Skuld och gröna broar

Återigen är Gröna bron på tapeten. I fredags (den 13:e) stängdes den av säkerhetsskäl för att den helt enkelt är i för dåligt skick. Många minns när debatten skapade svallvågor på Lindessjön på 90-talet vilket gjorde att bron, som egentligen skulle rivas, renoverades, höjdes och återinvigdes nationaldagen 1998. Följande drapa kan med fördel sjungas till Hasse Anderssons ”Guld och gröna skogar”. 

Det var en fredag kväll,

stillhet, frid och ro

Vinden smekte milt vid Bottenån

Jag börja tänka på

En gång för länge sen

när ilskna röster hördes härifrån

 

Plötsligt hör jag  någon ropa vilt som elden vore lös

Änderna intill mig de svimma

och fick dryck intravenös

 

Det blir kiv och hålligång

Tandagnisslan natten lång

När det börjas sägas nåt om gröna broar

Ja, jag minns mitt nitti’tal

Bland minicall och radioskval

Och det var ett evigt tjat om gröna broar

 

Strax bakom Badhusknut

gömmer jag då mig

spanande när solen sänker sig

Ur dimmorna jag ser

gestalter träda fram:

Gröna brons aktionsgrupp går igen!

 

Det blir skrik och hålligång

Täljande på påk och stång

När någon nämner nåt om gröna broar

Mycket kan sparas, läggas ner

så länge ingen kritiskt ser

eller hotar riva sönder gröna broar

 

Så låna pengar –

som ger skuld och gröna broar

 

 

Vad som händer i Rönnfallet, stannar i Rönnfallet

Inte så långt från Grönbo där jag vuxit upp ligger Rönnfallet. Från början uppodlat i mitten av 1800-talet av August som därefter fick tilltalsnamnet Rönnfalls-August. Enligt en seglivad legend kom han till gläntan i Rönnfallet, satte spaden i jorden och sa: ”Här ska jag bo, här luktar det pannkaka!”

Rönnfalls-August var en skicklig husbyggare och skogsarbetare som varken kunde läsa eller skriva. Han byggde utan ritning och många av hans hus står kvar ännu idag. Trots att han inte var läs-och skrivkunnig undervisade han blivande jägmästare i skogsbruk när Domänverket hade jägmästarutbildning i Grönbo i början av 1900-talet.

Långt senare, på 1980-talet satt jag i köket i Rönnfallet. Då bodde Harry i Rönnfallet. Jag, min far, Gunnar Svedjelid, Harry i Rönnfallet och Helge som hyrde ett litet hus på gården satt där i köket. Det dracks kaffe på bit, det berättades historier. Jag lyssnade storögt.

En historia som jag bar med mig länge var berättelsen om flickan i Kolarkojan som Gunnar berättade med stor inlevelse. Det hände för längesen, säkert under tidigt 1800-tal. Flickan hade gått med matsäck till sin far som jobbade med kolning i skogen. Hon hade, givetvis barfota, tagit sig över mossar, stigar, grenar och tuvor med korgen till far. Men hon hittade aldrig far. Flickan var sedan försvunnen länge. Långt senare hittade man henne sittande i en övergiven Kolarkoja. Hon var död, hade troligen svultit ihjäl, men matsäcken i korgen var orörd. Jag blev så oerhört gripen av den här berättelsen. Om hennes sökande, hennes oro och hennes tragiska död. Och varför matsäcken var orörd.

Många av min barndoms stora upplevelser var just såna. Jag satt i olika kök och lyssnade på när vuxna berättade saker som hänt. Både roliga och otäcka saker. Jag var en del och kände att de berättade för mig, så jag skulle lyssna.

Jag tänker mycket på om mina barn idag delges samma upplevelser. Att de får vara med i sammanhang, de får lyssna och höra berättelser riktade till dem, eller är det så att vi ger dem skärmar för att skärma av världen. Men då missar de ju saker. Saker som för mig som barn tedde sig nästan som magiska.

Det är ett jävla företag, Länstrafiken

 

-Vet du vilken färg busschauffören hade på slipsen? -Nej, det minns jag inte, svarade jag. – Var det röd eller grön? – Jag har ingen aning. -Det är annars ett tips, sade mannen vid bussarna i Kopparberg.

Vet ni, ärade läsare hur många olika företag (trafikoperatörer) som kör bussarna i länet? Sex olika är svaret.

Nu följer en liten solskenshistoria. (En solskenshistoria eftersom detta hände när solen sken i tisdags.)

