Det är ett jävla företag, Länstrafiken

 

-Vet du vilken färg busschauffören hade på slipsen? -Nej, det minns jag inte, svarade jag. – Var det röd eller grön? – Jag har ingen aning. -Det är annars ett tips, sade mannen vid bussarna i Kopparberg.

Vet ni, ärade läsare hur många olika företag (trafikoperatörer) som kör bussarna i länet? Sex olika är svaret.

Nu följer en liten solskenshistoria. (En solskenshistoria eftersom detta hände när solen sken i tisdags.)

På buss 303 mellan Lindesberg och Örebro tappade jag ett par solglasögon med fodral cirka klockan 7.50 då jag klev av vid Sandbacken. Solglasögonen har min styrka på glasen så de är tämligen värdelösa för någon annan. Detta upptäckte jag först ett dygn senare då jag ringde upp ett nummer till Buss i Väst AB som trafikerar sträckan Lindesberg-Örebro. Tyvärr kunde inte Buss i Väst i Lindesberg svara mig eftersom denna sträcka trafikeras av Buss i Väst Kopparberg. Jag ringde till en man på Buss i Väst i Kopparberg som först blev arg för att jag ringde eftersom han dels satt på den lokala pizzerian och dels för att Buss i Väst Lindesberg borde veta att det inte var Buss i Väst som trafikerade just den turen. Han ifrågasatte om jag inte tagit fel på turerna och åkt tidigare eller senare. -Jag är inte idiot, sa jag. Det var då han frågade det där om slipsarna. Och färgerna på slipsarna. Var det den ena färgen var det Buss i Väst AB och var det den andra var det Nobina AB.

Jag ringde därefter Nobina AB men den förskrämda typen som svarade då satt i Nora och de trafikerade bara sträckan Nora-Örebro, men inte tvärtom. Jag tror bara att det var jämna veckor efter pingsten vid fullmåne. Eller nåt annat logisk. Så jag ringde Nobina AB i Örebro. Och de hade minsann inte fått in några solglasögon med fodral på hittegodsavdelningen.

Och jag tänkte, pust vilken tur att jag inte åkt till Askersund eller Laxå, då hade jag fått ringa Sandarna transporter, eller till Kumla då hade jag fått ringa Björks buss i Närke, eller till Odensbacken för då hade jag fått prata med Keolis AB. Eller behövt ringa efter en extrabuss för då hade jag fått ringa Lindbergs buss AB.

Men hur som helst är det ett jävla företag att ringa till Länstrafiken i Örebro.

Trump, varsågod och köp Trallingen!

(Detta brev är delvis översatt med Google Translate.)

Bäste Donald Trump! Dear Donald Trump! Här kommer jag med ett erbjudande som du omöjligt kan motstå! An offer you cant refuse! Du har ju den senaste tiden varit så sugen på att köpa öar, buying thousand islands, så därför erbjuder vi i Lindesbergs kommun dig att till ett bra pris köpa ön Trallingen i Lindessjön.

Vi vet att du spanat på Grönland, och vi vet att det ligger strategiskt nära Arktis som både Kina och Ryssland slängt lystna blickar på, men Trallingen kan bli använd till så mycket annat. Till exempel energiskog eller potatisodling, energy forest or potato chips planting. Vi skulle vara så lyckliga, very happy, om du skulle vilja köpa Trallingen, för vi behöver verkligen kulorna, we really need the bullits.

Anledningen är att vi har lite ekonomiska bekymmer, financial problems, skolan ska sparas in på, skolor ska läggas ned, a lot of schools put down. Dessutom måste vi få in mer pengar, more money to Putin, so we really need to sell something, vi säljer vad som helst.

Enligt ett samtal med vårt kommunala fastighetsbolag LIBO får du köpa Trallingen för samma pris som vanliga marknadshyror för kommunala lokaler i kommunen. Det vill säga, du får köpa Trallingen för 2,7 miljarder svenska kronor. A shit load of swedish crowns.

Vi vill också klargöra att vi aldrig kommer aldrig använda ordet absurt, eftersom det är not nice, we dont use the word absurd because its rude.

Vi behöver ditt besked senast Lindemarken i september, you know the great Linde market, med mycket folk och knallar och marknadsförsäljningstånd, with a lot of people with shots and market selling erections.

