I midsommartid

Midsommar när jag var liten började med att jag och min storebror klädde varsin midsommarstång. Han klädde en stor och jag en liten. Jag tröttnade fort och var mest intresserad av den slutliga finishen, medan min bror var ihärdig och envis. Därefter åkte vi till midsommarfirandet vid Grönbo bygdegård, där var det dans och lekar och lotterier där man kunde vinna svepaskar i olika storlekar.

Bakom bygdegården fanns det två äldre huggkubbar som vi barn, när vi blev något äldre, liknade vid gravstenar, när vi gjorde spökvandringar och ordnade med en fritidsgård. Överhuvudtaget fick vi göra mycket och fick också eget ansvar, vilket jag verkligen uppskattade.  Det kändes som de vuxna litade på oss och med det förtroende växte vi, vill jag tro. Det var jobbigt också. Saker gick fel, bussteck bland damernas vävstolar t.ex. Och då fick vi ta det, ringa föräldrar och jag minns det som väldigt jobbigt. Speciellt som lillgammal femtonåring.

Nåväl tillbaka till midsommar, till lekarna och picknicken i gräset. Och om man ville,  hör och häpna, fick man åka häst och vagn runt Sundboda.

Jag minns inte att det var annat än sol, men visst spöregnade det för det mesta.

Vatten, vatten bara Vätternvatten

Mycket vatten rinner som bekant under broarna. Mycket vatten rinner även i Vättern.

Det har varit mycket skriverier och debatt kring Vätternvattenprojektet den senaste tiden.

Projektet påbörjades för nio år sedan av Länsstyrelsen för att sörja för en säker dricksvattenförsörjning i framtiden. Närmast på tur står att bilda ett gemensamt bolag, uppger kommunchefen i Lindesberg, Christer Lenke.

Det som först såg ut som en schysst deal för alla parter har vuxit till en jättebebis med storhetsvansinne.

Projektet som numera är gott för 3,8 miljarder har vuxit stort och eftersom projektet delas mellan många kommuner i detta län finns det vinster och förluster om man är stor eller liten.

”Lindesbergs kommun bör söka ett eller fler alternativ till den framtida vattenförsörjningen”, säger den politiske kameleonten Mats Lagerman(numera Landsbygdspartiet oberoende) i en insändare i NA 29 maj. Insändaren skrevs i samband med att frågan inte fick debatteras i Lindesbergs fullmäktige.

”Om kommunfullmäktige beslutar gå vidare i Vätternvattenprojektet och om nuvarande kalkyl håller så innebär det för vår kommuns del en ökad årlig driftkostnad att lägga till nuvarande på minst 20 miljoner”, skriver Lagerman.

Oavsett vad som är sanning och pudelns kärna har det varit ganska tyst bland försvararna för projektet.

Vådan av vatten beskrev jag på denna blogg redan hösten 2013, vilket får tjäna som kommentar till projektet, speciellt den sista raden: ”först huvet och sen vatten över”…

 

Vad vore världen utan vattendragen?

Utan dem vore jag helt bedragen

tvåltorr, dammig, helt förlegad

surrad, däckad, akterseglad,

trasad, söndrad, hajmalskammad,

bordad och armadarammad

Åar, älvar, hav och skogstjärn

vatten båd’ till tvång och nödvärn

 

Och hur kan man frambringa gröt?

Förutan det som gör en blöt?

 

Och det kan ju lätt bli mankemang

att utan vått få lavemang?

 

Utan vattens strilar livet dör!

Men det finns vatten som även illa gör

 

Med vatten i ett bibliotek

blir Encyklopedia Brittanica båd’ porös och blek

med vatten 30 kubik i en teakmöbelsfabrik

blir fabrikens rester lik bassäng för Williams Esther

med vatten, blott en sugrörssipp

blir whisky som en klass 1 pripp

 

Ty vatten både föder, söver

väter våräng, lök och klöver

för förödelse och därutöver

sveper in i Titanic akter över

det är ju det vi minst behöver

först huvet och sen vatten över

 

 

 

 

 

 

Privat område

I min hemby Grönbo gick vi barn in i varandras trädgårdar obekymrat. Vi ringde innan eller så gick vi bara in och undrade om man kunde leka. Båten la vi till vid ett ställe vid sjön som vi tyckte passade. Skogen var vår stora lekstuga. Kanske berodde det på att nästan alla föräldrar jobbade i skogen, för Domänverket och många hyrde sina hus av Domän. På somrarna åkte vi på en veckas semester i någon av Domänverkets stugor, som de hade någonstans i landet. Ofta var vi Skåne eller på Höga kusten i Hälsingland. Det låter som välordnat,  överorganiserat, Sovjetstyrt men detta var på 80-talet.

Det var innan skyltarna med privat område började komma upp. Båtar kan numera inte förtöjas vid vilket träd som helst. Och vissa vägar ska inte beträdas. Vägbommar och staket. Jag tror inte att det handlar om folkinvasioner till Grönbo, att massor av människor kommer ”våldsgåendes” på vägstumpar eller lägger aggressivt båten på en intet ont anande strandremsa eller betvingar stigar som någon surt betalat. Det handlar om att se om sitt hus.

På många sätt kan min hemby Grönbo liknas med Sverige och den numera cementerade migrationspolitiken. Vad för skyltar har inte satts upp om inte ”privat område”-skyltar? ”Min väg är min väg och ingen jäkel ska förtöja sin förbannade båt vid min ärvda björk.” Dessutom är det märkligt att nu, när gränser är stängda och strängt bevakade ryter och viner de högerpopulistiska vindarna värre än nånsin. Och man undrar varför? Nu när skylten ”Privat” är uppsatt i Grönbo såväl som i Sverige och ingen jävel kommer över bron.