På buss 303 mellan Lindesberg och Örebro tappade jag ett par solglasögon med fodral cirka klockan 7.50 då jag klev av vid Sandbacken. Solglasögonen har min styrka på glasen så de är tämligen värdelösa för någon annan. Detta upptäckte jag först ett dygn senare då jag ringde upp ett nummer till Buss i Väst AB som trafikerar sträckan Lindesberg-Örebro. Tyvärr kunde inte Buss i Väst i Lindesberg svara mig eftersom denna sträcka trafikeras av Buss i Väst Kopparberg. Jag ringde till en man på Buss i Väst i Kopparberg som först blev arg för att jag ringde eftersom han dels satt på den lokala pizzerian och dels för att Buss i Väst Lindesberg borde veta att det inte var Buss i Väst som trafikerade just den turen. Han ifrågasatte om jag inte tagit fel på turerna och åkt tidigare eller senare. -Jag är inte idiot, sa jag. Det var då han frågade det där om slipsarna. Och färgerna på slipsarna. Var det den ena färgen var det Buss i Väst AB och var det den andra var det Nobina AB.

Jag ringde därefter Nobina AB men den förskrämda typen som svarade då satt i Nora och de trafikerade bara sträckan Nora-Örebro, men inte tvärtom. Jag tror bara att det var jämna veckor efter pingsten vid fullmåne. Eller nåt annat logisk. Så jag ringde Nobina AB i Örebro. Och de hade minsann inte fått in några solglasögon med fodral på hittegodsavdelningen.

Och jag tänkte, pust vilken tur att jag inte åkt till Askersund eller Laxå, då hade jag fått ringa Sandarna transporter, eller till Kumla då hade jag fått ringa Björks buss i Närke, eller till Odensbacken för då hade jag fått prata med Keolis AB. Eller behövt ringa efter en extrabuss för då hade jag fått ringa Lindbergs buss AB.

Men hur som helst är det ett jävla företag att ringa till Länstrafiken i Örebro.

Trump, varsågod och köp Trallingen!

(Detta brev är delvis översatt med Google Translate.)

Bäste Donald Trump! Dear Donald Trump! Här kommer jag med ett erbjudande som du omöjligt kan motstå! An offer you cant refuse! Du har ju den senaste tiden varit så sugen på att köpa öar, buying thousand islands, så därför erbjuder vi i Lindesbergs kommun dig att till ett bra pris köpa ön Trallingen i Lindessjön.

Vi vet att du spanat på Grönland, och vi vet att det ligger strategiskt nära Arktis som både Kina och Ryssland slängt lystna blickar på, men Trallingen kan bli använd till så mycket annat. Till exempel energiskog eller potatisodling, energy forest or potato chips planting. Vi skulle vara så lyckliga, very happy, om du skulle vilja köpa Trallingen, för vi behöver verkligen kulorna, we really need the bullits.

Anledningen är att vi har lite ekonomiska bekymmer, financial problems, skolan ska sparas in på, skolor ska läggas ned, a lot of schools put down. Dessutom måste vi få in mer pengar, more money to Putin, so we really need to sell something, vi säljer vad som helst.

Enligt ett samtal med vårt kommunala fastighetsbolag LIBO får du köpa Trallingen för samma pris som vanliga marknadshyror för kommunala lokaler i kommunen. Det vill säga, du får köpa Trallingen för 2,7 miljarder svenska kronor. A shit load of swedish crowns.

Vi vill också klargöra att vi aldrig kommer aldrig använda ordet absurt, eftersom det är not nice, we dont use the word absurd because its rude.

Vi behöver ditt besked senast Lindemarken i september, you know the great Linde market, med mycket folk och knallar och marknadsförsäljningstånd, with a lot of people with shots and market selling erections.

Så Donald Trump, köp Trallingen från oss i Lindesberg! Nu har du äntligen chansen att göra USA större: ”Make America Great again”!

Å hela Lindesbergs kommuns vägnar, river whole Lindesbergs kommun,

yours sincerly

Stefan Jansson

Som katten kring kall fil

Det som jag nu ska berätta tog sin början en tisdagsmorgon.

Det var väl en morgon som alla andra men ingen, inte ens de sommarlovslediga barnen förstod vad som var i görningen.

Det började hemma hos Arma Irja som ännu låg och sov. Därför gick hennes man upp, sprang två varv Lindessjön runt, sprang tre timmar backe intervall, besökte utegymmet vid Arenan i två gånger 45 minuter och avslutade morgonträningen med att möta LIF Lindesbergs P12-lag ensam i en träningsmatch. Allt för att manifestera att Lindesberg är en idrottskommun.

