Nya hyss med Arnold i Kommunfullmäktige

Arnold i Kommunfullmäktige hette en pojke som bodde i Lindesberg. Det var en liten, vild, envis och skäggig unge, inte så där snäll som du. Fast han såg snäll ut, det gjorde han visst.

Arnold tyckte det var gott med semlor och likt en speedad Ture Sventon gjorde han semlor anpassade för alla högtider på året, till exempel matjessill-semlan till midsommar och ägghalve-och lamm-semlan till påsk.

Hemma på gården hade han  sin halvsyster lilla Irja, som Arnold en gång hissade upp i flaggstången och hon ropade glatt: ”Arnold, nu ser jag ända till Lönngården i Rockhammar, förskolan vi ska lägga ned!”

På gården fanns också Arnolds despotiske låtsaspappa Anders Ceder, som Arnold kastat både semmelsmet på och tvingats utstå att Arnold fick avgå och bli utvisad från en Volleybollmatch mitt under brinnande mandatperiod.

Ibland kom fattig-hjonet Jonas Kleber förbi och fick delar av en gammal semla.

När Arnold inte gjorde semlor hade han gått och blivit ordförande i Kommunfullmäktige. Helt klart hade Arnold hoppat och suttit på stolar i hela den lokalpolitiska världen i Lindesberg men med ordförandeklubban i hand, som han själv hade svarvat i (S)nickarboa, trivdes han som allra bäst.

Det här med demokrati var något som Arnold tyckte var lite onödigt i Lindesberg. Därför tyckte Arnold att beslut fattas först och sedan får allmänheten säga sitt under allmänhetens frågestund som alltid är placerad sist. Arnold tyckte det var bekvämast så.

Nöjd efter ännu en dag gick Arnold hem till köket för att tillreda sig ännu en semla.

”Vet du vad jag ska göra imorgon?” messade han sin lillasyster Irja.

”Nä, är det nåt hyss?” svarade Irja blixtsnabbt.

”Det vet jag inte”, svarade Arnold till sist. ”Det vet jag aldrig förrän efteråt.”

Mars, mars måne…

Mars är som vanligt en fiskpinnemånad. I väntan på vår kan månaden inte riktigt bestämma sig för hur den ska ha det.

När jag gick i skolan var det svårt att veta om jag skulle ta på mig overall eller inte. Om det var kallt eller blött eller någon annan tänkbar väderlek.  Spela kula bakom skolan i Pilkrog eller leka i skogen. Det stora parallella leksamhället i skogen. Dit inga vuxna kom. Vilket hade både för- och nackdelar. De äldre killarna var tuffa mot oss små. Jag blev oerhört arg en gång och kastade en pinne i huvudet på en i sexan. Jag minns hur som helst inte varför.

Vi hade ett försäljningssystem med kottar. Tallkottar var enkronor och riktigt långa grankottar var tusenlappar. I skogen rådde en misch-masch av tidsåldrar med affärer, stall, riddarborgar, fängelser etc.

När det senare blev varmare spelade vi brännboll med hela skolan. Vi var ju 50-60 elever totalt från 1:an-6:an på den tiden. Jag minns att vi spelade brännboll rätt ofta och när sommarlovet närmade sig fick spelade vi med föräldrarna vid nåt tillfälle. Det var kul oftast och till slut lärde jag mig slå riktigt långt.

Nu när byskolornas nedläggning diskuterats och det ges ytterligare någon tids mer respit, kom jag att tänka på skogen och brännbollen vid Pilkrogs skola.

Sagan om Tödde och Mödde och planen för kulturen

”Kulturminister fick jag bli/kulturen skiter dom ju i” låter Tage Danielsson Pierre Lindstedt säga i filmen ”Sopor” från 1981. Jag tänker på den repliken ibland både nationellt och lokalt. Imorgon den 25 februari kommer kommunstyrelsen i Lindesberg ha en workshop där det nya kulturpolitiska programmet för kommunen tas upp. Följande lilla saga kan funka både nationellt och lokalt där vi har en socialdemokrati som helt har gett upp kulturpolitiken.

