Sommarkvitter alt twitter

Sommaren går. Sommaren som var likt en grön vinter. Aldrig förr har jag hört frasen ”den svenska sommaren är den bästa dagen på året” som just i år.

 

Annars så?

Jo, tack…

 

Livet går sin gilla gång bland instauppdateringar och gillamarkeringar.

Sommarborden dukas och ernstas.

Det syltas och saftas.

Fågelkvittras och twittras. Ibland hätskt och vilt. Vildtwittror flyger i luften.

Det LANas och lånas och näthånas.

Klappas och appas och paddas.

Det duschas och swischas.

Det kalasas, toffelhasas, gnolas och LOLas.

 

Vi översköljs av teknik och en uppsjö av termer, en till synes aldrig sinande ström.

 

På Vallby friluftsmuseum strax utanför Västerås finns ett ”Ordmuseum” med i det närmaste utrotningshotade ord som används alltmer sällan. Och används inte ord, försvinner och dör de ju. Ett språk som utvecklas, förnyas och omdanas lämnar ju också små ord-vänner efter vägen. Jag blir genast förvånad när ord som samfälld, grannlaga, påflugen, storvulen, dåna, burdus och redbar är ovanliga. Språket får inte bli knapert, tunt och bräckligt som ett flarn.

Det vill jag inte vara med om.

Jag dånar. Eller än värre – jag kreperar.

Förståelsedjävulen

”Konsten föds i betraktarens ögon.” Aldrig har väl en fras blivit så misshandlad som den.

Man kan dessutom gömma vad skit som helst bakom den.

 

Konstnärlighet kan förstås bli en typ av mytomani, lurendrejeri, ”kejsarens nya kläder” etc. Men.

Självklart ska konst få ställa krav. Allt kan inte bli gråtande barn, älgar i solnedgång, Lasse Stefanz eller Stefan och Krister. Och inget ont i ovanstående!

Man behöver ju inte förstå allt. Bilder, musik, ord, scenkonst, dans, film etcetera, etcetera kan ge associationer, väcka tankar, tankekedjor som leder vidare, utvecklar, något som är nog mycket viktigare än stundens förståelse.

 

Jag såg dansfilmen ”Café Müller” koreograferad av Pina Bausch under en kurs jag läste på gymnasiet. ”Nu förstår jag varför hon heter Pina”, sa jag efteråt och läraren som visat filmen blev sur. Ändå minns jag fortfarande flera fragment ur föreställningen så här nästan 20 år efteråt. Man kan fråga sig vad en konstnärlig upplevelse är för något? Vi behöver inte förstå för att bli berörda eller få en upplevelse. Dock finns Förståelsedjävulen där, för det mesta.

 

Oftast är konstnärlig framgång mätt med hjälp av det publika genomslaget. Tyvärr säger det inte allt. Flera tusen personer kan vara likgiltiga medan en enskild persons hela värld blir rubbad.

 

Jag vill inte diskutera fint och fult.

Det är självklart att allt ska få finnas. Även om inte alla gillar allt. Som den underbara komediennen Siw Carlsson från Vallarnas friluftsteater, som för ett antal år sedan satt i något debattprogram och uppmuntrades hetsa mot smal- och finkultur. Vi behöver väl alla uttryck, sa Siw lugnt. Det behövs teater enbart för lyst, menade skådespelaren Jarl Kulle. ”Man älskar väl utan att göra barn” som han sa när man kritiserade honom från att gå från Strindbergs ”Gustaf III” på Dramaten musikalen ”Teenagerlove” på Oscarsteatern.

 

Men. Förståelsedjävulen piskar oss att vilja förstå. Förståelse är inte allt. Jag menar: Skit i förståelsen. Gå på association och magkänsla. Känner du inget, påverkas du inte, gå vidare, lämna det, oberörd. Lämnas du likgiltig? Kan ingen göra nåt åt det. Inte ens konstnärens grundläggande tanke eller dennes innersta intentioner.

Man får betala för sig här i livet

Så skrev Barbro Hörberg i visan om den pensionerade mannen som betalt en fru i Bollnäs 800 kronor för att bli kysst på kinden. ”Kyssarna jag fick det var dom enda som jag någonsin har upplevt i mitt liv” sjunger hon senare.

 

Jag kom att tänka på ovan nämnda visa när Lindeskolans 50 år ska firas med middag i Lindesberg Arena nu i höst. Ni har säkert läst något om detta. Saken var den att personalen anmodades betala för middagen medan politiker skulle gå gratis. Efter diverse medial uppmärksamhet kovände kommunen och lät alla gå gratis. Linda Svahn (S) försökte försvara tilltaget, i någon mån täcka över, och Pär-Ove Lindqvist (M) replikerade och göt olja på vågorna.