Därefter gick han hemåt, städade och målade slutligen om hallen innan han dukade fram frukosten. Slutligen hällde han upp en tallrik fil till Arma Irja som just vaknat.
– Vad är det där? Frågade Arma Irja och såg på tallriken som maken ställt fram.

–  Smaka, sa maken.
Arma Irja smakade på anrättningen. Hon var inte bortskämd. Uppfödd som de flesta i Fellingsbro på karelska oätliga rispiroger och memma till påsk. – Fil är ju både gott och näringsrikt, sa Arma Irja, speciellt om man äter det med Fredrik Pauluns Granola- müsli. Och russin och mandlar. Och fikon och dadlar. Och fräna frön. Och kruska och gräs. Och sen en stadig bacon- och fläskkarrémacka med bearnaisesås. Maken sa inget på andra sidan köksbordet.

– Nu kom jag på något, utbrast Arma Irja, varför inte bjuda alla skolelever på fil en gång i veckan? Ja, inte i alla årskurser men på högstadiet och gymnasiet. Under tre månader minst.

Och knappt hade hon sagt det förrän förslaget var ute, ett utredningsuppdrag var i gång och bollen var i rullning.

Det blev ett förbannat liv och drog närapå ihop sig till svallvågor på Lindessjön. Vågorna slog och båtarna drev. – Det var ju bara ett utredningsuppdrag, försökte Arma Irja. Prins Daniel kom genast till undsättning, men inte på det sätt som Arma Irja trott. Han kände att det var nödvändigt att göra en tydlig markering för vårt partis räkning. – Vi måste spara pengar, sa Prins Daniel, men hur vi ska göra det ska vi diskutera över en tallrik fil.

Prins Daniel som ägde ett gym men inte kom från Ockelbo men väl från Frövi sa ifrån så pass högt att Arma Irja darrade. – Socialdemokraterna står upp för en riktig skolmat alla dagar i veckan, sa Prins Daniel men la till ”i övrigt skiter vi fullkomligt i kvalitén på skolan”.

Arma Irja tog på sig ansvaret, kröp till korset och erkände att det var överilat,  blängde surt på maken och slängde ut filtallriken genom det öppna fönstret.

Det blev åter stilla och sommardåsigt i den  lilla staden.

Den enda som rörde sig var en husvill katt som slickade filtallriken ren och la sig sedan i skuggan av ett träd i Rådhusparken bakom Stadshotellet och somnade i stillheten. Så länge den nu varar.

 

Ny kula!

När som ni trodde att allt var över, när som ni trodde att den där Jansson bäddat pinnsoffan och tagit ned skylten kommer han åter med förnyad kraft!

För än finns det saker att skriva om från vår vrå, landsända eller gudsförgätna  håla. Och även om det för vissa utgör en periferi är det världens centrum för andra.

Ja, jag vet att tiden gått sen jag skrev sist, men ibland behövs andhämtning, vila och att bara ha schemat tomt.

Dessutom har jag haft så lite att säga och en dag som idag borde alla som har vett, tiga när inget finns att säga.

”Before I speak I have something important to say” som Groucho Marx så klokt uttryckte det en gång.

Så se upp, pass på, pennan är vässad för vidare tankestreck, krumsprång och blyerts-attacker. Allt från min horisont, från den plats ”som människor och djävlar benämna Lindesberg” som Hjalmar Bergman en gång uttryckte det.

Absolut senaste nytt (innan det hänt) från Lindesberg

Som synsk (eller om det nu var cynisk) journalist med framtidsskådning som specialitet ska jag redogöra för ett flertal kommande händelser i Lindesbergs kommun:

Efter det misslyckade ”tysta” fyrverkeriet på Valborg och förslaget att helt skrota fyrverkerier i framtiden framförs ytterligare krav. På Valborg nästa år föreslås en helt tyst Manskören Harmoni och även knäpptyst vårtalare. Detta för att på sikt se fram emot lugna hundar och helt tysta kommuninnevånare.

Precis efter nedläggningen av skolorna i Rockhammar och Ramsberg kommer nu även Lindeskolan läggas ned. Anledningen är att resultaten är så dåliga i årskurs nio att alla lika gärna kan gå om högstadiet.

Efter bygget av de nya ungdomslägenheterna på Kristinavägen (som även rymmer kontor till ungdomarna som jobbar på Falab, Libo etc.) ska LIBO:s gamla kontor efter Banvägen göras till äldreboende. Dit ska huvuddelen av kommunens politiker flytta efter nästa mandatperiod.

