Som Valborg på Kyrkberget

När jag var liten firade vi Valborgsmässoafton för det mesta på Kyrkberget. Kanske var det inte så men i efterhand minns jag det som så.

Givetvis minns jag även att det var ljusa ljumma kvällar och sedvanlig folkfest. Det fanns kiosk och korvförsäljning vid kägelbanan och Kyrkberget visade sig från sin bästa sida. Inte högt gräs och sly som numera.

Manskören Harmoni som i sina gulande studentmössor stod på berget alldeles bredvid elden som brann på berget. Som jag hört det berättas senare fanns en brandman på plats för eftersläckningsarbete minst ett dygn senare.

Jag tänkte på Kyrkberget idag när jag var nere på Valborgsmässofirandet på Strandpromenaden. När jag i veckan läste om att Kyrkbergets Vänner får möjlighet att renovera och blåsa liv i platsen blev jag mycket glad. Jag har skrivit om det förut och jag säger det igen. Kyrkberget har potential som stadens lunga. Utnyttja och utveckla den!

Lövblåsare 02:15?

För några dagar sedan larmades Polisen av boende vid Kristinaskolan eftersom en person med lövblåsare fört oväsen vid 02.15. Polisen upptäckte ingen lösblåsare när de ankom till platsen. Det visade sig sedan att de jobbade för att få bort damm och grus från skolgården vid tidpunkter då inte barnen var på skolan. T.ex. nattetid. Detta föranleder följande dagsvers:

I aprilnattens månfria natt

det hörs knappt ens steg från en katt

Och gruset på gårn ligger tyst

inte ens löv från ifjol säger knyst

 

När stjärnorna vandrar sin ban

och kvinnan och mannen med barn

då sover så djupt, sover ut

de väcks av en lösblåssalut

 

Lätt att tro att förståndet man mist

och man ringer polis, som till sist

dyker upp, konstaterar rätt tvär

att inte en enda var där

 

Det finns väl en tidpunkt, för fan

förutan kulspel och hopprep på dan?

Lövblåsare saknar skämtton

mitt i natten, vid nolltvå och femton

 

 

Motion är ett ofog

Jag behöver verkligen träna. Jag önskar att jag tränade mer. Hittade, prioriterade tiden och såg vikten av och möjligheterna med träningen. Lik förbaskat hittar jag på alla ursäkter i världen för att slippa.

Sedan jag var 17 år har jag haft problem med lederna, en ständig värk i nacke, axlar som stundtals gjorde mig orörlig. Jag fick värkmedicin utan att någon visste vad det var. Sex år senare konstaterades att jag har en typ av reumatism. Och då behövs ju träningen verkligen. För att behålla rörligheten och motverka stillasittandet. Stillasittande är jag ju inte på något sätt, och jag går och cyklar för det mesta.

Ändå. Ändå. Ändå är det så svårt. Att prioritera den tiden när jag målmedvetet tränar. Letar efter sammanhang, en rutin, nån att träna med. I början av vårt förhållande såg min sambo inte sig som enbart min sambo utan även som min personliga tränare. Nu har hon gett upp. Ingen anledning att vara PT till nån som ger så dålig respons och resultat.

Min far, som jobbade i skogen i över 50 år, har alltid tyckt att motion varit ett ofog. Men han byggde ju upp sin kondition under sitt naturligt fysiska arbetsliv. Jag sommarjobbade med honom några  somrar och sällan har jag varit så trött som när vi gjorde rågångar mellan markägare och högg sly med röjkniv. ”Minsta möjliga kraft per slag,” sa pappa. ”Låt röjkniven göra jobbet”. Det lärde jag mig aldrig och armarna verkade som gelé efter en förmiddag. Men tiderna förändras och röjkniv används sällan numera. Och då måste träningen göras på annat sätt. Jag hoppas snart hitta på hur.