 

En dag möttes Tödde och Mödde utanför kommunhuset i Lindesberg.

God dag, Tödde.

God dag, Mödde.

Jag tänkte vi skulle skriva ett kulturpoliskt program, sa Tödde.

Jaha, när blir det färdigt då? frågade Mödde.

Nästa år, Mödde, sa Tödde.

Adjö. Tödde.

Adjö,  Mödde.

När året hade gått hade det inte hänt ett förbannade dugg. Utskottet visste inte vad uppdraget var och det var inte formulerat om det skulle vara ett kultur-, eller fritids-, eller ett kultur och fritidspolitiskt program.

Det bidde ingenting, Mödde, sa Tödde.

Ingenting? svarade Mödde.

Kom igen nästa år, sa Tödde.

När året gått hade det inte hänt ett förbannade dugg. De hade visserligen bestämt att de skulle googla på andra kommuners kulturpolitiska program men i övrigt hade inget hänt. Nu tyckte inte Tödde inte utskottet behövdes längre utan handplockade tre friska som fick sammanställa ett kulturpolitiskt program.

Det bidde ingenting, Mödde, sa Tödde. Men kom igen nästa år, sa Tödde.

Okidoki, sa Mödde.

När ett år hade gått hade man samlat lite snömos i en hög fotograferat av det och kallade det kulturpolitiskt program.

Vad är det här, Tödde? frågade Mödde.

Ett kulturpolitiskt program. ”Lindesbergs kommun ska ha ett brett, attraktivt och levande kulturliv”, sa Tödde.

Skojar du? sa Mödde

Ja, sa Tödde.

”Syftet är att skapa en långsiktig, hållbar utveckling inom kulturområdet”… läste Mödde.

Vi skojade där också, sa Tödde.

Men det här programmet är ju så otydligt och luddigt att inte ens Michael Landberg på NA förstår det, sa Mödde.

Skitsamma, sa Tödde, huvudsaken är att vi har ett kulturpoliskt program som det inte går att spåra nån form av politisk vilja i, som är så allmänt hållet att det skulle kunna gälla för vilken kommun som helst, från vilken region som helst. Vi har slängt in det där med riktad verksamhet till barn, unga och äldre människor för det ser bra ut. Eftersom vi heller inte har nån politisk nämnd för de här frågorna behöver vi inte heller ta i de här frågorna förrän 2027…

Men… försöker Mödde.

Blunda och tänk på nåt annat, sa Tödde.

God natt, sa Mödde.

SLUT

Extra senaste nytt: Äntligen bio i bolag!

För mig som mingelreporter roade det mig storligen att besöka tisdagens extra möte i kommunstyrelsen där det beslutades att driften för biografiverksamheten bör tas hand om det kommunala bolaget Besök Linde AB.

Det var idel proseccofryntliga leenden bland bubblet och chipsen men mest strålade Arja Gustavsson, för dagen iklädd galastass med tilhörande örhängen (lackade slaggstenar från Stripa) i de näpna små öronen.

Genom att flytta biografverksamheten till bolaget blev det ju inte mindre olagligt och ett brott mot konkurrenslagen, nej, nej, men däremot kan pengar gömmas undan på ett för kommunen mer passande och nödvändigt sätt.

Bland de som jublandes skara syntes också Jonas Feber, även han, dagen till ära, klädd i galastass identisk med den som Arja Gustavsson bar. Enda skillnaden var att han hade sin svanktatuering med ”S+C+V= SUPERHJÄRTA” chict och otvungen synlig för alla och envar.

Den enda smolken i glädjebägaren var att Nils Fleetwoodsson, klädd i club-blazer och lyxbeigea byxor och representant för Marginalerna, var sur, spillde bubbel och pratade om gamla tider med en dåres monomana envishet.

Pär-Love Lindqvast som stod blyg i ett hörn, smuttande på bubbelvinet, iklädd en underklänning i söt charmeuse, höjde sin vackra stämma endast en gång. I det fallet handlade det om att dagens fungerande verksamhet och dagens kompentens och insatsen från de många ungdomarna rimligtvis borde tas till vara.

Björn Persson, iklädd tröja från Dressman, som under många år drivit bion årligen tillsammans med ett 30-tal ungdomar, var redo för att sammanbitet läggas på en brits för att dräneras och lobotomeras eftersom Arja Gustavsson menade  ”att det är viktigt att ta tillvara hans kunskaper” .

Fotoblixtarna smattrade och alla log sina allra mest bländvita leenden speciellt för hovreportern Tomas verutan Källkritik från skvallertidningen 24spy.

Och för mig som lycklig mingelreporter återstår bara att önska alla parter lycka till och jag och alla läsare längtar redan efter läckra och läckta uppgifter från kommande slutna bolagsstämma.

I barndomens kiosk

När jag var liten köptes godis och serietidningar i kiosk. Ofta har jag stått på trappa framför luckan i kiosken och pekat på vilka slags godisbitar jag ville ha igenom glasrutan.

Det var helt enkelt så att vissa varor inte kunde köpas i matvaruaffärer. Tidningar och tobak till exempel. Det var många kioskägare som fick möjlighet att driva kiosk eftersom de inte kunde utföra tyngre kroppsarbete. Kioskerna fyllde en viktig funktion och var viktiga samlingsplatser.

Stannade ofta vid kiosken i Bergslagsbacken. Den var till synes proppfull av allt man kan tänka sig; alla typer av tidningar, godis, läsk. Jag minns inte om det fanns tobaksvaror där. Det fanns ju förresten Tobaksaffärer. Och i utförsäljningen av Tidermans Tobak på Kungsgatan 2001, köpte jag en pipa att ha som rekvisita.

Kiosken vid kommunhuset i Ramsberg var det alltid kul att besöka. Den var öppen hela nittiotalet vill jag minnas för den var öppen när jag röstade första gången i valet 1998. Efter valet skulle givetvis kiosken föräras ett besök.

I Lindesberg fanns det flera kiosken. Uppe på Kyrkberget där jag bor, fanns en i hörnan Parkvägen/Skyttevägen vid tennisbanan. Bergslagsbackskiosken som jag nämnde och en annan kiosk som stod där Senioren står idag. Kiosken innehades bl.a. av Irma Asplund och blev rikskänd när Lars-Inge Svartenbrandt greps utanför den 1972. Svartenbrandt skulle köpa kvällstidningarna när han greps av polisen och blev slagen med en kortvågsradio i huvet. Irma Asplunds kiosk fanns dagen efter på alla förstasidor i landets tidningar.

Det händer att jag tänker på kioskerna och människorna som förestod dem. Jag har tänkt att det hade varit skoj att stå i kiosk. Ibland har jag letat bilder efter de forna, idag rivna kioskerna. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om de vore kvar än idag.

 

Spår i snö och snår

Förra helgen genomfördes och avslutades Lindesbergs största kulturevenemang Vinterspår. Sedan 2008 har evenemanget genomförts och samlat enormt många,  både aktörer och besökare.

I helgen såg jag inte så mycket, jag var på biblioteket och såg Kulturskolans fina konsert (min dotter var med) under lördagen. Annars var jag själv engagerad med en föreställning hemma hos Arne Johnsson. Vi hittade egentligen på en ny konstform vi kallade ”Poerevue” en hybrid mellan poesi, house warming party och revy. Det var väldigt fullsatt och väldigt roligt!

Under söndagen pratade jag minnen i Ramsberg från ”Festspelen” som genomfördes i Ramsbergs kyrka för tjugo år sedan. Känslan blev nästan som en släktträff med glada skratt och mycket, mycket värme i vinterkylan.

Faktum är att jag nästan varje år har varit med under något evenemang vilket gjort att jag inte kunnat se så mycket själv. Och jag tror inte jag är ensam om det. Samtidigt händer så mycket på så många ställen runt om i kommunen att det är omöjligt att få en rättvisande helhetsbild.

Första året Vinterspår genomfördes skrev jag lite ironiskt till en föreställning: ”Jag var på Vinterspår. Det var jag och lite damer i övre medelåldern som tittade på lite keramik. Och vad kan vara mer berikande än tomtar på stenar, tovade flasköverdrag eller en keramisk kudde i naturlig storlek?”

Och även om evenemanget är stort och brett, skulle det också kunna bli ännu större och bredare. Framförallt tycker jag det saknas scenkonst och konserter. Samtidigt blir formen för det hela mer av en konstrunda. Och inget ont i det. Men Lindesbergs största kulturevenemang kan visa upp ännu fler sidor. Det finns alla möjligheter för det.

Stjärnor som ska fortsätta lysa

Det tar tid att vänja sig att det är nytt år. Jag skriver fortfarande fel när jag ska skriva 2019. I de första dagarna efter nyår, fylldes perrongerna på järnvägsstationerna av hemvändare med kabinväskor som de drog i snömodden och julklappar som Moccamaster i kartong under armen. Januari, denna svältmånad, som balanserar mellan fettlever från julhelgen och kräksjuka i vabruari. Livet kan ibland te sig mörkt och dystert men sällan så dystert som i januari. Januariavtalet kom och emottogs av självklar januarieufori.

I Lindesberg, som jag nu betraktar med jobbpendlarens distans, sker både gladare och sorgesammare händelser. Till min stora förskräckelse vet ingen i bestämmandeposition hur man i framtiden ska se till så gruppen Lindesbergs Stjärnor fortlever. Lindesbergs Stjärnor är en grupp vuxna funktionshindrade som spelar teater och sjunger. Jag kan berätta mycket om dem eftersom jag var med och startade gruppen för nio år sedan. Problemen är flera, verksamheten är för dyr för de medverkande, som precis som i andra fall med vuxna, ska betala vad det kostar. Dessutom har vi inte haft möjlighet att ta in de som vill börja så vi behöver tvärtom utöka verksamheten istället för att stympa den. Svårigheten är också att vuxna inte tillhör kulturskolans kärnuppdrag, så hela gruppen hamnar mellan samtliga stolar. Och ingen vet riktigt vem som ska ta i frågan. Vilken nämnd? Barn- och utbildning? Tillväxt? Kommunstyrelsen?

Det klart man kan prata om plus och minus med siffror, men att verksamheten är viktig och nödvändig kan ingen invända emot. Allra minst från politikerhåll.

Men om vi skippar siffersnack och ekonomisk mumbo jumbo kan vi prata om saker som inte är mätbara. Inte ens i pengar. Om personlig utveckling, om att våga, utan att veta man kunde. Jag vet, för jag har sett och tagit del. Haft förmånen. Det handlar egentligen väldigt lite om musik och teater. Det handlar om att göra saker tillsammans. Och att visa upp det. Att få förtroende, utveckla egna idéer och att växa tillsammans med självförtroendet. Det här sker inte snabbt men över lång tid. Därför är det så viktigt med långsiktigt arbete med den här gruppen.

Inget beslut är ännu fattat, det vet jag. Men jag hoppas att jag efter tjänstledigheten till hösten, åter får träffa Lindesbergs stjärnor. Allt annat vore bottenlöst sorgligt.

 

Låt oss hoppas på bättre!

Det är lätt att nedslås över tiden vi lever i. Ingen regering, hot om extraval och osämja, värld i oreda, krig och konflikter, Svenska akademin, tandlösa budgeten, troll överallt på nätet och Trumpeten som tutar i väster.

Det är lätt att sucka och känna uppgivenhet.

