Motion är ett ofog

Jag behöver verkligen träna. Jag önskar att jag tränade mer. Hittade, prioriterade tiden och såg vikten av och möjligheterna med träningen. Lik förbaskat hittar jag på alla ursäkter i världen för att slippa.

Sedan jag var 17 år har jag haft problem med lederna, en ständig värk i nacke, axlar som stundtals gjorde mig orörlig. Jag fick värkmedicin utan att någon visste vad det var. Sex år senare konstaterades att jag har en typ av reumatism. Och då behövs ju träningen verkligen. För att behålla rörligheten och motverka stillasittandet. Stillasittande är jag ju inte på något sätt, och jag går och cyklar för det mesta.

Ändå. Ändå. Ändå är det så svårt. Att prioritera den tiden när jag målmedvetet tränar. Letar efter sammanhang, en rutin, nån att träna med. I början av vårt förhållande såg min sambo inte sig som enbart min sambo utan även som min personliga tränare. Nu har hon gett upp. Ingen anledning att vara PT till nån som ger så dålig respons och resultat.

Min far, som jobbade i skogen i över 50 år, har alltid tyckt att motion varit ett ofog. Men han byggde ju upp sin kondition under sitt naturligt fysiska arbetsliv. Jag sommarjobbade med honom några  somrar och sällan har jag varit så trött som när vi gjorde rågångar mellan markägare och högg sly med röjkniv. ”Minsta möjliga kraft per slag,” sa pappa. ”Låt röjkniven göra jobbet”. Det lärde jag mig aldrig och armarna verkade som gelé efter en förmiddag. Men tiderna förändras och röjkniv används sällan numera. Och då måste träningen göras på annat sätt. Jag hoppas snart hitta på hur.

Publicerat av

Stefan Jansson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *