Månad: september 2019

Skuld och gröna broar

Återigen är Gröna bron på tapeten. I fredags (den 13:e) stängdes den av säkerhetsskäl för att den helt enkelt är i för dåligt skick. Många minns när debatten skapade svallvågor på Lindessjön på 90-talet vilket gjorde att bron, som egentligen skulle rivas, renoverades, höjdes och återinvigdes nationaldagen 1998. Följande drapa kan med fördel sjungas till Hasse Anderssons ”Guld och gröna skogar”. 

Det var en fredag kväll,

stillhet, frid och ro

Vinden smekte milt vid Bottenån

Jag börja tänka på

En gång för länge sen

när ilskna röster hördes härifrån

 

Plötsligt hör jag  någon ropa vilt som elden vore lös

Änderna intill mig de svimma

och fick dryck intravenös

 

Det blir kiv och hålligång

Tandagnisslan natten lång

När det börjas sägas nåt om gröna broar

Ja, jag minns mitt nitti’tal

Bland minicall och radioskval

Och det var ett evigt tjat om gröna broar

 

Strax bakom Badhusknut

gömmer jag då mig

spanande när solen sänker sig

Ur dimmorna jag ser

gestalter träda fram:

Gröna brons aktionsgrupp går igen!

 

Det blir skrik och hålligång

Täljande på påk och stång

När någon nämner nåt om gröna broar

Mycket kan sparas, läggas ner

så länge ingen kritiskt ser

eller hotar riva sönder gröna broar

 

Så låna pengar –

som ger skuld och gröna broar

 

 

Vad som händer i Rönnfallet, stannar i Rönnfallet

Inte så långt från Grönbo där jag vuxit upp ligger Rönnfallet. Från början uppodlat i mitten av 1800-talet av August som därefter fick tilltalsnamnet Rönnfalls-August. Enligt en seglivad legend kom han till gläntan i Rönnfallet, satte spaden i jorden och sa: ”Här ska jag bo, här luktar det pannkaka!”

Rönnfalls-August var en skicklig husbyggare och skogsarbetare som varken kunde läsa eller skriva. Han byggde utan ritning och många av hans hus står kvar ännu idag. Trots att han inte var läs-och skrivkunnig undervisade han blivande jägmästare i skogsbruk när Domänverket hade jägmästarutbildning i Grönbo i början av 1900-talet.

Långt senare, på 1980-talet satt jag i köket i Rönnfallet. Då bodde Harry i Rönnfallet. Jag, min far, Gunnar Svedjelid, Harry i Rönnfallet och Helge som hyrde ett litet hus på gården satt där i köket. Det dracks kaffe på bit, det berättades historier. Jag lyssnade storögt.

En historia som jag bar med mig länge var berättelsen om flickan i Kolarkojan som Gunnar berättade med stor inlevelse. Det hände för längesen, säkert under tidigt 1800-tal. Flickan hade gått med matsäck till sin far som jobbade med kolning i skogen. Hon hade, givetvis barfota, tagit sig över mossar, stigar, grenar och tuvor med korgen till far. Men hon hittade aldrig far. Flickan var sedan försvunnen länge. Långt senare hittade man henne sittande i en övergiven Kolarkoja. Hon var död, hade troligen svultit ihjäl, men matsäcken i korgen var orörd. Jag blev så oerhört gripen av den här berättelsen. Om hennes sökande, hennes oro och hennes tragiska död. Och varför matsäcken var orörd.

Många av min barndoms stora upplevelser var just såna. Jag satt i olika kök och lyssnade på när vuxna berättade saker som hänt. Både roliga och otäcka saker. Jag var en del och kände att de berättade för mig, så jag skulle lyssna.

Jag tänker mycket på om mina barn idag delges samma upplevelser. Att de får vara med i sammanhang, de får lyssna och höra berättelser riktade till dem, eller är det så att vi ger dem skärmar för att skärma av världen. Men då missar de ju saker. Saker som för mig som barn tedde sig nästan som magiska.