Och lokalt har vi visserligen ett styre men det styrs väldigt konstigt. Besparingarna inom skolan kommer oroligt nog att bli kännbara.

Vi får de politiker vi förtjänar men ibland tycker jag att vi förtjänar bättre, var det nån som sa. Vi behöver inte bättra på en allmän misstro mot politiker, etablissemang och media. Det är illa nog som det är. Ändå har vi i Sverige en fortsatt stor tilltro till vårt system om man jämför med andra länder i Europa.

Klart man funderar på och ibland vill ge upp och sluta skriva eller säga nåt överhuvudtaget. Vad är livet till för, vad tjänar det till? Är det lätt att tänka.

Legendarerna HasseåTage sa vid nåt tillfälle, när vinden blåste snålt och alla var svartsynta inför framtiden,  att det var deras förbaskade skyldighet att se och visa upp det ljusa när tiderna var som mörkast. Det är ju grunden till vad underhållning handlar om. Och förmodligen även livet.

Därför; låt oss hoppas på bättring, bättre tider, bättre väder, bättre förnuft, förstånd och humör inför kommande året. Gott Nytt År på er alla!

Jag är med fåglar

 

Sedan några veckor tillbaka umgås jag med fåglar. Jag hittade en bra skyddad placering för vårt fågelbord på baksidan av huset och genast får vi fågelgäster av skilda slag.

Jag kom på vad lite jag vet om fåglar. Hur få fågelnamn jag kan. Jag har fått lägga fågelguiden vid köksfönstret.

”Jag kommer att dö utan att veta namnet på en enda väst eller en enda fågel” låter Jonas Gardell karaktären Siv säga i ”Människor i solen”. Och nog är det så att allmänbildningen och kunskap om djur och natur har kommit på skam.Saker som mina föräldrar med lätthet kan svara på, har jag ingen förbannad aning om. Det är ju tvärtom också. Men man vill ju gärna känna att utvecklingen går framåt och att yngre generationer kan mer än de äldre. Så är det ju inte direkt.

Talgoxar, blåmesar, entitor, nötväckor, svartmesar, bofinkar… Alla samsas. Vid ett fågelbord som kan liknas vid en värld i världen.

Fascinerat tar jag del av livet från diskbänken och disken blir genast både roligare och enklare.

Angånde besparingens orimlighet

Så händer det igen. Och det känns som det hänt förr. Besparingarna i Lindesbergs kommun kräver byskolornas nedläggning.

När jag gick i femte klass i Pilkrogs skola (numera friskola) hotades den tillsammans med t.ex. Fanthyttans och Gusselbys skola av nedläggning. Det blev demonstrationståg genom Lindesberg, namnunderskrifter och en sjuhelsickes folklig opponering. På klassens timme spelade vi sketcher och ikläddes oss rollerna som dåvarande politikerna Henry Larsson och Renate Hermansson. Det var en stor och stark gemenskap.

Den orimliga besparingen denna gång är på 9,3 miljoner. Det sjunkande elevantalet och svårigheten att rekrytera behöriga lärare är huvudargumentet för att lägga ned Ramsberg, Rockhammar samt Lönngårdens förskola och Vedevågs skolas åk 4-6.

Det är synnerligen klantigt av den politiska ledningen att lägga fram detta kort efter valet i ett brev till berörda familjer. Det kunde skötts snyggare. Det skulle kännas ärligare med ett personligt möte. Nu har detta ändå lett till stora möten där politikerna har fått förklara sig.

Från oppositionen (senast från KD) har det tävlats i att säga att man inte vill genomföra besparingen. Vad ingen från de högljuddas sidas (SD, KD, L, och i viss mån även C och V) säger är ju inte att besparingen är orimlig. Det ska bara inte sparas på byskolorna. Jag skulle kanske önska att det finns någon som pratar om  det orimliga i den stora besparingen.

Och behåller man nu byskolorna, vad ska det istället sparas på? Detta undrar jag stilla och väntar med spänning på svar.