Så Donald Trump, köp Trallingen från oss i Lindesberg! Nu har du äntligen chansen att göra USA större: ”Make America Great again”!

Å hela Lindesbergs kommuns vägnar, river whole Lindesbergs kommun,

yours sincerly

Stefan Jansson

Som katten kring kall fil

Det som jag nu ska berätta tog sin början en tisdagsmorgon.

Det var väl en morgon som alla andra men ingen, inte ens de sommarlovslediga barnen förstod vad som var i görningen.

Det började hemma hos Arma Irja som ännu låg och sov. Därför gick hennes man upp, sprang två varv Lindessjön runt, sprang tre timmar backe intervall, besökte utegymmet vid Arenan i två gånger 45 minuter och avslutade morgonträningen med att möta LIF Lindesbergs P12-lag ensam i en träningsmatch. Allt för att manifestera att Lindesberg är en idrottskommun.

Därefter gick han hemåt, städade och målade slutligen om hallen innan han dukade fram frukosten. Slutligen hällde han upp en tallrik fil till Arma Irja som just vaknat.
– Vad är det där? Frågade Arma Irja och såg på tallriken som maken ställt fram.

–  Smaka, sa maken.
Arma Irja smakade på anrättningen. Hon var inte bortskämd. Uppfödd som de flesta i Fellingsbro på karelska oätliga rispiroger och memma till påsk. – Fil är ju både gott och näringsrikt, sa Arma Irja, speciellt om man äter det med Fredrik Pauluns Granola- müsli. Och russin och mandlar. Och fikon och dadlar. Och fräna frön. Och kruska och gräs. Och sen en stadig bacon- och fläskkarrémacka med bearnaisesås. Maken sa inget på andra sidan köksbordet.

– Nu kom jag på något, utbrast Arma Irja, varför inte bjuda alla skolelever på fil en gång i veckan? Ja, inte i alla årskurser men på högstadiet och gymnasiet. Under tre månader minst.

Och knappt hade hon sagt det förrän förslaget var ute, ett utredningsuppdrag var i gång och bollen var i rullning.

Det blev ett förbannat liv och drog närapå ihop sig till svallvågor på Lindessjön. Vågorna slog och båtarna drev. – Det var ju bara ett utredningsuppdrag, försökte Arma Irja. Prins Daniel kom genast till undsättning, men inte på det sätt som Arma Irja trott. Han kände att det var nödvändigt att göra en tydlig markering för vårt partis räkning. – Vi måste spara pengar, sa Prins Daniel, men hur vi ska göra det ska vi diskutera över en tallrik fil.

Prins Daniel som ägde ett gym men inte kom från Ockelbo men väl från Frövi sa ifrån så pass högt att Arma Irja darrade. – Socialdemokraterna står upp för en riktig skolmat alla dagar i veckan, sa Prins Daniel men la till ”i övrigt skiter vi fullkomligt i kvalitén på skolan”.

Arma Irja tog på sig ansvaret, kröp till korset och erkände att det var överilat,  blängde surt på maken och slängde ut filtallriken genom det öppna fönstret.

Det blev åter stilla och sommardåsigt i den  lilla staden.

Den enda som rörde sig var en husvill katt som slickade filtallriken ren och la sig sedan i skuggan av ett träd i Rådhusparken bakom Stadshotellet och somnade i stillheten. Så länge den nu varar.

 

Ny kula!

När som ni trodde att allt var över, när som ni trodde att den där Jansson bäddat pinnsoffan och tagit ned skylten kommer han åter med förnyad kraft!

För än finns det saker att skriva om från vår vrå, landsända eller gudsförgätna  håla. Och även om det för vissa utgör en periferi är det världens centrum för andra.

Ja, jag vet att tiden gått sen jag skrev sist, men ibland behövs andhämtning, vila och att bara ha schemat tomt.

Dessutom har jag haft så lite att säga och en dag som idag borde alla som har vett, tiga när inget finns att säga.

”Before I speak I have something important to say” som Groucho Marx så klokt uttryckte det en gång.

Så se upp, pass på, pennan är vässad för vidare tankestreck, krumsprång och blyerts-attacker. Allt från min horisont, från den plats ”som människor och djävlar benämna Lindesberg” som Hjalmar Bergman en gång uttryckte det.