Tryck på Start-knappen

Under elva produktioner har jag lett arbetet med Lindeskolans musikteaterprojekt. Ett stort och påtagligt arbete som är svårt att räkna i timmar. Så många olika sorters uttryck och föreställningar, sånger, danssteg, sydda kostymer och repeterade sceniska lösningar. Så mycket skratt men även ilska, frustration när inget verkar stämma. Och lättnaden när allt plötsligt bara fungerar.

Samtidigt är det som att skriva i vatten, det läggs ned mycket kraft på något som snabbt rivs och plockas undan efter ett antal dagar. Men minnen, vänner  och erfarenheter lever kvar.

Genom åren har det passerat väldigt många elever. Det är lätt att känna glädje och ödmjukhet inför den samlade alstrade kraften och de många nedlagda timmarna genom åren. Och jag känner en enorm ömhet inför eleverna.

Idag hade vi genrep och skolpremiär av senaste upplagan ”Press Start” som spelas för samtliga högstadieskolors åk 8 och 9, Lindeskolans elever imorgon och fredag samt offentliga föreställningar fredag och lördag kväll. Vi spelar varje år för 2000-2500 personer vilket gör det till ett av kommunens största publika evenemang. Men det finns fortfarande biljetter kvar till de offentliga föreställningarna.(Biljetter finns på Blombergska bokhandeln, tel 0581-10021.)  Jag hoppas att vi ses och att ni tar chansen att se våra fantastiska elever i en oerhört vacker föreställning!

Möta våren i Finnåker

När jag var tolv år blev jag värvad till Finnåkersrevyn. Det var i samband med att jag i min hemby Grönbo spelat en av mina första sketcher ”Varslet” som revymamman Vanja i Valmossen kom fram och frågade om jag ville vara med i nästa revy i Finnåker. Det var oerhört stort.

I Finnåkers skola hade vi slöjd när jag gick i trean. På den tiden, på åttiotalet, gick barnen lekis eller förskoleklass i Rockhammar, årskurs ett till fyra i Pilkrog och årskurs fem och sex i Finnåker. I Finnåker styrde den vänlige men fruktade Folke Starkman. På väg till slöjdsalarna, passerade vi skolsalen dödstysta, elevernas skor stod uppställt på en linje utanför.  Året efter gick Starkman i pension och skolan i Finnåker lades ned. Numera är skolan buddistiskt center.

Hur som helst, något år efter slöjden i Finnåker blev jag alltså värvad till revyn som spelades i bygdegården, mittemot gamla skolan. Scenen som låg en trappa upp var fantastisk, tyckte jag, för den hade ridå som man drog med lingång och en smal korridor bakom som utgjorde omklädning och backstage.

Vi skrev allting själva och jag minns fortfarande flera sånger och sketcher. Första akten var löst sammansatt medan andra akten utspelade sig i Finnåkers handel. Jo då, den fanns fortfarande kvar då, och revyräven och min kommande lärare i kemi, Tomas Hederberg, spelade handlaren med inlånad mössa från Manne i Spannarboda. Tomas, som jag senare spelade med i flera föreställningar, en klok och god spelkamrat som trots stor ålderskillnad alltid kändes jämnårig.

Emellan de plöjda åkrarna i Finnåker åkte vi ofta, till slöjd och revy och senare till konfirmation. Jag minns framförallt vårarna i Finnåker. Det var som vackrast då. Vi åkte också till vår släkting Martin som bodde i det egna huset i utkanten av byn. Martin hade byggt det själv och gjort allt: murning, snickeri, målning och tapetsering. ”All utom det elektriska” som pappa brukade säga. På äldre dar byggde han Moraklockor, och jag köpte en av dessa som fortfarande tickar här bredvid mig. Jag minns när pappa ringde och berättade att Martin hade gått bort. Jag tittade på Moraklockan. Klockan hade stannat.