Bokhandlarfröjd!

Kunskap väger tungt

men är likväl lätt att bära

Vad passar bättre idag

än att bokhandlare ära?

 

I februariblåsten öppna ett färgglatt emballage

och tårögt, fingra ömt och milt på ett rea-kartonnage?

 

Ty rea är bokhandlarfröjd

Februari livets middagshöjd

för Ester, Sivert, vagn med knodd,

Kevin, Lisa, tant med brodd

 

När rean väl kommer är lyckan här

som leder och lockar till drömmens chimär

Vem expedierar förutan besvär?

Jo Nelzénbröderna Olle och Per

Om vådan av att ta sig fram längs Strandpromenaden

Det är fantastiskt med alla nybyggnationer i Lindesberg. Pålar man inte för nya vårdcentrum i Bergsparken, pålar man på gamla brandstationstomten eller till flyglarna vid Strandskolan.

Det påverkar dessutom framkomligheten på vissa ställen. Och ibland undrar man givetvis hur det är tänkt. Om det tänkts överhuvudtaget.

Det finns en del ”tvättbrädesvägar” i Lindesberg. Inte minst Schröders backe. Som vanligt är det dessutom mycket snö på trottoarerna. Inte minst på Brodalen.

Men inte så många har skrivit om vådan av att ta sig fram längs Strandpromenaden.

Ja, jag vet att man bygger flyglar till Strandskolan. Och ja, jag vet också att man kommer bygga nån form av ”soldäck” ut mot sjön. Men eftersom det var avstängt redan i höstas, undrar man ju. Ska soldäcket byggas nu i februarisolens sken?

Vore det inte enkelt att göra en passage så man kan gå Strandpromenaden fram, istället för att pinas upp för backen på Trädgårdsgatan, som allt som oftast är vidrigt glashal? Jag tänker inte så mycket för egen del, även om jag går där en gång i veckan, på väg till Kristinaskolan. Jag tänker på rullatorburna framförallt.

Men jag tror inte nån har gjort det. Tänkt alltså.

 

Om vådan av att heta Jansson

”Namnet skämmer ingen, sa han som hette Skit”, brukar min svärfar säga. Och det är sannerligen sant, med tanke på att man har ett vedhuggarnamn som Jansson. Och son-namn som son-namn tänker ni säkert.

I Na förra veckan var jag felaktigt omdöpt till Nilsson, något som minst ett dussin vaksamma  lindesbergare påpekat seda dess, och undrat om jag gift mig eller bytt namn.

Detta är varken ovanligt eller nytt.

I Vedevåg spelade en gång jag och min kompis Markus på en hemvändardag,  då blev jag presenterad som ”Staffan Johansson”. ”Vem f-n är det”, undrade jag. ”Det är nog du, svarade Markus som förövrigt fått sitt namn stavat med alla tänkbara bokstavskombinationer.

När Arenan invigdes 2010 blev jag välkomnad upp på scenen som ”Lennart Jansson”. (För övrigt var Lennart Jansson kommunens dåvarande ekonomichef och tillförordnad kommunchef, något som jag, där och då, inte drog nån som helst fördel av.)

Ett artistpar jag känner från Västkusten, Ingvar och Daga blev under en hel kväll intervjuade och omtalade under namnen ”Saga och Lennart” och på ett barndop som jag besökt envisades prästen med att döpa barnet till ”Elisabet” istället för ”Isabelle”.

Det gäller att ta tillfället i akt och säga vad man heter. Jag heter fortfarande Jansson oavsett vad Birgitta Skoglund skriver i Na.

Den av ålder rätt förvirrade skådespelaren Edvin Adolphsson presenterade vid en välgörenhetstillställning operasångerskan Kjerstin Dellert med orden: ”Välkommen Ulla Sallert” varvid Kjerstin Dellert blicksnabbt replikerade ”Tack för det, Jarl Kulle!”