Efter bygget av det nya kontoret för Falab, Libo etc. på Kristinavägen (som även rymmer ungdomslägenheter) har det även byggts en ”berlinmur” mot järnvägen. ”Detta kan användas som Lindesbergs andra lagliga grafittivägg” menar källor som i nuläget önskar vara anonyma.

Äventyrsgolfens plastkossa Rosa som stulits flera gånger har nu återfunnits igen. Äventyrsgolfens ”nittonde hål” som står placerat som utsmyckning i rondellen (och föreställer Masugnen i miniatyr) har många uttryckt borde bli plastko-tjuvarnas nästa mål, för att sedan aldrig återlämnas. Platskosse-tjuvarna (som önskar vara anonyma) svarar i ett pressmeddelande, och jag citerar ordagrant: ”Nej, fy för i h-vete…” slut citat.

Alldeles lagom efter att Havs- och vattenmyndigheten genom TV4 publicerat sin lista över landets tolv skitigaste bad (och Loppholmarna tagit en av platserna) vill kommunen ”mota Olle i grind” genom att visa på ännu skitigare platser än Loppholmarna. Ur kommunens lista: Fontänen ”Leda och svanen” på Rådhustorget efter studentfirande, den offentliga toaletten i Fellingsbro (efter vinterkräksjukan) samt Arnold Bengtssons badkar (efter avslutad valrörelse, obs ej blåval).

 

 

 

 

 

 

 

 

Galileo och stjärnhimlen

Idag en liten fundering kring hur Galileo tänkte när han upptäckte Jupiters månar, Solens fläckar och Vintergatans stjärnor. 
1.
På kampanilen högt uppe på en byggnad i Padua plockar Galileo Galilei fram sitt teleskop.
Han hade ingalunda uppfunnit det men vidareutvecklade holländaren Hans Lippersheys idé om ett teleskop.
Teleskopet var inte mera avancerad än en kikare som man idag skådar fåglar med. Med hjälp av det enkla instrumentet skulle han snart göra stora upptäckter.
1609 vände Galileo sitt lilla egentillverkade teleskop mot himlen, ett ögonblick av storslagenhet , av fullkomlig fullkomlighet. Han gjorde något ingen tidigare gjort. Och efter flera nätters idog spaning i det lilla teleskopet mot den stora stjärnklara mörka natthimlen visste han att det han sett skulle förändra världen, och synen på vad världen var, för evigt.
Han såg plötsligt Jupiters månar, något som han först trodde var fyra små små stjärnor, och de befann sig i rörelse, i sin bana kring planeten. Denna upptäckt ledde vidare. Månarnas rörelse. För månarna rörde sig runt Jupiter. Och om Jupiters månar kunde kretsa runt Jupiter kunde ju inte alla himlakroppar kretsa runt Jorden. Som man trott. Jorden skälvde från sitt innersta. Jorden förändrades.
Han döpte först månarna efter fyra medlemmar av familjen Medici: Cosimo, Fransesco, Carlo och Lorenzo. Galileo Galilei blev ifrågasatt. Upptäckten var väl inte bara för att hålla sig väl med familjen Medici? Franska hovet hörde av sig, ville också bli odödligt. Finn en ny stjärna och döpt den till Frankrike.
Galileo döpte om Jupiters månar till Io, Callisto, Ganymeda och Europa.
Allt Galileo såg påverkade för all framtid astronomin och för all framtid människan.
2.
Galileo skådade Vintergatans förändringar.
Han såg vår Månes yta och såg att den inte var helt klotrund som Aristoteles trott, utan precis som vår värld med öknar, berg och djupa dalar. Himlen var inte perfekt och oföränderlig som man trott.
Hans upptäckt omkullkastade tanken på Perfektion och Ofullständigthet, förhållandet mellan jord och himmel.
Månen som påverkar ebb och flod och som odlare med trädgård genom århundranden betvingat och betraktat som viktig för liv och växtkraft. När fullmånen är i vardande, ska du så och sätta, då är bästa förutsättningarna.
3.
Mötande sin ålderdom vankar Galileo i Rom. Långsamt bestulen på synen, och på äran, förvägrad upptäckter, tystad och isolerad. Inkvisitionens processer, att jorden inte rörde fast den gjorde det, husarresten och dottern som dog av dysenteri.
Han hade redan berättat i skriften:
ll Saggiatore – Undersökaren
om det Primära och det sekundära.
Om sinneskvaliteterna såsom färg, ljud, doft, smak och värme som inte tillkommer materien och kan helt utlämnas inom fysiken…
Därför ska den som är satt till att beskriva världen utlämna dessa saker, den som är satt att beskriva världen som den verkligen är till motsats till världen som den framträder i våra subjektiva upplevelser.
När Galileo Galilei dör är allt precis som vanligt, ändå är rubbat, allt är fullständigt förändrat.
Hans upptäckter av Jupiters månar, bergen på Månen, Solens fläckar och Vintergatans stjärnor.
När han såg allt det här, stod han betraktande på kampanilen, ryggade han från teleskopet och undrande säkert stilla: Hur hör vi hemma här? Hur hör VI hemma här?

Överraska mig!

Ibland skriver jag texter som blir liggande olästa och oanvända efteråt. Precis som Povel Ramel skrivit i den svårsjungna och väl genomarbetade sången ”Håll musiken igång” ur revyn ”På avigan” 1966: ”tänk på att inget är så dött som noter på hög”. Följande lilla text som ber om överraskningar innehöll när den framfördes på scen, avklädning och närapå nakenchocker. Föreställ er det! Äh! Ni har väl fantasi!?

Överraska mig, utsätt mig för chock

Gör min hela tillvaro osäker, rubba mitt lugn

Överraska mig, slå skithårt grytors lock

Placera mig i gungfly, ställ mig i kvicksand och låt mig va

Överraska mig, rulla över en madrass, en tjock

Schamponera mig fast jag inte ens behöver

Dra upp rullgardinen och dränk mig i fiskrens kvart över tre en söndagnatt i april

Smeta smetana på min i-pad,

Spöa mina dvärghamstrar

Och pissa i min Dagens Industri

Måla om min Kia

Skotta hela min infart

Och sola mig i din glans

Så överraska mig, utsätt mig för chock

Öppna mina ögon så jag därefter får känna mig vid liv

Tussilago och minnen efter vägen i Spannarboda

Första gången jag såg tussilago i dikesrenen i år var i Spannarboda, min yngsta dotter cyklade och jag gick. Allt eftersom jag passerade husen mindes jag vilka som bodde eller som hade bott där.

Vet ni förresten var Skvalbäcken ligger? Skvalbäcken är huset i kröken, som ligger mitt emot fotbollsplanen Björkängen, där bodde förut en karl som kallades Lenvärs-Johan. Enligt min far hette han så för han bara jobbade när det var milt väder, dvs lent vär.

På vägen från korsningen i Pilkrog till bygdegården Sveaborg bodde sedan:

Siv Oscarsson i Pilkrog.
Lena och Alf Oskarsson.
Egon och Ingrid i Djupdalen.
Gunnar i Villboda.
Stig Stubbe. Gun och Eskil Behr. Athos och Ingrid.

Allt är förändrat, några bor kvar men några är sedan länge borta.

Jag mindes cykelturerna runt Iskarboda och Fallet. Den förfallna banvaktarstugan vid järnvägen där Blom-Johan tidigare hade ett riktigt trädgårdsparadis, så vackert att barnen i skolorna fick åka dit på skolresa.

Cykelturer var roligt och när jag var ännu mindre tyckte jag att tjuvringa var roligt. Jag ringde till Konsumhandlaren i Rockhammar och låtsades vara nån annan. Vi pratade länge. En gång tjuvringde jag och min kompis Björn. Vi ringer till Viola Larsson i Spannarboda. Det skulle vi inte ha gjort. Vi ringde upp. Viola svarade knappordigt: Nå? Vi blev livrädda och slängde på luren.

Det fanns en känsla av att alltid bli sedd. Som ibland var jobbig, men oftast var mycket behaglig. Det fanns en social kontroll, bakom de skira spetsgardinerna fanns det nån som såg en. Lilly, Ellen, Svea, Rut och Viola.
När jag skulle gå vägen från bussen till min dagmamma Margareta så visste jag att nån såg mig.

Ibland gjorde jag dumma saker. En dag utanför Manne och Ingrids affär, när jag och Erik väntade på Margareta i affären, då sa jag bara så där: ”Man skulle kunna slänga en hink vatten över den där hunden”. Så vi tog en hink och fyllde den med vatten ur en vattentunna och hällde den över Mannes snälla hund. Jag skäms när jag tänker på att det var min idé, men jag var åtta år. Givetvis såg någon det här och vi fick hämta vatten i hinkar från källaren och fylla på hela Mannes vattentunna. Och vi fick be både Manne och hunden om ursäkt.

Och där vid dikesrenen i Spannarboda flimrar allt förbi igen, inte som en suddig utan som en mycket tydlig, men numera gammal film.