommun kan jag trösta mig med två saker. Antingen en sak som den utomordentliga vissångerskan Christina Kjellson sa om mig. Hon sa att en människa kan förändra världen på många sätt: ”Man kan slå folk på käften eller bli kuplett-gubbe i Lindesberg.” Eller också tänker jag på just vad den vise Alf Henriksson skrev i dagsversen ”Diktarlott”:

Vad besviket och misslyckat livet kan bli

Och vad plåga det kommer åstad!

Jag hade tänkt dikta en stor tragedi

Men jag kände mig alltid för glad

 

 

 

Lindesberg från sin bästa sida

För tredje året i rad anordnas ”Lindesjön runt-dagen” som i år kort och gott heter ”Lindedagen”. Den infaller idag. Det har varit strålande vackert väder tidigare år. Det ser att vara soligt men blir betydligt kyligare idag. 133 utställare ska just idag visa ”det mesta av det bästa med Lindesberg”.

Tidigare år när jag stått längs sjön har det verkligen känts som Lindesberg visat upp sin absolut bästa sida. Det har varit ett välkommet vitamintillskott och idel glada miner. Den lilla staden och kommunen som annars, i jämförelse med andra, eller till strid för sin egna självbild, kan både få ett bittert drag över munnen och en njugg inställning i allmänhet. Den känslan har varit som bortblåst tidigare år. Istället har en klädsam ”vi-känsla”, en stolthet och en slags förvåning över hembygden genomsyrat hela evenemanget. Den känslan har varit som bortblåst tidigare år. Hoppas detsamma i år. Och hoppas vi ses någonstans efter vägen.