 

Att få mat och underhållning, bröd och skådespel gratis är ingen självklarhet. Tvärtom. Jag är van att betala för middagar. Jag är till och med van att betala för middagar och få frågan om jag mot förmodan har lust att underhålla mellan huvudrätt och dessert. Till synes ogenerat från frågeställaren.

 

Så, politiker i Lindesberg, även om det blev gratis denna gång, är detta ingen garanti som varar för evigt. ”Man får betala för sig här i livet” som det sjungs i visan. Vem vet, ni kanske måste steppa innan hallonmoussen serveras?

Kulinariskt dödläge

Som matintresserad är det en fördel att bo i Lindesberg. Om man gillar pizza vill säga. Kulinariskt lämnar Linde mycket att önska.

 

Om man är vegetarian, som min A är, är hon alltid hänvisad till falafel i bröd. Eller falafel med pommes frites. Eller falafelrulle.

Det klart, det är förståligt, det är hopplöst omodernt att vara vegetarian, nu är det kött och tillväxt som gäller, så det är bara att haka på trenden.

”Vi har tagit bort det vegetariska alternativet, vi får slänga så mycket mat då”, svarar Stadshotellet flåshurtigt medan man glatt serverar två olika kötträtter till lunchen.

 

Landsorten erbjuder inte mycket mer än pizza och ställen med plocka-själv-sallad, bakad potatis och halvfabrikat-uppvärmd-i-micro-lasagne.

 

Men… Kanske är det på väg att förändras? Hoppas! Småorter kanske kräver annat än bondtolva och fingerkrok?Dvs nåt annat än Calzone och baguett med fabriksfärdig röra.

 

Kommer ni ihåg vad man såg hända på 90-talet? Ja, alltså det som hände med konditorierna. Där allt verkade förändras i ett slag. Minns t.ex. anrika kondiset Lindbergs på Storgatan i Örebro som gick från galonklädda möbler, rökavdelning och struvor till gravt identitetssökande Café Blue med IKEA-stolar och tok-stora muffins, poff, som över en natt. Alltså in med delicatobollar och ut med mördegskakor, wienerlängd och vithåriga damer i volangförkläden.

 

Nu har ju så äntligen mördegskakorna börjat vinna mark igen. På Reiduns Café på Järntorgsgatan kan man ju till och med hitta vaniljhorn! Heder åt mördegens återkomst!

 

Så det är dags, hög tid att slutligen även förändra det kulinariska läget. Kunde den i plast inslagna dammsugaren bytas mot en Uppåkrakaka finns det hopp även för maten! Reformera småorternas tortiga spis. Ut med pizza och pasta och fram för långkok! Bort med burgaren! Tjälknöl på menyn! Plus, förstås, minst ett vegetariskt alternativ!

Från ofantlig till obefintlig

Fram till 90-talet skämtades det friskt om att jobba inom det offentliga eller den ”ofantliga sektorn”. Stod man och hängde på en kvast var man ”kommunalarbetare”.

Typiskt vits: Två barn pratar med varandra om deras pappor. Det ena barnet säger. Min pappa slutar kl. 16.00 och är hemma redan kvart över. Han jobbar på Volvo. Det var väl inget, sa det andra barnet, min pappa slutar också kl. 16.00, men han jobbar åt kommunen så han är hemma redan kvart i.

Efter besparingarna och krisen på 90-talet var det inte lika roligt längre.

 

Faktum är att leden i den offentliga sektorn börjar tunnas ur. Vid pensionsavgångar görs nämligen inga nyanställningar. Verkar det som.

 

Det är säkert väldigt omodernt att jobba kommunalt också. Företagande och näringsliv har så mycket bättre klang. För att inte tala inkomstmässigt. Där är det offentliga en skämt. Ett dåligt skämt.

 

Så om leden inte tunnas ur i det offentliga blir de åtminstone gråare och gråare. För att till slut gå upp i en tunn rök. Och då har den förut bespottade ofantliga sektorn blivit den obefintliga sektorn.

 

 

 

Posten som dagens höjdpunkt

För barn med sommarlov i Grönbo utgjorde lantbrevbäraren den enda kontakten med världen. Det dammade kring postbilen när den kom på grusvägen och saktade in och lika snabbt som den dök upp i fjärran försvann den.

”Jaha, då var det roliga slut, då får vi vänta tills imorgon” som min far sa när postbilen passerat och vi redan bläddat igenom reklambladet från ICA och läst Kronblom i tidningen Allers.

Om man ville växla pengar eller skicka paket på retur satte man en liten plastskylt med postverkets emblem på brevlådan. Då körde lantbrevbäraren upp på gården, tutade, vevade ned rutan och gav personlig service ett ansikte. Den dagen pensionerna skulle betalas ut tog det flera timmar extra för lantbrevbäraren att tillryggalägga den ordinarie postturen.

Det blev väldigt personlig postkörning och Kenneth i postbilen fick alltid en Twistpåse i brevlådan lagom till jul varje år. Några år senare när Kenneth slutade fick jag efter en föreställning ett ofrankerat vykort med tack för föreställningen från ”brevbäraren Christer”.

 

Så här i sommarvikariernas tid bör vi sända brevbärarna en tanke. Det är inte lätt att dela ut post – but someones got to do it!

Sommartider – nej, nej…

En vanlig sommar brukar vara en tid då den mesta tiden är planerad för mig. Flera mindre resor, lite tid hemma med projekt inomhus eller utomhus, skrivjobb och föreställningar. Nu gapar almanackan tom, ett medvetet val jag gjort och imorgon startar min förvirrade sommar.

För förvirrad det är just vad den är, redan innan den börjat. Känner mig stressad utan att behöva vara det, uppe i varv fast jag borde varva ned.

Trots känslan av att det är en lyxsituation och att jag borde tacka min lyckliga stjärna kan jag inte annat än vara förvirrad, ställd och kanske… missnöjd. Vad ska man göra med tiden?

 

”Vi har inget att förlora utom tid och tid är allt vi har” skaldade den utomordentliga vissångerskan Christina Kjellsson. ”Fatta tiden vid de flygande lockarna” skrev Tegnér.

”Under tiden flyr tiden utan återvändo” menade Vergilius.

 

Tid som ju både kan vara välsignelse och förtret, måste hur som helst tas tillvara. Jag börjar nu.

 

 

Framtidssäkrad?

Återigen, återigen damp det ned ett brev i lådan som lockade med fiber.

Snabbt, stabil och framtidssäkrat, framförallt framtidssäkrat är ledorden. Med upp till 1000 Mbit/s.

Det klart, rätt dyrt blir det ju. Och beroende på var i landet man bor är det också olika dyrt.

Själv är jag medfött skeptisk. Jag vill helst kliva av när andra vill kliva på.

 

Fasen för förhatlig försäljningskampanj! ”Framtidssäkrad”, fnys!

Föraktar förbannande flygblad. Föränderlig förhärdad försäljning – förringad för framtid? Förnekar förstrött fördelar. Falsarium! Förnimmer feta filtar, förväxlar fiberförvandling för fascism. Framhärda framsynt? Försäkra för framtida förlustelser? Fuck framtidsförsäkring! Finito!

 

Om jag nu mot alla odds inte framtidssäkrar sig –

Får jag då inte komma till framtiden?

Spargrisar göre sig icke besvär

Det kontantlösa samhället har sina sidor. Nu i år inleds det överlägset största utbytet av sedlar och mynt Sverige skådat. 300 miljoner sedlar och två miljarder mynt ska bytas ut med start nu i höst. Men kontanter och mynt är paria på vissa platser. Till exempel på banken.

 

Mina döttrar, åtta och fem år, fick spargrisar av den lokala sparbanken när de blev bankkunder. Nu är deras spargrispengar inte önskvärda. Bankkassören förklarar ängsligt att banken inte längre tar emot mynt av privatkunder och hänvisar istället till mynt och skrammelmaskinen vid postdisken på ICA. Och ICA tar gärna emot mynten och skramlet men behåller 5 % av det inskramlade. Jag får hoppas att den lokale ICA-handlaren dessutom får nån form av provision hos banken när han även knäcker som spargrisetömmare.

 

Det där med spargris känns ju överhuvudtaget förlegat, efterblivet, det känns Lyckoslanten och ”Spara och Slösa”. Jag får väl helt enkelt fylla fickorna med enkronor, handla upp dom innan de blir ogiltiga och sedan svischa över ett avrundat belopp när tjejerna fyllt arton?

Mätt, fet och snart flintskallig

När man diskuterar jämlikhet, lika lön och feminism kommer man alltid till slut enas om att det är mest synd om männen. Kollegan mitt emot mig vid lunchbordet uppmärksammar mig på något och jag håller sannerligen med.

 

Och historiskt har det alltid varit synd om medelålders män. Deras kriser är alltid intressant allmängods. Är det inte Strindberg så är det Knausgård. Visst har manligheten idag problem. Vad är en man? Vad gör en man? Det klart det är inte är lätt att vara titangubbe när man ska värma välling med ena handen. Sånt gjorde ju aldrig Strindberg. ”Det är synd om människorna” låter han Indras dotter säga i ”Ett drömspel”. Men han menade förstås männen.

 

Löneskillnaderna är de samma, makten i näringslivet är den samma och skitbråkiga killar tillåts fortfarande diktera villkor inom skola och förskola.

Trots det och hela den patriarkala maktordningen, kan vi alla enas om att det är mest synd om männen.

Och när jag slänger en blick på spegeln så är det självklart väldigt synd om mig också. Mätt, fet och snart flintskallig.