Sälj Stripa gruvmiljö till Bert Karlsson!

En uppmaning till samtliga i bestämmandeposition inom politik och kommunal förvaltning: läs inte vad jag skrivit eftersom jag ändå inte vet vad jag talar om.

Stripa gruvmiljö – denna svulst på den kommunala gamhalsen! Sälj och gör er av med skiten! Det har varit lekstuga och tillhåll för tokar länge nog. När nu också hyran för hyresgästerna inom området höjs och tvingar hantverkare, smeder och kanske även praliner att tänka på nya jaktmarker är det ju ändå ingen idé.

Stripa ingår ju i det som kallas Besök Linde AB tillsammans med kassakor som Energikällan, Lindesberg Arena och snart även ishallen Lindehov. Det klart det måste bli klirr i kassan!

Om nu nån lämplig chef, vi kan kalla chefen Jönsson inte tycker det ska vara utomhusaktiviteter utan att för den skull betala hyra för detta och dessutom betala för att få göra den pågående aktiviteten – låt då bara parasiterna betala!

Och om nu nån annan lämplig chef, vi kan kalla chefen Karlsson tycker att bilfirmor kan använda den kulturhistoriska miljön till förrådsbyggnader, hyr då ut på momangen.

Sälj det till nån lämplig enteprenör som Bert Karlsson. Han kan, om någon göra guld av gråstenen. Flyktingförläggning, sommarland, köpstad. Upplevelser som sumobrottning, paintball, lasergames, vattenkanor, slushmaskiner gör att det torra och tråkiga industriminnet snart blir ett minne blott!

Ställ inga frågor och visa ingen notis om kulturknuttar med töntpolo, de besitter ingen kunskap och de snackar ändå bara dynga! Stripa har som sagt varit lekstuga och tillhåll för tokar länge nog!

Sicken tur vi har i kommunen som har folkvalda och tjänstemän som kan saker och vet vad de talar om!

Nytt år, nya möjligheter!

Januari kom med snöstormvindar i natt. På många håll i landet reagerar man som vanligt på snö, det blir kaos. Helt klart har man glömt den snö som föll i fjol. Ibland undrar jag hur det var tidigare, när tåg kom och gick även under vintertid. Tågen var anpassade för annat än sommartid och signalsystemen annorlunda. Men i mångt och mycket tror jag att vi i dessa tider behöver nåt att skylla på. Det kan till och med vara skönt. Det är säkert många tider som ska passas, möten och deadlines, för sent och snabbt iväg. Då är vädret som försinkade faktor och en kraft utanför vår reglering en bra grej. Förr eller senare kommer vi fram, men för sent och vi kan inte göra något åt det.

Jag kom att tänka på en tant som bodde granne med min mormor en tid, hon kallades Murre, hon såg dåligt men hörde bra. När jag hälsade på mormor kom hon ofta förbi. Hon hade alltid med sig ett paket kexkakor med smultronfyllning, mormor tyckte inte om den och tog emot men såg till att de som kom besök fick med sig av de där kakorna. Murre kom till oss där vi satt på uteplatsen, hon sa ofta inte mycket, ibland sjöng hon med klar vacker röst. Till exempel sjöng hon en melodi som jag senare fått veta, ofta sjöngs på ”Baltiskan” – Baltiska utställningen i Malmö 1914. Förmodligen hade hon hört den av sina föräldrar eller någon annan.

Murre sa ofta som avskedshälsning: ”Ta vara på dagarna, för livet går inte i repris…” En sanning som lika gärna kunde vara broderad på någon av mormors bonader på väggen. Murre, som såg dåligt men hörde bra, fick mig att tänka till där i väntan på tåget som vägrade att komma. På väg till något eller på väg bort från något, i all hast, är det lätt att glömma det, men det blir oerhört påtagligt när man tvingas vänta och man kan inte annat. Livet går inte i repris.