Norsk indoktrinering

Jag vet inte om ni upptäckt det. Jag vet inte om ni känt av det. Norrmännen anfaller från alla populärkulturella områden! Och det är framförallt ungdomen som angrips. Är det inte Marcus och Martinus så är det Freddy Kalas som med dockaktig charm sjunger gulligt på brödrafolkets tungomål. Är det inte ”Skam” så är det ”Jenter”. Allvar och skämt, men framförallt en realism som tilltalar och engagerar. För att inte tala om norska krimserier och deckare. Plötsligt är allt bara ”dretpent” och ”morsomt”.

Jag är van vid att norrmän likt Jon Skolmen trycker i taket i flygplan efter juice. Eller likt Marvne Fleksnes slår i teveapparaten och skriker ”Day-Ooo!” Norsk kultur har liksom varit det töntigaste som finns. Norrmännen har alltid i varit mysiga att ha med. Ofta i teveserier först gjorda i England och sedan översatta till norska eller svenska. Minns ”Fredrikssons fabrikk” från början av 90-talet, med Magnus Härenstam som den stiffe svenske textilfabrikören och en hjord av norska komedienner som sömmerskor, bl.a Aud Schønemann (även Modern till Fleknes) som Härenstam med nöd och näppe basade över. Alltid gick det fel för fabrikören, svensken var stiff och uppblåst och fick till sist förlora på något sätt. Vilket alltid fick Aud Schønemann att utbrista ”Stackars Fredriksson…”.

Det är länge sen nu.

Jag vet inte vad det egentligen beror på. Den norska populärkulturella invasionen alltså. Eller så är det så att man i Norge har fattat nåt. Begriper sig på tilltal till ungdomar som vi i Sverige har glömt bort. Eller för att norska språket är vackert, naturligt och okonstlat. Vi i Sverige krånglar ju alltid till det mer än nödvändigt. Eller så fattar vi bara inte. Eller som en fråga som jag hörde när jag var på turné i Norge en gång: Heter verkligen haj på norska ”kjaempetorsk”??

Publicerat av

Stefan Jansson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *